I morse hade jag en temperaturförhöjning. Vanligtvis har jag 36,8 på morgonen och 37,3 på dagen. Redan i går kväll kände jag mig varm och det höll i sig i morse. Tydligen låg jag på 37,6 då. Hm, får ha lite koll på den.
Jag känner mig pigg, men det är nog bara i jämförelse med för 2-3 veckor sen. För när jag försöker vara lite mer aktiv så blir jag slut och knäckt, så jag är nog inte så pigg trots allt. Igår hjälpte jag mamma med klädkammaren och idag har jag fixat med små saker här hemma i Kransen så som tvätt, disk och lite plockande med saker. Men jag klarade inte mer än några timmar så däckade jag helt på soffan och sov i 2 timmar. Vaknade varken av samtal eller alarm. Det märks att jag inte klarar så mycket än.
Har funderat mycket i dag på sjukdomen och hur den påverkar mig psykiskt, förutom att den medför mycket dödsångest. Dessvärre har den liksom förgiftat mig och blivit en del i min identitet. Inte utifrån hur andra ser mig (för den biten vet jag inte), utan hur jag ser mig själv. Efter första gången som jag blev sjuk så var jag extremt bitter och arg på att jag hade drabbats. Jag jobbade hårt i många år efteråt för att inte folk runtom mig enbart skulle se mig som ”hon med cancer”. Men den här gången känns det annorlunda. Givetvis är jag arg nu med, det är en naturlig känsla som man inte slipper undan. Varför just jag? Men skillnaden nu är att jag är mer ledsen. Nu har jag inte bara drabbats en utan två gånger. Den här vidriga sjukdomen har tyvärr blivit en stor del av mitt liv hittills. Jag kommer inte kunna se tillbaka på min unga år utan att tänka på cancern. Förra gången slukade den 2 år innan jag kunde börja så smått att leva på nytt igen, hur lång tid ska det ta nu? Dessutom är det svårt att komma ifrån hur extremt besvärlig man känner sig… Jag vet ju att jag inte kunde påverka att jag blev sjuk, men som vanligt talar inte hjärna och hjärta samma språk. Jag har svårt att inte definiera mig med cancern nu och det faktum att jag ännu en gång är så extremt beroende av människor i min närhet. Det är som att kliva tillbaka flera steg i något man jobbat sig upp i. Jag vet att jag har så många som vill hjälpa och ställa upp, men det är ändå svårt och jobbigt att som (snart) 27- åring behöva be om – och ta emot – hjälp. Jag vill ju såklart klara mig själv, stå på egna ben igen.
Nåväl, det var lite små jobbiga tankar jag hade idag. Kommer antagligen behöva psykolog för att bearbeta bort det här med innan jag kan gå vidare. Tänker ändå sova ensam i natt (envis som jag är) bara för att fortsätta mina myrsteg mot vardagen.
Tack snälla rara Sara för middagen idag! Det var så kul att se dig igen och att få ventilera lite tankar ❤
Kriget i min kropp 
Låter jättebra tycker jag! Augusti är väl helt ok att börja, och som du säger det är skönt att bara veta att man har en tid.
Kram!
GillaGilla
Jo jag tror att det kan vara bra att gå och prata, även om det inte känns som att man behöver det nu. Jag ville undvika det senast och då slog det tillbaka med full kraft. En av mina läkare har ordnat med en kontakt åt mig men dessvärre har ju alla semester nu, så det blir inte förrän i augusti. Men känns ändå bra att ha en tid. Är så rädd att fastna i sjukdomstänket och jag är ännu räddare för att aldrig kunna känna mig frisk igen eftersom jag redan blivit så besviken av ett återfall… Som sagt, mycket att reda ut.
Kramar!
GillaGilla
Väldigt insiktsfullt och klokt!!!! Jag har också tänkt på att det kan finnas en risk när man varit sjuk på heltid under lång tid och allt kretsat kring det, att man drabbas av någon slags tomhet/depression/meningslöshet eller något när den perioden är över och man förväntas vara som vanligt igen. Vet inte hur man ska kunna förebygga det, men dina tankar om proffs-samtal låter mycket vettiga. Kanske börja redan nu! Det kanske går att ordna genom sjukhusets kurator? Sen är det nog viktigt att både göra så normala saker som man orkar och tänka på sig själv som frisk och normal i framtiden, och planera för saker man ska göra då.
Kram på dig kloka människa!
GillaGilla