Medan jag ännu jobbade, ovetandes om cancern, så hörde jag om flera kollegor och vänner som blev sjukskrivna. Mest var det stressrelaterat. Det är verkligen oroväckande och hemskt hur vanligt det är i samhället nu. Faktum är att jag senast idag fick ett brev från en av mina läkare som plötsligt nu är sjukskriven på grund av utmattning… En person som arbetar med andras hälsa. Ironi.
Fastän jag visste att man blir sjukskriven av en anledning som innebär att man egentligen inte mår särskilt bra så fanns ändå en liten röst i bakhuvudet som tänkte ”vad skönt det skulle vara att få bli sjukskriven ett tag, eller åtminstone jobba deltid”. Jag befinner mig ju nu i ett av dom lägena som jag trodde var den skönaste formen av sjukskrivning. Inte så sjuk att jag behöver ligga inne och inte sjukskriven på grund av total utmattning. Snarare klassificerad som ”under återhämtning”. Men snopet nog är jag djupt besviken. Det är inte ett dugg skönt… inte det minsta faktiskt. Jag vet inte om det bara är jag som känner så, men jag tvivlar starkt på det! Här är orsakerna:
- Ekonomin går inte ihop. Konstant planerande och räknande för att kunna betala hyra, medicin och plötsliga vårdavgifter. Det var flera månader sedan som jag kunde ”unna” mig något vardagslyx eller köpa kläder.
- Isolering. Saknar det vardagliga sociala livet. Att säga god morgon till en kollega. Sitta med min grupp och småsnacka över skrivbordet, snabba möten vid kaffemaskinen… nu kan det gå en hel dag utan att jag yttrar ett ord! Ja, om jag inte pratar med mig själv förstås. Och när man kommer på sig själv med att göra det, eller prata med akvariefiskarna, så känner man sig inte enbart tragisk utan än mer ensam också.
- ”Åh tänk vad skönt att kunna ta sovmorgon. Varje dag om man vill. Mm, just det. Jag gjorde det en gång, sen var det inte mer speciellt än en vanlig lördag så sedan dess sover jag aldrig längre än till senast 8 på vardagar. Dagarna blir så konstiga då. Dessutom ligger alltid mina läkarbesök relativt tidigt på förmiddagarna.
- ”Underbart att kunna göra vad man vill med dagen”. Om vi börjar med att bortse från att jag spenderar majoriteten av dagarna med bieffekter av mediciner, ofantlig trötthet och allt som ofta olika typer av smärtor. Minns du hur det var när man pluggade på Universitetet?
Man var aldrig ledig.
Inte ens när man var ledig.
Studierna hängde alltid över en som tunga moln. Varje stund man gjorde annat så kände man att man borde plugga. Så här funkar givetvis inte alla, grattis till er andra som inte har konstant prestationsångest. Jag fungerade så tyvärr, och gör fortfarande. Jag kan inte unna mig att läsa på balkongen när jag vet att andra jobbar. Det finns för många ”borden” som sätter käppar i hjulet för själva njutningen med det. Är det inte planering av det ekonomiska så är det pressen med att göra allt för att komma tillbaka och kunna börja jobba igen. Och det finns alltid hörn med damm i. Eller projekt att påbörja. Eller information att ta reda på. Japp, jag är svårt drabbad av Fröken Duktig- syndrom och det finns det inga piller mot. Evinnerligt dåligt samvete som sjukskriven. - Och detta eviga pappersarbetet… Är man inte stressad så blir man det av Försäkringskassan. Hela tiden samtal, nya blanketter att fylla i och intyg att ordna med för att bevisa att man faktiskt är sjuk på riktigt och inte går hemma och lurar staten på pengar. Till er som har varit eller är bidragsfuskare och har dragit med oss andra ner i ett träsk där man ständigt blir ifrågasatt; må tusen loppor hemsöka er (vill egentligen skriva något annat men har lovat min far att hålla den artigaste tonen i bloggen och bara använda svordomar muntligt så att dom inte blir bestående i cyberrymden).
There you have it folks. Det är ett härke att vara sjukskriven. Jag längtar tillbaka till jobbet, till det sociala, till att få känna mig behövd och till att kunna njuta av en ledig dag med gott samvete! Och att kunna föra dagliga samtal med andra än mina akvariefiskar…
Kriget i min kropp 
