Delmål två: Passera startlinjen

Ser ut som att jag kommer klara mål två också. 12.00 går startskottet för mig. En timme kvar. Sen är det bara jag och kroppen så långt vi orkar.
Nu; GainoMax & mental laddning

Annonser

Delmål 1 – Ta sig utanför dörren idag

Jag tog mig ur sängen vid 7 trots att jag legat vaken till över ett. Den hör gången kan jag inte ens skylla på mediciner… festande ungdomar lyckades skråla sig genom både två insomningstabletter och öronproppar. Tänkte till slut ringa polisen. Men allvarligt talat, att det festas på min gata händer typ aldrig. Att de skulle vara dagen före Marathon var oturligt men knappast med anledning att jävlas med mig. Jag vill själv ha fest om en månad för att fira en hög med saker. Då önskar jag att mina grannar har tålamod. Så jag önskade ungdomarna en fortsatt trevlig natt.

Delmål ett: ta sig in till Östermalms IP. Snart avklarat.

Nästa delmål: passera startlinjen. Sen får fötterna ta mig så långt dom orkar.

Mitt blod fyller 1 år idag! Hipp hipp hurra!

Ettårsdagen… Äntligen är den här!! Det är som att passera en väldigt viktig milstolpe på cancerresan.

Tänk att 365 dagar har passerat… Jag minns det ändå som igår och kommer nog alltid göra det.

För ett år sedan idag så fick jag min senaste och förhoppningsvis sista strålbehandling någonsin på Radiumhemmet. Sedan besökte jag min syster som låg på avdelningen för stamcellsskördning. Jag var svag, döende och rädd. Samtidigt var jag överväldigad och kände mig extremt lyckosam med en syster som matchande donator och jag hade (och har fortfarande) ett enormt förtroende för bandet mellan henne och mig. Det är starkare än ord kan beskriva. Jag kände på mig att med hennes hjälp, med hennes celler i min kropp, så skulle jag kunna klara det här. Jag kunde knappt vänta, vill bara få det gjort.
Under den korta stund som jag fick besöka henne så pratade vi positivt till cellerna som sakta pumpades ut ur hennes kropp och centrifugerades innan dom hamnade i en uppsamlingspåse. Vi sa åt dom att vara starka, vi förberedde dom på kriget i min kropp som dom nu skulle kastas in i…

Efter hennes donation så gick vi utanför sjukhuset en kort stund. Vi gungade lite och njöt av livets sötma en stund. När jag kom in på sjukhusrummet igen så kom det in en läkare och frågade om jag ville ha transplantationen redan samma kväll – istället för att vänta till morgondagen. Jag blev överlycklig och med en blandning av nervositet och glädje så droppade Emelies stamceller in i min kropp under loppet av två timmar. Sedan var den odramatiska proceduren över och lugnet innan stormen infann sig. Nu var det dags för kriget att rasa, nu hade vi skickat in vår trupp för att möta odjuret. Och allt vi kunde göra var bara att stå och se på, vänta och hålla tummarna…

Här kan du läsa inlägget från den dagen: TORSDAG 30 MAJ 2013 Dag 7: Sista strålningen & transplantation!

Och så här såg dagen efteråt ut: FREDAG 31 MAJ 2013 Dag +1: Dagen efter transplantation

Det finns en förväntan hos mig inför morgondagen. Eller… Det FANNS snarare. Jag har kraftigt fått ta ner mina förhoppningar. Kort efter transplantationen så anmälde jag mig till Stockholm Marathon 2014. Då var det mest en plojgrej, kul eftersom det råkade infalla på ettårsdagen för min transplantation. Var skulle jag befinna mig då? Skulle jag vara på benen? Skulle jag ens leva då?

Tidigt i våras så såg det ljust ut. Den stora planen efter höstens motgångar var att börja jobba 25% i början av året, för att sedan nå upp till heltid under sommaren. Det var något som läkarna ansåg fullt rimligt och som jag såg mycket fram emot! Dessutom gick träningen bra. Jag sprang på söndagarna med Team Stockholm Marathon och hade till och med avancerat från en grupp till en lite snabbare. Jag var på gång! Drömmen om att kunna springa maraton snabbare än mitt sämsta resultat (som ändå inte var dåligt alls) år 2008, då jag kom in på tiden 4 timmar och 22 minuter, var inte omöjlig. Inte alls faktiskt. Jag kunde nästan se mig komma över mållinjen på 4 timmar i år. Vilket underbart kvitto det hade varit!

Träningsresan till Portugal i början av april skulle bli ett slags ”avstamp” och en uppladdning inför loppet. I stället lades jag akut in  på intensiven. Med en svår lunginflammation och akut blodförgiftning så svävade jag åter mellan liv och död. Vägen därifrån har varit oerhört lång, och tiden kort. Jag är inte ens nämnvärt i närheten av var jag befann mig i februari och mars. Jag föll, och jag föll långt. Jag kan inte längre se toppen av just det här berget. Ärligt talat vet jag inte ens vilken höjdnivå jag befinner mig på. Jag trodde att jag visste det efter Womens Health Halfmarathon som jag ändå kämpade mig genom, trots enormt låga odds, den 26 april. Jag postade inlägget Med blodsmak i munnen, och det var precis vad jag hade både bokstavligt och bildligt. Men efter det har jag insett att jag befinner mig längre ner än jag trodde, eller så har jag halkat ner en bit till efter det. Jag är svag i hela kroppen och får verkligen jobba hårt för att ens ta mig runt kvarteret som är cirka 6 kilometer. Jag är trött konstant och sover väldigt dåligt. Som grädde på moset så har jag fått en rejäl smäll psykiskt. Allt som jag har fått slåss mot de senaste 12 månaderna, alla gånger jag tvingats resa mig bara för att bli nedslagen på nytt, och nu alla mediciner som jag tvingas trycka i mig har helt enkelt blivit för mycket. För överväldigande.

Min familj säger att jag inte är mig lik. Vissa dagar känner dom knappt igen mig. Min blick är tom, och gnistan – som annars är en stor del av min personlighet – saknas. Mina vänner har nog märkt att jag blivit tyst. Jag svarar sällan på sms. Ringer aldrig längre. Jag vistas inte ute så mycket och avbokar titt som tätt alla planer, både stora och små. Jag har ingen ork kvar helt enkelt.
Jag behöver detta nu, behöver få kura ihop mig i min grotta en stund. Som en skadad tiger efter en kamp så måste jag få slicka mina sår innan jag är redo att titta ut igen.

Trots detta så har jag firat idag. I min ensamhet, precis som jag behövde och önskade. Jag har ätit gott och druckit bubblande alkoholfritt rosé medan jag har tänkt tillbaka på var jag befann mig för ett år sedan. Om jag tänker på det, i stället för var jag befann mig i februari i år, så blir jag glad. Jag lever fortfarande! Ja, jag trodde att jag skulle ha kommit längre efter ett år, men då har jag å andra sidan haft turen ändå att återhämta mig jäkligt fort efter ganska så rejäla motgångar!

Det är så häftigt att tänka på det; mitt blod är bara ett år gammalt. Immunsystemet är helt pånyttfött och håller på att lära upp sig. Hårsäckarna är bara några månader gamla, som en liten bebis. Till skillnad mot innan transplantationen så känner jag mig ren och ny.

Jag önskar att ni tänker lite extra på Tobiasregistret idag. Jag hade tur, men långt från alla har samma medvind. De flesta har inte ett matchande syskon som kan donera. Och det finns alldeles för många sjuka och döende människor därute som inte har en matchande donator alls, någonstans. För några månader sedan dog en ung man som jag har följt via Tobiasregistret. Trots alla som dittills hade skrivit in sig så var det ingen som matchade honom. Vi behöver vara fler! Du kanske inte får vara donator av olika anledningar, precis som att inte alla får lämna blod och du kanske aldrig blir kallad. Men ansök åtminstone. Det är en odramatisk process och du har chansen att rädda liv. Ta den nu: http://www.tobiasregistret.se/

Jag får såklart varken lämna blod eller donera stamceller. Som en sköterska lite fint påpekade ”det är nog ingen som vill ha ditt blod vännen”. Sant. Men även jag drar mitt strå till stacken. Jag är anmäld i Donationsregistret som donator av organ till forskning.

I morgon går alltså startskottet för årets maraton.
Mitt allra första mål är att ta mig in till Östermalms IP, om inte annat så för att se min mor och syster starta. Jag kan vara nöjd med det.
Mitt nästa mål är att ställa mig bakom startlinjen och få passera den. Har jag psyke nog för det så spelar det ingen roll om jag kommer 1 km eller 10. Det är ändå ett finger i ansiktet på cancern. Jag kommer att ha både mobiltelefon och Färdtjänstkort med mig hela vägen, om det nu är så att jag startar. Kroppen är det viktigaste jag har, jag kommer lyssna på varje hint den ger mig och måste jag avbryta och kliva av banan så gör jag det, oavsett var jag befinner mig.

Mars 2013

Oavsett hur det går i morgon, om jag så bara tar mig utanför min dörr så kommer det att vara den hittills viktigaste segern i mitt liv. Morgondagens lopp kommer att bli det största jag genomfört, oavsett resultatet. Och den jag har att tacka för det är min andra halva, min ofattbart fantastiska syster som har delat med sig av sitt liv och sin kropp till mig. Jag skulle inte kunna andas utan henne. Älskar dig Emelie, oändligt.

Maj 2014

Veckans (förhoppningsvis) sista sjukhusvistelse avklarad!

Jag blir lite piggare för var dag nu känns det som. I morse var vilopulsen äntligen nere på under 70 och jag verkar samla på mig lite mindre vätska i vävnaderna för var dag. Så det verkar gå åt rätt håll, även om jag tycker att det går alldeles för långsamt… För några månader sedan, säg ett halvår ungefär, så trodde jag att framåt sommaren skulle jag vara pigg och stark nog för att ta mig runt på Stockholm Marathon. Jag skulle ha ork att träffa vänner, kanske vara ute lite mer och framförallt vara tillbaka och jobba 50-75%. Det var ju mycket möjligt då! Men vilka tvära lappkast det blev, till min enorma besvikelse… Nu lever jag knappt på halvfart. Vissa dagar är jag okej, andra är jag helt sänkt och sängliggandes. Sömnen är helt uppochned, mina mediciner är så många att jag inte längre vet vilka som ger vad för bieffekter och jag har helt tappat rytmen i vardagen igen. Det är tungt att resa sig och den här gången känns det lite extra.

Dagens sjukhusvistelse finns det egentligen inte så mycket att rapportera om. Jag hade först ett samtal med psykoterapeut Winterling. Hon ville kolla läget med mig och se om jag var något piggare sedan vi sågs sist, samt höra om justeringen i mina mediciner har fungerat bra. Vi gjorde egentligen bara en väldigt liten förändring eftersom hon inte har rätt behörighet för psykofarmaka men det var ändå en nödvändig justering som jag var helt med på. Jag tycker det känns som att dosen sprids ut mer jämnt över dygnet nu än innan. Hon sa att hon vid flera tillfällen har försökt få tag i någon på Liljeholmens psykiatri som kan kontrollera och följa upp mina medicindoser eftersom hon såg i systemet att remissen hade nått dit. Tydligen var det lättare sagt än gjort att få tag på rätt person (tell me about it…) men hon lovade att fortsätta försöka. Jag är bara glad så länge jag slipper. Sedan pratade vi lite allmänt om den senaste veckan och hur trött jag har varit samt hur många turer fram och tillbaka till sjukhuset som det är för mig nu. Så vi kom överens om att ha mer avstämning över telefon framöver och om det är något jag undrar däremellan så är det bara att ringa. Jag tyckte att det lät som en väldigt bra idé. Jag har inte har så mycket att prata om just nu ändå, mina dagar går mest ut på överlevnad och att orka med vardagliga bestyr så att prata om ångest över cancern och annat är inte aktuellt för tillfället.
Måste tillägga att det här är en väldigt bra kvinna att prata med, hon förstår verkligen min situation och vi är på samma nivå.

Klockan 13.00 var det dags för min tredje antikroppsbehandling. Den här gången fick jag 40 ml immunoglobulin som vi delade upp på två sprutor som jag valde att sätta i vardera lår. Svullnaden på magen från förra veckans behandling har fortfarande inte lagt sig så det känns som att vätskan har lättare att sprida sig från låret. Medicinen pumpades in under 1 timme och jag klarade hela proceduren själv, nästan helt utan uppsyn, så snart kan jag nog göra detta hemma i min egen soffa framför TV:n. Sippade på en kopp kaffe, åt lite mellanmål och läste en bok. På det stora hela en lugn och skön timme som bara stördes av svedan i låren där antikropparna irriterade muskeln något.

Nu på eftermiddagen lyckades jag ta mig ut i friska luften en sväng, trots att det tog emot när det blåste så. Men jag var nöjd och det kändes bra när jag väl kom hem igen. Man blir ganska tung i huvudet av timmarna på sjukhuset…
Sedan hämtade jag ett hemligt paket utan avsändare från posten. Det visade sig nu på kvällskvisten komma från min fantastiska kusin och väninna. Hon har verkligen tänkt till; ett tuggummipaket med texten ”fuck tthe dumb shit”, vackra små örhängen och en härligt doftande tvål. Så nu ska jag in i duschen och sedan slänga mig raklång på soffan, lite mer väldoftande än innan, och se en film till jag förhoppningsvis slocknar tidigt.

I’m done for today. Over and out.

Nedräkningen har startat och det ser bra ut inför ettårsdagen

http://www.raknatid.se/ner/yourtimer.jssetTimer(2014,4,30,19,00,’Ett år sedan tranplantation’,’000000′,’FFFFFF’,’medium’);

Trots att jag har lämnat benmärg fler gånger än jag kan räkna så vänjer jag mig aldrig och är lika rädd varje gång. Det finns få saker som ger mig så hög puls och får mig att kallsvettas så som det. Till viss del är det ju för att det är smärtsamt att extrahera benmärg från höften, men jag inser mer och mer för var gång att det är mer psykiskt smärtsamt än fysiskt. Svaret på det här provet skrämmer mig jämnt och jag förbereder mig alltid på ett återfall. Minnet av det första benmärgsprovet som togs, när jag fick mitt cancerbesked, ligger alltför tydligt kvar som en fastetsad bild i huvudet.

I går natt sov jag dessutom åter uruselt! Låg vaken till en bra bit över midnatt och när jag till sist började slumra in – äntligen! – så vaknade jag av ett kras. Jag hade sovrumsfönstret lite öppet och det blåste så kraftigt i natt att rullgardinen hade fladdrat till och slagit ner både lampan och båda mina ljuslyktor som stod på fönsterbrädan. Så var den nattens sista möjlighet att sova förstörd. När alarmet ringde klockan 07.00 så var jag trött, ledsen och nedstämd. Det gjorde mig ännu mer nervös inför dagens benmärgsprov, som jag dessutom ovanligt nog skulle göra utan någon med mig som stöd, så på inrådan som jag fått tidigare så tog jag en Stesolid precis innan jag åkte in till sjukhuset. Den är lugnande och ska stilla oro och verka muskelavslappnande så den kan vara bra att ta inför ingrepp man är väldigt nervös och spänd inför. Och det hjälpte faktiskt! När jag väl låg där på britsen så ville jag bara få det gjort. Jag kände mig ganska lugn, trots nervositeten, och försökte fokusera på att andas lugnt. Två sköterskor hjälpte till att hålla mig avslappnad genom att stryka mig över ryggen och låta mig få klämma hårt i deras händer, medan läkaren utförde ingreppet. Det gick bra, en kombination av tabletten och en skicklig läkare säkert, och detta trots att man var tvungen att ”suga ur” benmärgen i tre olika drag för att få ut rätt mängd. I vanliga fall krävs bara ett enda för mig.

Men när jag skulle resa mig upp sköljde den psykiska smärtan och alla minnen över mig. Det kändes som när jag blev omkullslagen av en för mig stor våg vid strandkanten i Miami som 4- åring. Jag tumlade runt runt i vattnet utan att veta vad som var och upp eller ner och med en panisk känsla av att inte få luft. Alldeles yr i huvudet bet jag mig i läppen för att inte gråta och stapplade lite öm i höften ut från behandlingsrummet.

I väntrummet passade CAST- sköterskan Karin på att ta fyra rör med blod från mig till en studie som jag anmälde mig till förra året. Man följer upp hur kroppen mår under några år efter en stamcellstranplantation för att kunna vidareutveckla behandlingen och minska bieffekter. Det känns viktigt och bra att kunna medverka till det.

Egentligen hade jag inte läkarbesöket hos Per Ljungman förrän 13.20, men för att jag inte skulle behöva sitta och vänta i 1,5 timme så var han vänlig nog att klämma in mig efter sin sista patient innan lunchen. Väldigt uppskattat!
På det stora hela så var han nöjd med samtliga undersökningsresultat och prover som vi har tagit den senaste veckan. Vi kan mer eller mindre konstatera att inflammationen i hela kroppen är en mindre GVHd efter att ha uteslutit en hel rad med andra möjligheter och vätskeansamlingarna i vävnaderna som jag fortfarande får emellanåt (fast inte lika extremt nu) är antagligen en medicinbiverkning. Även om man inte kan få det svart på vitt så är jag mycket nöjd med svaret ändå, för så länge vi har kontrollerat och uteslutit de allvarligare orsakerna så känner jag mig lugn. Jag kommer därför att fortsätta med kortisonet ett bra tag till eftersom det verkar hjälpa, men med tanke på mina sömnproblem så ska jag ändå få trappa ner det långsamt en halv tablett i veckan.

Inget fel på sköldkörteln, inga problem med blodsockervärdet, levervärdena sjunker långsamt och är snart återställda, jag har ingen järnbrist och bra salthalter. Något dåligt med D-vitamin har jag, men jag tuggar Calcichew-D3 (FASS) varje morgon och i kombination med att sitta lite mer i solen (inte utan ett redigt lager solskydd förstås!) så behöver jag inte alls fundera mer på det.

För första gången på jag vet inte hur länge så har jag ett toppenvärde på trombocyter och Hb- värdet är äntligen inom en normal persons intervall. Värt att firas!! Jag har fortfarande en temperaturförhöjning men det verkar som att vilopulsen långsamt går ner igen, något jag kanske kan tacka min löpning för?

Något annat som var underbart att höra är att Chimerism- provet visade att jag fortfarande är 100% donator i blodet, inte en enda av de cellerna är ursprungligen mina egna längre. Det sista jag väntar på nu innan jag poppar champagnekorken inför ettårsdagen är benmärgsprovet, för även om blodet är 100% Emelie så kan värdet vara lägre i själva benmärgen.

Här följer en tabell på min kropps egna siffror. För många är det säkert helt ointressant och ungefär lika lättförståeligt som kinesiska, men jag vet att åtminstone min mor läser av detta lika nyfiket som hon läser en aktuell nyhetsartikel. Vi har också lärt oss så pass mycket under de här åren att vi läser av de här tabellerna lika lätt som rinnande vatten.

Ansträngningen som krävdes för en perfekt måndag

Igår var det dags att röntga lungorna igen. Antar att man vill se så att pneumokockerna dragit sig tillbaka helt och att lungorna ser fina och rena ut. Att dom fungerar vet jag redan, förutom ett fint resultat på Spirometri- undersökningen så skulle jag heller inte kunna jogga om dom vore fulla med skräp eller om dom var trasiga. Men däremot så har jag ju varit extra andfådd och haft högre puls, kanske kan det ha att göra med att de finns lite spår av sjukdomen kvar? Men det är bara min egen spekulation. 
Under frukosten så fick jag ett sms från min mamma där hon med några få ord påminde mig om att det bara är man själv som kan göra varje dag till den bästa möjliga. Jag satt precis och grämde mig över veckan, alla sjukhusbesök som väntar och att det bara var måndag, så hennes sms hade inte kunnat komma lägligare. Det är något vi gör emellanåt, påminner varandra om att livet är till för att njutas av, inte att vänta på de goda stunderna utan att skapa dom, och det tåls verkligen att upprepas!
Bestämde mig för att ha världens bästa måndag. Började med att skicka en bild på mig själv med ett stort leende till mamma och syster där jag utmanade dom att spontant le mot minst tre människor under dagen och se hur många leenden dom fick tillbaka. En liten grej som jag själv sysselsätter mig med emellanåt. Det bästa är att man upptäcker att man får lika mycket energi av att vara den som ler, även om man inte får något tillbaka.
I receptionen på röntgen satt en kvinna som såg ut att behöva ett leende. Jag uppmärksammade hennes målade naglar och berömde henne för att hon valt en så glad, pigg och uppmuntrande färg som ljusblå vilket heller inte är så vanligt. Hon blev jätteglad! Förutom ett stort leende och ett tack tillbaka så fick jag en liten trevlig samtalsstund medan hon knappade in mig i systemet. En komplimang kan göra så mycket.
För dig som inte vet hur en lungröntgen går till så kan jag meddela att den är mycket enkel och går snabbt. Man får ta av sig allt på överkroppen och plocka bort eventuella smycken. Det känns kanske lite obekvämt, speciellt för kvinnor som måste stå barbröstade i ett kalt rum framför en halvt skuggad glasruta där man vet att det sitter tre eller fyra röntgensköterskor och -läkare bakom. Man känner sig ganska blottad. Som tur är har jag inga problem med nakenhet och det störde mig inte. Sedan får man efter instruktioner ställa sig med magen mot en stor platta och trycka brösten och axlarna emot den medan man vinklar ut armarna. Man lämnas ensam i rummet, sköterskan beordrar att man tar ett djupt andetag och håller andan medan hon kilar ut och tar bilden.
När den blivit bra så får man vända sig och sträcka upp armarna, sedan görs samma procedur om på nytt för att ta en bild på lungorna från sidan.
Jag har lånat två bilder från Medicinsk Röntgen och Landstinget Sörmland som visar positionerna:
Först tas en bild bakifrån
Sedan tas en bild från sidan

Detta är kort och gott allt. Sedan är det bara att klä på sig och knalla ut. Svaren skickas till ansvarig läkare så dom får man vänta på.

Efter det så åkte jag tre våningar upp till Provtagningscentralen för att lämna totalt fem rör med blod. Dessvärre hade jag missat att inte ta den immunhämmande tabletten Prograf under morgonen så nu kommer antagligen koncentrationen visa felaktigt svar igen… Förlåt doktorn. Men det är så lurigt att hålla koll på alla mediciner! Totalt har jag väl en 11-12 olika mediciner att ta regelbundet, utöver det så har jag 8 stycken ”vid behov”. Dom ska tas vid olika tidpunkter på dygnet och i olika mängder. Några är tabletter och några är flytande. Några ska förvaras mörkt i medicinskåpet och några svalt i kylen. Dessutom ska de flesta tas i samband med måltid, men inte alla. Antibiotikan ska som exempel tas på fastande mage, en timme före måltid eller två timmar efter. En av hormontabletterna ska bara tas två gånger i veckan och det lokala kortisonet ska bara tas en gång i månaden. Klart jag har ställt alarm på allt, men det resulterar i en konstant plingande mobil som antingen stressar livet ur mig eller som jag helt enkelt tröttnar på och ignorerar. Så ja, en och annan miss blir det nog emellanåt. Tycker jag sköter det snyggt ändå.

När jag har mina dagar på sjukhuset så brukar jag muntra upp mig själv med något efteråt. Idag blev det en yoghurtglass från Pressbyrån ute i solen medan jag väntade på taxin. Den är så läskande och god! Fast inte nyttigare än vanlig glass, man ska inte låta sig luras bara för att det låter bättre med ”yoghurtglass”.

Med mammas påminnelse i huvudet så njöt jag i stora drag av stunden. Ända till taxichauffören ringde det vill säga… Vissa personer bör INTE jobba med service! Dessvärre stöter jag ofta på sådana taxichaufförer när jag bokar sjukresor. Man tycker dessutom att dom bör ha lite mer överseende när dom får en bokning som uppenbart gäller en inte helt frisk människa, men icke. Det första han sa, utan att ens presentera sig, var; ”Du har beställt taxi. Ska du åka eller? Var är du?”. Jag svarade överrumplad att jag satt utanför den entrén som jag hade bokat taxi till. ”Huvudentrén?” frågade han irriterat. ”Nej” svarade jag, ”jag har bokat en taxi till entré R2 och ingen annanstans. Det står tydligt i bokningsbekräftelsen.” Hans svar var ”Ja men jag vet inte var det är. Var ligger det? Nära akuten eller? Hur ska jag hitta?”. Hetsigt och med riktigt dålig ton kom fråga på fråga utan att jag hann få en syl i vädret. Jag försökte bibehålla lugnet fast jag hade lust att kalla honom för en hel del otrevliga saker och när jag till slut lyckades få tyst på honom så sa jag bara ”Jag hittar inte så pass bra här och vet inte exakt var akuten ligger. Det här är ditt problem. Du får väl bara se till att fråga någon helt enkelt”. Sedan la jag på. En kvart sen dök han upp, utan så mycket som en antydan till ursäkt.

För att inte låta detta förstöra min perfekta måndag så fantiserade jag ihop en förklaring åt honom som gick ut på att han hade haft världens värsta morgon. Tjafsat med frun vid frukostbordet, spillt hett kaffe över skrevet, bråkat med chefen på jobbet och sedan haft en rad med stressade och otrevliga kunder hela morgonen så egentligen ville han bara åka hem och gråta men bet ihop och råkade låta det gå ut över en kund, mig, i stället. Jag tyckte synd om honom som var på så dåligt humör och tillät mig att förlåta honom i mitt huvud. Sedan var jag lite lugnare.

På eftermiddagen fick jag ett samtal från professor Ljungman. Han sa att dom provsvar som kommit såg fina ut men att han nu upptäckt hur länge sen det var som man tog ett benmärgsprov. Detta ska göras var tredje månad men det missades i samband med att jag åkte in med akut blodförgiftning. Han frågade om det var okej att boka in mig för det redan under morgondagen då det fanns en lucka, så att jag inte skulle behöva vänta flera veckor på det. Lika bra att få det gjort.

Resten av måndagen blev världens bästa. Lekte med lilla Alrik ute i några timmar och såg på medan han stolt visade alla trick som han har lärt sig både på sparkcykeln och en vanlig tvåhjuling. Vi tränade på höger och vänster, pratade om olika sporter och han frågade mig vad jag tyckte bäst om; pissmyror eller brännässlor. Sedan frågade han om jag hade någon present med mig. Jag plockade fram en ask med vindruvor och han sken upp med hela ansiktet och tog tacksamt emot den som om det vore en skål med godis. Vi hade en riktigt mysig eftermiddag.

Barn är livet.

En bit av livets goda och kärlek till min mamma

Hade ju egentligen inte tänkt skriva något mer den här veckan men jag vill dela med mig av några bilder från dagen som blev underbar. Emellanåt vill jag ha ett inlägg med enbart glädje här i bloggen, som en paus från sjukhus- uppdateringar och andra dystra ämnen som hör cancern till. Att någon dag emellanåt helt slippa tänka på sjukdomen är viktigt för att orka fortsätta. Tänk på det du som är drabbad. Förutom att ta dina mediciner så unna dig någon enstaka dag när du förtränger att du är sjuk ❤

Tanken var att hylla vår mamma eftersom det är mors dag i morgon. I år var vi eniga om att vi ville umgås ensamma en hel dag med henne i stället för sedvanligt fika och paket. Vi ville ta dagen som den kom, beroende på väder och mående, så plats och aktiviteter hade vi bara spånat lite om, men att vi skulle fylla timmarna med gott att äta, massa prat och skratt var spikat.

Det blev alldeles perfekt och som mamma vid ett tillfälle högt uttryckte när hon låg i solen i gröngräset, mätt och belåten; ”mycket bättre än så här kan man inte ha det just i denna stund”. Så kände jag med.

Jag & Emelie passade på att fråga mamma idag vad hon önskar att hon hade vetat när hon själv var i vår ålder, vad hon önskar att hon hade låtit bli samt vad hon skulle vilja ge oss för råd vad gäller livet och framtiden

Hennes svar var bra och värdefulla. Men jag behåller dom för mig själv. Det var min mammas egen lilla gåva till oss.

”Jag är dig evigt tacksam
för livet som jag fått
och för att du funnits där
i stort såväl som smått.

En förebild du varit
sen jag var en liten tjej
och mycket här i livet
har jag lärt mig utav dig.

All kärlek och din omsorg
har stärkt mig i mitt jag
så tack för allt som du har gett mig
och ger mig än idag”
/Siw Andersson

Picknickmat i Svandammsparken
Mums!! Har du smakat nya Marabou- chokladen?
Om inte – gör det!

Njuter av livet
Jag älskar sommaren! ❤

Utan dig skulle jag inte vara här i dag Emelie ❤ Du är min andra halva.