Med vargar utanför dörren

På läkarbesöket i måndags fick jag träffa Per Ljungman och vi konstaterade att mitt allmäntillstånd slutligen är stabilt igen. Så i tisdags fick jag äntligen avsluta min CMV- behandling med Valcyte, antibiotikan Flagyl mot Klostroidbakterierna och jag tog min sista kortisontablett mot GVHd. Så skönt!! Speciellt Flagyl har jag verkligen mått dåligt av…
Däremot måste jag fortfarande ta

• Hormoner eftersom min kropp har svårt att producera det själv efter strålbehandlingarna,
• Omeprazol som skyddar magen, 
• Noxafil som skyddar mot svampinfektioner, 
• Bactrim mot diverse bakterier och infektioner samt 
• Aciclovir som skyddar mot herpesinfektioner.

Att jag har förhöjda levervärden beror antagligen på den senaste tidens medicinering så de bör återställa sig snart. Däremot känns det lite ostabilt att de vita blodkropparna sjunkit så mycket, så för säkerhets skull får jag lämna ett extra blodprov innan nästa läkarbesök och ta det väldigt försiktigt bland folkmassor och smittkällor till dess. Inget julbord och ingen julshopping med andra ord.

Svullnaden över magen börjar äntligen lägga sig, likaså det plufsiga i ansiktet, så nu vågar jag visa mig bland människor igen! Jag har medvetet låtit bli att träffa andra än min familj på väldigt länge för jag har inte känt mig bekväm med det när jag har mått så dåligt (och jag har ju heller inte haft någon ork), så nu är jag som en torr svamp när det kommer till socialt umgänge. Dessvärre vill jag göra mer än vad det finns energi till. Så fort jag har tagit mig för något så är jag helt slut och det kan vara en så enkel sak som att gå och handla mjölk. I går spenderade jag förmiddagen på sjukhuset och när jag kom hem vid 13- tiden så mådde jag illa, kände mig extremt yr och somnade på soffan. Jag sov i 2 timmar trots att jag hade sovit 8 timmar föregående natt! Det gör mig nedstämd att jag är så orkeslös men jag måste acceptera det nu till jag har hunnit återhämta mig något.

Det är ju inte enbart min kropp som fått agera slagpåse senaste tiden. Att ha förlorat min farbror under hösten och sedan ta emot besked om att min vän gått bort i just cancer har varit slag mot psyket också. Döden gör sig liksom påmind och även om jag återigen måste poängtera att jag inte är rädd för den, så väcks tankarna om hur skört livet är och hur snabbt allt kan vända. Jag har gråtit väldigt mycket senaste dygnen. Av utmattning, av sorg och av rädsla. Men igår kväll fick jag låta tårarna rinna mot en älskad väns axel och hon såg till att kvällen även bestod av djupa samtal, skratt och mys med bebis & hund 🙂
Ikväll ska jag hålla tårarna på avstånd med mina fem närmsta tjejkompisars sällskap, kvinnor som jag har känt i 20 år nu och kan vara mig själv med. Vi ska äta risgrynsgröt, dricka glögg, äta hembakat och kanske se någon mysig julfilm. Allt för att komma i stämning! Det är sådant som kommer se till att mitt hjärta slutar blöda och hålla vargarna borta.

Stort varmt tack till alla som har hört av sig till mig för att kolla läget efter beskedet om Malins bortgång. Er omtanke betyder väldigt mycket ❤