Ansträngningen som krävdes för en perfekt måndag

Igår var det dags att röntga lungorna igen. Antar att man vill se så att pneumokockerna dragit sig tillbaka helt och att lungorna ser fina och rena ut. Att dom fungerar vet jag redan, förutom ett fint resultat på Spirometri- undersökningen så skulle jag heller inte kunna jogga om dom vore fulla med skräp eller om dom var trasiga. Men däremot så har jag ju varit extra andfådd och haft högre puls, kanske kan det ha att göra med att de finns lite spår av sjukdomen kvar? Men det är bara min egen spekulation. 
Under frukosten så fick jag ett sms från min mamma där hon med några få ord påminde mig om att det bara är man själv som kan göra varje dag till den bästa möjliga. Jag satt precis och grämde mig över veckan, alla sjukhusbesök som väntar och att det bara var måndag, så hennes sms hade inte kunnat komma lägligare. Det är något vi gör emellanåt, påminner varandra om att livet är till för att njutas av, inte att vänta på de goda stunderna utan att skapa dom, och det tåls verkligen att upprepas!
Bestämde mig för att ha världens bästa måndag. Började med att skicka en bild på mig själv med ett stort leende till mamma och syster där jag utmanade dom att spontant le mot minst tre människor under dagen och se hur många leenden dom fick tillbaka. En liten grej som jag själv sysselsätter mig med emellanåt. Det bästa är att man upptäcker att man får lika mycket energi av att vara den som ler, även om man inte får något tillbaka.
I receptionen på röntgen satt en kvinna som såg ut att behöva ett leende. Jag uppmärksammade hennes målade naglar och berömde henne för att hon valt en så glad, pigg och uppmuntrande färg som ljusblå vilket heller inte är så vanligt. Hon blev jätteglad! Förutom ett stort leende och ett tack tillbaka så fick jag en liten trevlig samtalsstund medan hon knappade in mig i systemet. En komplimang kan göra så mycket.
För dig som inte vet hur en lungröntgen går till så kan jag meddela att den är mycket enkel och går snabbt. Man får ta av sig allt på överkroppen och plocka bort eventuella smycken. Det känns kanske lite obekvämt, speciellt för kvinnor som måste stå barbröstade i ett kalt rum framför en halvt skuggad glasruta där man vet att det sitter tre eller fyra röntgensköterskor och -läkare bakom. Man känner sig ganska blottad. Som tur är har jag inga problem med nakenhet och det störde mig inte. Sedan får man efter instruktioner ställa sig med magen mot en stor platta och trycka brösten och axlarna emot den medan man vinklar ut armarna. Man lämnas ensam i rummet, sköterskan beordrar att man tar ett djupt andetag och håller andan medan hon kilar ut och tar bilden.
När den blivit bra så får man vända sig och sträcka upp armarna, sedan görs samma procedur om på nytt för att ta en bild på lungorna från sidan.
Jag har lånat två bilder från Medicinsk Röntgen och Landstinget Sörmland som visar positionerna:
Först tas en bild bakifrån
Sedan tas en bild från sidan

Detta är kort och gott allt. Sedan är det bara att klä på sig och knalla ut. Svaren skickas till ansvarig läkare så dom får man vänta på.

Efter det så åkte jag tre våningar upp till Provtagningscentralen för att lämna totalt fem rör med blod. Dessvärre hade jag missat att inte ta den immunhämmande tabletten Prograf under morgonen så nu kommer antagligen koncentrationen visa felaktigt svar igen… Förlåt doktorn. Men det är så lurigt att hålla koll på alla mediciner! Totalt har jag väl en 11-12 olika mediciner att ta regelbundet, utöver det så har jag 8 stycken ”vid behov”. Dom ska tas vid olika tidpunkter på dygnet och i olika mängder. Några är tabletter och några är flytande. Några ska förvaras mörkt i medicinskåpet och några svalt i kylen. Dessutom ska de flesta tas i samband med måltid, men inte alla. Antibiotikan ska som exempel tas på fastande mage, en timme före måltid eller två timmar efter. En av hormontabletterna ska bara tas två gånger i veckan och det lokala kortisonet ska bara tas en gång i månaden. Klart jag har ställt alarm på allt, men det resulterar i en konstant plingande mobil som antingen stressar livet ur mig eller som jag helt enkelt tröttnar på och ignorerar. Så ja, en och annan miss blir det nog emellanåt. Tycker jag sköter det snyggt ändå.

När jag har mina dagar på sjukhuset så brukar jag muntra upp mig själv med något efteråt. Idag blev det en yoghurtglass från Pressbyrån ute i solen medan jag väntade på taxin. Den är så läskande och god! Fast inte nyttigare än vanlig glass, man ska inte låta sig luras bara för att det låter bättre med ”yoghurtglass”.

Med mammas påminnelse i huvudet så njöt jag i stora drag av stunden. Ända till taxichauffören ringde det vill säga… Vissa personer bör INTE jobba med service! Dessvärre stöter jag ofta på sådana taxichaufförer när jag bokar sjukresor. Man tycker dessutom att dom bör ha lite mer överseende när dom får en bokning som uppenbart gäller en inte helt frisk människa, men icke. Det första han sa, utan att ens presentera sig, var; ”Du har beställt taxi. Ska du åka eller? Var är du?”. Jag svarade överrumplad att jag satt utanför den entrén som jag hade bokat taxi till. ”Huvudentrén?” frågade han irriterat. ”Nej” svarade jag, ”jag har bokat en taxi till entré R2 och ingen annanstans. Det står tydligt i bokningsbekräftelsen.” Hans svar var ”Ja men jag vet inte var det är. Var ligger det? Nära akuten eller? Hur ska jag hitta?”. Hetsigt och med riktigt dålig ton kom fråga på fråga utan att jag hann få en syl i vädret. Jag försökte bibehålla lugnet fast jag hade lust att kalla honom för en hel del otrevliga saker och när jag till slut lyckades få tyst på honom så sa jag bara ”Jag hittar inte så pass bra här och vet inte exakt var akuten ligger. Det här är ditt problem. Du får väl bara se till att fråga någon helt enkelt”. Sedan la jag på. En kvart sen dök han upp, utan så mycket som en antydan till ursäkt.

För att inte låta detta förstöra min perfekta måndag så fantiserade jag ihop en förklaring åt honom som gick ut på att han hade haft världens värsta morgon. Tjafsat med frun vid frukostbordet, spillt hett kaffe över skrevet, bråkat med chefen på jobbet och sedan haft en rad med stressade och otrevliga kunder hela morgonen så egentligen ville han bara åka hem och gråta men bet ihop och råkade låta det gå ut över en kund, mig, i stället. Jag tyckte synd om honom som var på så dåligt humör och tillät mig att förlåta honom i mitt huvud. Sedan var jag lite lugnare.

På eftermiddagen fick jag ett samtal från professor Ljungman. Han sa att dom provsvar som kommit såg fina ut men att han nu upptäckt hur länge sen det var som man tog ett benmärgsprov. Detta ska göras var tredje månad men det missades i samband med att jag åkte in med akut blodförgiftning. Han frågade om det var okej att boka in mig för det redan under morgondagen då det fanns en lucka, så att jag inte skulle behöva vänta flera veckor på det. Lika bra att få det gjort.

Resten av måndagen blev världens bästa. Lekte med lilla Alrik ute i några timmar och såg på medan han stolt visade alla trick som han har lärt sig både på sparkcykeln och en vanlig tvåhjuling. Vi tränade på höger och vänster, pratade om olika sporter och han frågade mig vad jag tyckte bäst om; pissmyror eller brännässlor. Sedan frågade han om jag hade någon present med mig. Jag plockade fram en ask med vindruvor och han sken upp med hela ansiktet och tog tacksamt emot den som om det vore en skål med godis. Vi hade en riktigt mysig eftermiddag.

Barn är livet.

Annonser