I går hade jag en riktig skitdag. Inte bara en skitdag i ”vanlig” bemärkelse. Nej nej, en sådan hade jag inte gnällt över i en cancerblogg. Det var en skitdag ur alla möjliga bemärkelser.
Fredagen började helt enkelt som vissa dagar gör. Allt går bara fel. Litet som smått. Du vet, man försover sig, missar glaset när man ska hälla upp mjölk, sparkar tån i bordsbenet, hittar inte den där tröjan som man letar efter och så vidare. Fast i mitt fall var det mer att det strulade till sig en massa på sjukhuset, både rent geografiskt och tekniskt. Och ja, klart som korvspad att ådrorna inte ville ge ifrån sig blod heller. Hur som helst, jag skakade av mig alla små förtretligheter rätt fort för jag har fortfarande en så stark längtan efter en ”vanlig” vardag med allt vad det innebär, även dåliga dagar. Men morgonens resulterade i att jag fick kasta i mig frukosten när jag väl kom hem och sen stressa i väg för att hinna möta min syster på hennes lunch. Naturligtvis åkte jag fel och kom sent ändå.
Lunchen var hur mysig som helst och jag var glad över att ha lyckats ta mig dit för att träffa henne, men på vägen hem fortsatte dagen att visa sig från sin fula sida och efter lunchen fortsatte därför allt annat att gå fel också. Ju fler saker som gick åt fanders, desto mer stressad kände jag mig. Och ju mer stressad jag blev, desto mer strejkade kroppen… Så från att börja som en ”normal” dålig dag, så slutade den med en dålig dag ur GVHd- och CMV- synpunkt. På eftermiddagen gav jag upp. När jag väl kom hem efter många om och men så gav kroppen vika helt och jag fick se mig besegrad för stunden. Jag visste nog inte själv hur illa tilltygad min kropp egentligen är och hur pass lite jag orkar med. Men jag lär mig.
Gav hela kvällen åt mig själv, i soffan med filmen ”The Cider House Rules” och en massa choklad. Råkade tappa något på golvet, minns inte vad det var ens för när jag satte mig på huk så insåg jag snabbt att jag inte orkade ta mig upp. Det jag tappat blev oviktigt, för det slog mig hårt hur misshandlad jag kände mig och hur ont hela kroppen gjorde. Så gott som kröp i säng i natt.
I dag var en bättre dag tack och lov. Jag har inte alls haft lika ont och jag kände mig starkare. Lyckades faktiskt till och med ta en långsam jogg i solen på 6 km. HELT underbart! Trots att det gör ont att andas (lungkapaciteten påverkas ganska kraftigt av Valcyte, en av de vanligare bieffekterna) och att det känns som att benen ska vika sig under mig hela tiden, så njöt jag verkligen av varenda steg jag tog. Det fick mig att känna frihet och ett visst mått av styrka och kontroll. Jag ger mig inte, trots att jag så gott som är tillbaks på ruta 1.
Beställde ett eget tryck på linne för ett tag sedan, som motivation. Det kom väl till pass idag! Jag älskar att leva och låter inget tas i från mig utan en fight.
Kriget i min kropp 