Resumé: Måndag 7/4. Ännu en påminnelse om hur illa däran jag var i helgen

Vaknar på nätterna av rutinkontroller. Blir väckt 6 varje morgon för nya kontroller. Påminns återigen om hur frihetsberövad man är på sjukhus. Värst var det på intensiven, av naturliga skäl. Jag var ju tvungen att vara under ständig kontroll så under 24 timmar så låg jag rakt utanför glasfönstren till sköterskornas rum och när jag behövde gå på toa så satte man upp pappväggar runt min säng, rullade in en slags toalettstol och sedan var det en sköterska som stod bredvid medan jag skulle göra mitt. För att beskriva hur svårt det här var för mig så kan jag berätta att mitt behov av att vara ensam är hög och jag vill varken prata om eller låtsas om att avföring existerar. Därför skulle jag heller aldrig i hela mitt liv anmäla mig till Robinson. Göra mina behov ute i det fria? Nej tack. Mitt på en vårdavdelning med bara tre glesande pappersväggar? Nej! På övriga avdelningar har jag för det mesta haft eget rum, men som på till exempel infektionsavdelningen så höll jag ju på att bryta ihop för att personalen bara sprang ut och in utan förvarning och emellanåt inte ens stängde dörren efter sig. Här på CAST har man gjort vad man kan för att bevara patientens integritet. Alla knackar på dörren och väntar några sekunder innan dom stiger in. Dörren hålls alltid stängd. Jag får själv styra lite över när jag vill ta min medicin eller kopplas upp mot droppet. Frihetsberövandet  går inte att komma i från när man är inlagd, men den kan verkligen göras mer uthärdlig.

I måndags var svullnaden i höger arm fortfarande stor och det röda ”spindelnätet” syntes tydligt på armen. Jag kände mig extremt tung och svullen i kroppen, främst lår, höfter och mage. Det visade sig även på morgonkontrollerna då jag plötsligt gått upp ytterligare 1 kilo utan rimlig orsak. Jag kände mig allmänt nere och låg, andningen var tung och hostan höll på att knäcka mig. Läkaren kom in och sa att man fortfarande inte hade hittat vilken typ av bakterie som orsakat hela det här tumultet och han hade börjat överväga en bronkoskopi…
Det innebär att läkaren för ner ett instrument, s.k. bronkoskop, ner i lungorna. Sedan kan han/hon se på en monitor hur det ser ut där inne, ta prover och om det behövs; suga upp vätska. Efter att ha lyssnat på mina lungor så kunde han konstatera att jag bara använder halva delen och i åtminstone vänster lunga så kunde han höra vätska. Men han sa att han fortfarande bara övervägde det, 50/50, för efter så pass många dygn så är det inte säkert att proverna skulle visa någonting. Då motsatte jag mig och sa hur ovillig jag var till en sådan undersökning som inte ens var helt säker på att ge resultat. Jag tycker att jag har varit med om nog traumatiska ingrepp senaste månaderna. Han svarade att min åsikt betydde väldigt mycket i hans beslutstagande och att han skulle återkomma om det.

Vidare sa han att det var dags att börja med vätskedrivande medel. I och med en blodförgiftning så går en stor del av vätskan i blodet ut i kroppen i stället. Det jag skulle få var dels Albumin som ska driva tillbaka vätskan in i blodkärlen samt Furix som driver vätskan ut ur kroppen. Men han poängterade att jag måste ha tålamod. Det är viktigt att vi gör det här långsamt så att hjärtat orkar med och så att inte blodtrycket sjunker mer.

Värdena som togs 05:00 och som var avvikande var:
HB 85 (117-153). Krävde transfusion eftersom det sjunkit så plötsligt. Läkaren sa att jag skulle få två påsar blod lite senare under dagen.
Trombocyter 58 (165-387) Förklarar gott och väl varför blåmärkena från kanylerna inte läker.
Albumin 21 (36-48)
CRP 245 (<3) Jag kan inte minnas att jag någon gång i mitt liv haft en så hög sänka. Wow. Jag har verkligen en ordentlig inflammation…

Något mer som läkaren tog upp var risken för att mina lungor klappar i hop. Han förklarade detaljerat hur det fungerar med lungblåsor och att dessa vid en lunginflammation slutar fungera. Det kan innebära att lungsäckarna ”kleggar” i hop…. Han var oroad för detta och hade kallat på en sjukgymnast som skulle komma senare under dagen och visa hur jag tränar lungorna och ”tvingar” isär dom. Han sa att med tanke på hur allvarligt sjuk jag varit under helgen så måste vi ha noggrann kontroll på mina lungor, men han sa också att tack vare min goda fysik och min löpning när jag kom in så har jag klarat den här pärsen bättre än jag skulle gjort annars (jag vågar inte ens tänka på hur illa det hade blivit då…) och att återhämtningen kommer bli lättare nu tack vare det. Jag slår återigen ett slag för löpningens underbara påverkan!

Jag mådde illa under morgonen men tvingade ner lite mjölk med cornflakes och en halv kavring med ost. Slumrade till efter frukosten och vid 11 knackade det på dörren. In kom den rara sjukgymnasten som jag träffade i somras efter min transplantation. Hon hann säga ”Hej Hanna, hur känner du dig?” innan jag i panik utbrast ”Jag kommer spy, hämta en påse. Fort!”. Sedan kräktes jag genant i omgångar mitt framför henne och lyckades hulka fram att hon skulle kalla på en sköterska och hon gjorde det med löfte om att återkomma lite senare på dagen. Grimman med syre som jag fortfarande hade på mig föll av och den hade droppar av blod på sig.
Det brast för mig, jag vet inte om det var rädsla eller chock, men tårarna bara rann. Och in kom Rickard. Å ena sidan kändes det jobbigt att någon skulle behöva se mig i ett sånt läge, å andra sidan var jag enormt tacksam för att ha honom där då! Jag hade ringt till honom kort efter läkarens besök för han sa då att han skulle återkomma vid lunch och jag misstänkte att jag skulle få besked angående bronkoskopin. Jag ville gärna att Rickard skulle komma in både som moraliskt stöd om den hemska proceduren skulle bli av och samtidigt ha någon som hjälpte mig komma ihåg allt som sades. Ibland blir det så  mycket information att det rinner ur öronen på mig! Han hade också med sig mina hormoner som jag lämnat hemma i Kransen och som dom tydligen inte kunde förse mig med här på sjukhuset.

Efter att ha lugnat mig lite så låg vi båda och halvslumrade framför TV:n, jag i min säng med oändliga lägen och han i fåtöljen som han bekvämt lutat bakåt. Sjukgymnasten dök upp igen efter lunch som utlovat och med sig hade hon ett litet instrument. Hon instruerade mig att ta 10 andetag i den varje timme. Den vidgar och ”tvingar” isär lungorna genom att släppa in en mycket större mängd luft än den släpper ut. Ganska svårt och tungt när man inte kan ta ordentliga andetag och dessutom startade den rethostan, men jag kämpade på. Rickard såg till att jag fick in rutinen med den genom att påminna mig en gång i timmen. Klockan blev både 13, 14 och 15. Jag fick två påsar med blod. Ingen läkare syntes till. Vi fick veta att han hade fått ett akutfall så vid 16- tiden var Rickard tvungen att åka igen. Men hans sällskap under dagen hade varit ovärderlig för den bestod av mycket ångest och sorg.

Som den lyckligt lottade kvinna jag ändå är när det kommer till omtänksamma människor i min närhet så behövde jag inte vara ensam länge. Alex dök upp kort därefter. Han hade köpt med sig en härlig buffésallad från sitt jobb så vi åt middag tillsammans. Men efter att ha sett mina tafatta försök till att tvinga ner en microvärmd skagenpaj som jag inte alls var sugen på så slutade det med att jag fick hans sallad i stället. Som efterrätt hade han köpt med sig Ben & Jerry’s Frozen Yoghurt, Honey and caramel, som till bådas vår förvåning inte alls var yoghurtglass utan helt vanlig vaniljglass. Lite lurendrejeri, men dom kommer undan med det för att dom är så förbaskat goda. Men om det fortsätter på det här viset så kan jag nog inte beskylla mina extra kilon på enbart vätska…

Han stannade hos mig till jag kände att det var dags att sova. Hade börjat få frossa igen då och var väldigt yr när jag skulle lägga mig. Märkte att jag hade börjat blöda i näsan igen av grimman och bestämde självmant att en enda natt till med den fick räcka.