Vaknade plötsligt med en konstig känsla i kroppen. Det ”pickade” i varenda åder och det kändes som att pulsen var extra hög. Jag kallsvettades. Hade jag drömt något? Jag fick diabetes vid tidigare kortisonbehandling och jag råkade ut för en kraftig vätskebrist i våras, båda två hade liknande symptom. Vaksam som jag är så tar jag inte längre några risker. Ringde på en sköterska och bad henne att kolla puls, blodtryck och blodsocker. Möjligtvis var det en massa oro och rädsla inför dagens eventuella besked som var orsaken. Falskt larm hur som helst. Skönt, kunde somna om något sånär.
Morgonens blodprover blev jobbiga. Fingertopparna hårdnar av blodsockertesterna, men än värre är det med mina armar. Jag är svullen, blå och venerna har hårdnat och är svåra att tränga genom. När de väl punkteras så går de sönder och det kommer inget blod. Blev stucken två gånger i morse och det var med nöd och näppe som hon lyckades fylla tre rör. Öm. Hur ska det här gå framöver? Jag skojade lite om att det är slut nu, nu får de inget mer för jag är tömd, men det var ett bedrövat skämt. Vill inte behöva bli stungen i handryggen eller fötterna gärna.
Någonstans ger mig kroppen små glada tecken i alla fall, fick höra att det är extremt ovanligt, även i ung ålder, att man har 100% syretillförsel i blodet (saturation). Jag är övertygad om att det är för att jag unnar min kropp motion och vägrar bli stillaliggande.
Fortsätt läsa … och virusinfektion i tarmarna.
Kriget i min kropp 