Hälsan personifierad – min avgudade mormor

Min mormor är en mycket speciell person.
Hon lärde mig redan som liten om hälsa och hur viktigt det är att lyssna på själen. Hon menar att psyke, fysik och välbefinnande är en harmoni av dig som du måste vårda väl. Enligt henne så säger kroppen vad den behöver, man måste bara lära sig att lyssna och tolka signalerna. Är du sugen på chips så kanske du har saltbrist. Känner du ett starkt behov av choklad så kan det mycket väl vara någon av mineralerna i den som kroppen vill åt. När du är törstig – drick. När du är hungrig – ät. När du är trött – vila.
Min mormor är och har alltid varit en livsnjutare. Hon älskar Noblesse, att titta på TV, läsa skvallertidningar, lyssna på fåglar, bada i havet.. Jag har aldrig träffat en människa som är så lugn och harmonisk som hon. När hon kliver in i ett rum så stannar tiden. När hon ler så fylls man med värme. Och hon ler ofta och mycket till vår stora glädje! Hon älskar djur och hon ser inte att det finns någon ondska i människor, bara oturliga livsöden. 
Hon tror på högre makter. Andar. Vi har pratat om detta vid några tillfällen men eftersom jag inte delar hennes tro så har det inte blivit så långa diskussioner, mest nyfikna frågor från min sida. Hon kan inte förklara exakt vad det är hon känner finns där, bara att hon är säker på att vi människor inte använder alla våra sinnen för om vi gjorde det så skulle vi upptäcka mer. 
Penntroll
Och som hon älskar troll! Av alla de slag. Tomtar, vättar och vittror. Hon litar på att dom är godhjärtade och vill skydda oss människor. Dom bor i skogen och under våra hus. Hon samlade på dom i olika former och dom prydde hennes lägenhet på ett ombonat sätt. Jag älskade speciellt hennes ”penntroll”. Minns ni dom? Jag hade själv en ganska ordentlig samling i olika storlekar och med varierande hårfärger.
Beröring är något annat som min mormor har talat med mig mycket om, jämnt. Hon har berättat hur viktigt det är för hälsan och för människans hela existens. Hon är självutbildad massör och kan olika triggerpunkter i kroppen och hur dom påverkar oss. Hon kom ofta hem till oss när jag var liten och masserade min mamma som på den tiden var full med stressknölar och skulderblad spända som bågar. För min mormor så har det alltid betytt samma sak att beröra som att beröras. Hon känner att det ger henne liknande välbefinnande att få använda händerna som för den som blir berörd. Av den anledningen så införskaffade hon ett eget massagebord och jag minns att hon efter avslutad massage berättade hur lugn hon själv kände sig. Av henne har jag fått en stor del av mitt eget fysiska behov. Vi tycker båda om att kramas, lägga en hand på den andras arm eller ge en varsam klapp över ryggen. Man behöver inte sitta länge vid hennes sida innan hon visar sin ömhet i någon fysisk gest.
I det så fick hon mig också alltid att känna mig vacker, och lyckas än idag. Hon gör det på ett naturligt sätt, inte fejkat som i modemagasin där man kräver vissa produkter eller behandlingar. I hennes ögon så är människan i sig en vacker skapelse. Det finns inga fula människor.
När jag var liten så brukade hon vidröra mitt långa blonda hår. Hon drog kärleksfullt i det, tvinnade, flätade och masserade hårbotten medan hon förklarade att det skimrade i guld. Hon berättade om att det på ålderns höst kommer att ändra färg till silver så som hennes gjort. Inte för att hon ogillar färgen grå, tvärtom råkar jag veta att hon tycker att  det är en mycket fin färg! Men att hon uttrycker hårfärgen på en åldrande människa som just silver tycker jag är fint.

Min mormor och jag delar en annan egenskap. Vi är båda väldigt pimpinetta! Hon är så naturligt vacker och har alltid varit det. Som ung jobbade min mormor som statist på TV. Hon fick roller som uppmärksammade just hennes utseende. Jag har sett fotografier på henne som 20- åring och wow… Hon var farligt attraktiv! Ett sådant utseende skulle man betala mycket för. Inte konstigt att karlarna föll som furor. Men hon har burit sin skönhet med vördnad. Jag har aldrig hört henne tala om skönhetsoperationer på ett positivt sätt, eller om att på andra vis manipulera kroppen. Visst nämner hon fortfarande emellanåt att hon kanske skulle färgat håret när det började ändras till silver, men å andra sidan så vill hon inte förstöra sig på det sättet tror jag. Hon beklagar sig alltid så gulligt fåfängt över när hon har blivit klippt för kort eller om hon inte har på sig en tröja som passar. Även om hon numer bara sitter i TV- rummet på hemmet med en massa gamla tanter och farbröder som inte bryr sig ett jota.
Men oj vad hon skiner upp när man poängterar hur bra hon passar i vissa färger! Och när jag berättar för henne hur fin hon är, vilket jag försöker göra så ofta jag kan, så strålar hon med ögonen och säger nästan lite generat och med ett leende ”jasså, tycker du det?”.
Hon pratar ofta om naturens influenser. Man ska vända sitt ansikte upp mot himlen när det regnar för dropparna föryngrar! Ställ dig ute när det blåser i stället för att bränna håret med fönen. Använd så naturliga skönhetsprodukter som du kan hitta, helst direkt från skogen.
Andra skönhetsknep som min mormor har givit mig är meditation, mindfulness, stretch, yoga och långa promenader. Hon menar att när kropp och själ samarbetar så syns det utåt. När kroppen mår bra så blir man oförfalskat vacker. Och viktigast av allt: en skönhet klär i allt och det finns inget som är så smickrande på en annan människa som ett leende.
Efter sin svåra stroke för snart två år sedan så befinner hon sig på ett äldreboende. Det var en lång och smärtsam resa då hon alltid har varit extremt självständig och mån om sin integritet. Att i sin totala förvirring som stroken medförde tvingas slitas ifrån sitt hem sedan många år tillbaka och plötsligt vara beroende av andra tog henne extremt hårt. Hon har svårt att prata och går hos en talpedagog och emellanåt går det inte alls… Som jag saknar de långa meningsfulla diskussioner som vi har haft. Det är en sorg att se när en av de klokaste människorna i världen inte lyckas uttrycka sig. Värst är det när hon är medveten om det själv. Och som hon brukade sluka böcker. Nu är jag glad när hon lyckas läsa hela meningar alls.
TROTS DET så är hon fortfarande en konstant leende och harmonisk människa som ser gott i allt och alla. Det ska mycket till innan hon tappar humöret och oftast handlar det då om ren trötthet och utmattning,  Hon gråter mycket men faktum är att det nästan jämnt är glädjetårar. Hon är glad när man kommer på besök. Hon är glad när hon får en glass. Hon är glad när man tar med henne ut i solen.
Hon vet inget om mitt återfall i cancern. Det tog så fruktansvärt hårt på henne när jag insjuknade 2001 att vi är oroade för att hon inte kommer klara av det beskedet igen. Speciellt inte nu efter hennes stroke. Hon vet därför inte varför jag har hälsat på så sällan senaste tiden. Det är bäst så men det gör ont för jag är rädd att hon inte ska förstå hur viktigt hon är för mig. 
Nu när jag är piggare, ser friskare ut och inte längre har slangar som hänger ur kroppen så kan jag hälsa på mer. Och varje gång som jag träffar henne så påminns jag om vad hälsa är. Det är hon, i egen hög person.
Älskar dig mormor Gully. Tack för att du finns och allt du är.
Annonser

Att ta sig framåt. Ett. Steg. I. Taget.

Jag gjorde det. 
Naturligtvis var svettbandet
med hajen på armen för att ge
styrka. Tack Malin & Martin ❤
Jag kan knappt tro det själv. Att anmäla sig till Women’s Health Half Marathon var inte svårt för två månader sedan, inte där jag befann mig fysiskt då. Att ta sig dit idag och ställa sig på startlinjen, det krävde däremot en hel, ursäkta ordvalet pappa, jävla massa. 

Jag skrevs som sagt ut från sjukhuset så sent som i torsdags eftermiddag. I går var jag på botten rent fysiskt och när jag vaknade på morgonen så fanns det inte en tanke på att ens ta mig in till loppet för att se mamma och syster springa. Orken saknades helt. Men under dagen vaknade min envishet till liv och med den nyfikenheten. Skulle jag våga ställa mig på startlinjen? Skulle jag i så fall orka ta mig åtminstone 1 mil? Om inte annat, skulle jag kanske kunna ta en powerwalk runt bara för att ha genomfört loppet, det var ju trots allt premiär? 

Jag gick in på nätet och kollade tidsbegränsningen. 
2 timmar och 45 minuter. 
21,098 kilometer. 
Hinner man gå det? 

Jag tog mig in till Tekniska Museet tillsammans med mamma i går eftermiddag för att åtminstone hämta ut nummerlappen. Jag var knäckt, trött och färdig som människa. Min kära mamma såg det och hon försökte muntra upp mig på alla sätt hon kunde. Faktiskt som bara hon kan. Vi pratade om loppet. Jag hade självfallet redan konsulterat med min läkare om i fall det ens var möjligt för mig. Jag må vara envis som bara den, men inte dum. Jag skulle aldrig riskera att bli sjuk och jag vill inte bli inlagd igen på grund av dumdristighet! Han tyckte absolut att jag kunde jogga, men så länge jag går på kortison så bryts muskelfibrerna ner så jag kan inte förvänta mig att prestera nämnvärt. Och ledorden var givetvis lyssna på kroppen!  

In i det sista var jag osäker. Jag tog en riktigt långsam ”pröva-på-jogg” efter middagen. Första löpstegen sedan allt hände. Hjärtat kändes bra men jag tror inte att jag syresätter musklerna optimalt för jag har aldrig tidigare fått mjölksyra efter blott 3 km… Hur skulle det här gå? Innan läggdags så  pratade jag med mamma i telefon igen. Vi kom överens om att jag kunde försöka ta mig in till starten åtminstone. Och hon trodde nog att jag skulle klara av att promenera runt på 2 timmar och 45 minuter. Om inte annat så skulle det bli soligt och vackert promenadväder på en naturskön bana runt Djurgården! Men vi var eniga om att hålla det för oss själva. Dels för att jag inte skulle känna någon som helst press ifall jag var tvungen att avbryta, dels för att inte behöva få andras ej önskade åsikter och dels för att jag inte skulle behöva försvara mig mot de som tycker att jag är klippt dum i huvudet. Det här var mitt val, min kropp, mitt beslut. Min grej.

Jag sov inget under natten som var. Ville inte riskera dåsigheten som kommer av sömndropparna och kartan med insomningstabletterna som jag sökte efter fann jag på köksbordet under en tidning först vid frukosten. Skickade ett förtvivlat sms till mamma 04:19. ”Ligger fortfarande vaken. Flera timmar senare – det bådar inte gott för att den här dagen ska bli lyckad :(” Sedan måste jag ha somnat in för jag vaknade 07:00 av alarmet. Tog en dusch, tänkte, åt frukost, tänkte mer och till sist slutade jag tänka och drog på mig löparkläderna. Det här fick gå hur som helst.
Dagens väder i Stockholm. Ljuvligt!
Det var definitivt ett av de långsammaste lopp jag någonsin presterat. Och det var lika tungt rent fysiskt som första gången jag sprang maraton. Mjölksyran kom som ett slag redan efter 3 km, men det var jag ju lite förberedd på från i går kväll. Jag höll fokus på min systers ryggtavla fram till 4 km- flaggan och lät henne mentalt dra mig framåt. Sedan försvann hon ur sikte och jag hade bara mig själv att förlita mig på. Garmin- klockan var med och påslagen men jag använde den enbart för att hålla kolla på pulsen. Ville inte riskera hjärtmuskelinflammation så jag var beredd på att kliva av banan utifall pulsen skulle skena i väg. Förutom det försökte jag att inte titta på vare sig hastighet eller sträcka. Varje kilometerflagga som jag passerade såg jag som en seger. Jag lyssnade fokuserat på musiken, försökte att tänka positiva tankar hela tiden och njuta av solen och vyerna. Samtidigt var jag fullt koncentrerad på kroppen och hur den mådde. Vad sa den? Vad önskade den? Hur kändes stegen? Andningen?

Allt som allt, trots svedan och värken i lår och vader, så kändes det okej i ungefär en mil. Sedan var det som flera skott i benen. Varenda muskel tycktes strejka och jag tvingades sakta in ordentligt. Men bilden av mig själv passerande målgången fanns ändå i bakhuvudet och på min näthinna, jag höll krampaktigt fast vid den och jag insåg att jag ändå hade sprungit så bra hittills att jag skulle hinna fram även om jag tvingades gå härifrån. 

Jag nollställde mig mentalt. Det är det bästa sättet att beskriva det på. Så fungerar jag när min fulla tjurskallighet slår till. Jag går in som i en bubbla – hör inget runt omkring och ser inget. Fokus är framåt och ingen annanstans. Det är bara jag och min kropp.  Viljan driver på och fungerar som den bästa av bensin. Dessutom hjälper det att påminna sig själv om vilken typ av smärta det är man känner. Just den här var inget livshotande som det var för två veckor sedan. Just den här var en påminnelse om bedrift och prestation. Dessutom självvald. Så ja, jag kan helt ärligt säga att jag njöt av värken och jag gladde mig ändå av de förskräckligt mödosamma kilometerna.
På toppen av en backe såg jag den; flaggan som röd signalerade ”20 km”. Då höll jag på att rasa ihop. Vanliga Hanna skulle antagligen rusat på till hon svimmade eller kräktes, för det är den tävlingsmänniska jag är född till. Men nyligen allvarligt sjuka Hanna stannade upp en stund, lät kroppen få sig några djupa andetag och tillät sig att promenera. Det var de längsta 1098 meterna i mitt liv, jag trodde aldrig att jag skulle komma fram.
Efter att ha passerat målskylten så bjöds jag på ett glas cider av en trevlig ung funktionär. Jag kunde inte hålla i glaset, än mindre stå upp. Jag raglade mot stängslet och blev kraftlöst hängande där. Den snälla killen kom fram och frågade om jag behövde hjälp men jag konstaterade bara att jag behövde stödja mig där ett tag till innan jag kunde fortsätta vidare. Snart hörde jag mitt namn ropas. Där stod en leende Robin med en ask jordgubbar och en ljuvlig vit ros. Sedan hörde jag min mammas förvånade rop, såg min systers vackra ansikte, överraskades över att alltid lika stöttande Alex också var där och det var då krokodiltårarna började rulla längs med mina kinder. Jag hade klarat det! Så mycket känslor vällde över mig. Jag hann också krama om en av mina löparväninnor från Team Stockholm Marathon vid målgången, även hon var tagen över att se mig. Själv fann jag knappt ord över hur lycklig jag var.


Det vackra armbandet fick man istället för en medalj. Väldigt
uppskattat och det kommer användas flitigt vill jag lova.

För två veckor sedan så låg jag i syrgas med en egen lungkapacitet på 45%, hamnade i sepsis chock, med svår lunginflammation, GVHd i levern och med en kommande lungsäcksinflammation. Nu stod jag med ett vackert armband i handen med ingraveringen ”Women’s Health Halvmarathon 2014”.
Jag hade tagit mig runt. Jag fick ett kvitto på att jag har tagit ett osynligt steg framåt igen, lämnat ytterligare något jobbigt bakom mig. Än har jag långt kvar till att vara ”back on track”, men jag är åtminstone på väg åt rätt håll igen. Jag har inte hälsan men gudarna ska veta att jag gör allt för att nå den.

Stolt och glad målgångare efter några
långa minuters återhämtning. Smärtan döljs
av världens största leende.

Jag har en hatkärlek till min kropp. Och den till mig. Jag tycker att den svikit mig. Gång på gång på gång på gång… från mitt ljumskbråck som liten 4- åring och ända fram till idag. Men den slutar heller aldrig att förvåna mig! Vilken fantastisk återhämtning jag har. Vilken mental styrka! Jag är oerhört stolt över min envishet. När jag har bestämt mig för något och när det är en sak jag verkligen vill, då lyckas jag. Och då är kroppen med mig hela vägen. Jag har djupa dalar men tar mig snabbt upp på höga toppar igen.

Det känns viktigt för mig att berätta detta; om viljans kraft. För det spelar faktiskt ingen roll vilket mål du har i livet, hur stort eller litet det är. Viljan är det som kommer ta dig dit och hjälpa dig nå succé. Jag vill inte skryta med bra löptider eller långa sträckor. Allt är relativt, alla är olika. Det som för somliga låter helt absurt, att man ens tänker tanken att springa 2 mil bara 2 veckor efter en helvetisk lunginflammation (om ens alls för de otränade) är inte lika galet i huvudet på en Ultralöpare som bränner av 10 mil om dagen. Jag är bra på mitt, du är bra på ditt. Men jag tror fortfarande på rörelse och motion, hur sjuk du än är. Det finns alltid något som du kan göra. Är det golf som gäller? Långa promenader med hunden? Att kunna lyfta 1- kilo hanteln 20 gånger på raken medan du tittar på TV?

Aktiviteten är oviktig. Prestationen är allt. Men det som kommer driva dig är allra bäst är de saker som du tycker om, som du brinner för. Vad är det?
Idag fick jag bekräftat igen att det är löpning för mig. Inte för att jag behövde det, men ändå! Jag behövde en påminnelse om livets goda.

Min syster, jag & mamma. Stolta målgångare! Måste även skryta med att min syster satte sitt personbästa på halvmaran idag. Just pb är en av de härligaste bedrifter man kan göra, för det handlar bara om en själv och hur långt man kan gå. Grattis till det mitt hjärta!

Med blodsmak i munnen

5 april. På Intensiven, svårt sjuk.
26 april. På väg åt rätt håll! Det är möjligt.

Blodsmak i munnen, lungan känns som den kollapsar
Två röda från att smaka döden över asfalt
Strö över min aska, så fyllda med havsalt
Benen tar mig framåt men just nu går det så sakta

Det finns ingen genväg, bara en väg
Spring tills det känns i din benväv
Till alla som någonsin gått fel väg
Dom som bär på vikten av en hel värld
För inget som lever står still
Jag vet att du vet vad du vill
Dina ben gör ont och ja din rygg är knäckt
Och denna verklighet är byggd på självrespekt

Det här blir en enkel match, blandat med en ångestkamp
Det här blir en hög insats, jag tar mig fram någonstans
Jag låter fan ingenting komma i vägen nånsin, visst jag springer över världen kompis
Springer tills det bara är blodiga stumpar, hjärtat river det är passionen som pumpar

Målet är mitt jag ska vinna det över mig själv
Om det är någon bedrift kan det hela vara över ikväll

Sand under foten hela kroppen skriker andas
Huggen i bröstet just där livets skit har samlats
Allt negativt förvandlats, vassa vägar vandrats.
Jag vill ta mig framåt. Nej, fuck det, jag vill vara snabbast.

Varje meter är en svårvunnen seger
Kramp i låret så att jag vet att jag lever”

Några alldeles likaledes betydelsefulla gåvor

Precis som jag har skrivit i tidigare inlägg så betyder små saker så mycket, i synnerhet när man är sjuk. I stunder när man känner sig matt, svag och väldigt liten så kan en omtanke lyfta och stärka. Man behöver känna att man inte är ensam, för det gör man lätt när man är illa däran och speciellt när man ligger inlagd. Det spelar ingen roll hur många människor man har omkring sig eller hur fantastisk vårdpersonalen är. Man känner sig ensam i sin kropp, med sin sjukdom. Det är extremt svårt att förklara, men jag tror att alla känt av det någon gång mer eller mindre. Tänk dig in i en situation när du har varit riktigt sjuk. Det kan ha varit en magsjuka, influensa, kraftig förkylning eller annat ”vanligt” som gör att man blir sängliggande och handlingsförlamad. Visst har du väl känt dig ganska så liten? Man suktar efter omtanke, längtar efter en kram eller bara någon som sitter på sängkanten och håller ens hand. Man blir aldrig för gammal för sin mammas famn, eller en släktings värmande soppa.
Jag vill påstå att jag i grund och botten är en stark kvinna. Men ingen kan vara stark jämnt. Jag hymlar inte med när jag är trött, less på livet eller känner att allt bara är skit. Något jag ändå har varit försiktig med att belysa är min ökande osäkerhet den senaste tiden. Det är en osäkerhet kring livet och att jag någonsin kommer att bli frisk. Osäkerheten kring om jag kommer att kunna få tillbaka en vardag utan ständig ängslan för att behöva åka in akut. Osäkerheten kring att våga hoppas. Men det finns alldeles för många i min närhet som bryr sig tillräckligt mycket om mig för att ändå ha sett detta, eller kanske helt enkelt varit kloka nog att förstå? För de senaste två veckorna som jag har slagits mot inflammationer, infektioner och sepsis chock så har jag fått mer påminnelser än vanligt om att det finns ett ljus där framme och jag har tack och lov känt att jag kan få vara orkeslös nu, för jag har så många armar som lyfter upp mig. De senaste två veckorna har jag varit livrädd emellanåt. Men jag kan nästan fysiskt känna alla de händer som vilar mot min rygg, redo att knuffa tillbaka mig stående när jag faller baklänges. Det är en fantastisk känsla! Jag vill dela ut några hjärtan:
Jag fick ett enormt påskägg fyllt med saker för att sysselsätta mig med och underbart godis och choklad att njuta av under ensamma kvällar på sjukhusrummet. Trots att jag inte kunde få vara hemma i min precis påsk- pyntade lägenhet så kände jag ändå att jag fick min beskärda del påskstämning av Åsa & Natalie. Två underbara kvinnor som jag jobbade med för några år sedan.
Så gott som varenda dag kom antingen Alex (min systers fästman) och/eller Rickard (min mors sambo) på besök. Jag var i ett sådant skick att jag inte ville ha några besökare utöver dom, för jag vet att det fanns flera som skulle ha varit där på två röda sekunder i så fall. Men familjen ville jag ha där och med min mor & syster i Portugal så uppskattade jag herrarnas besök enormt. Jag behövde gråta mot en axel, prata, vara liten och rädd. Det kunde jag med dom. Dessutom lyste dom upp stunderna med daglig glass, korsordstidning, film, en härligt doftande bodylotion och annat som kunde föra mina tankar bort från sjukhusmiljön om så än för en kort stund.
Jag har en speciell väninna som är en så kallad bakåtsträvare i andras ögon – precis som jag. Ordet ”bakåtsträvare” låter så negativt, jag brukar snarare säga att jag är en person som värnar om det klassiska! Jag tycker om saker som dom alltid varit, det som är tryggt och bekvämt medan jag parallellt med det är ganska så duktig på teknik och väldigt nyfiken på den. Jag har liten tilltro, även om jag samtidigt hyllar den!

Jag och Ellinor, vi bläddrar hellre i en bok än swishar på en läsplatta. Vi älskar våra pappersalmanackor och skulle inte byta ut dom mot Google- kalendern i mobilen för allt i världen, även om det senare är en bra back- up. Men man kan sammanfatta oss med att vi är anhängare av penna & papper snarare än ettor och nollor. Håller du inte med mig min vän? Hon är också en av få människor jag känner som fortfarande tar sig tid att välja ut ett uppmuntrande vykort från ett ställ, köper frimärke och tar sig tid att lägga det på brevlådan. Det är kärlek i enkel form som lyste upp mitt sjukhusrum även denna veva, som så många gånger tidigare.

En arbetskollega visste redan sedan tidigare att desinfektionsmedel kan göra en illamående och att lukten på sjukhus i allmänhet får en att nästan känna sig sjukare. Den sterila miljön är nödvändig men inte särskilt hemtrevlig. Jag vet inte om han läste mina tankar eller har egna erfarenheter men han förstod snabbt att fräscha dofter skulle få mig att må mycket bra. Och så sant han hade! Med ett tjockt kuvert i handen kom en leende sköterska in på mitt rum en dag och i det låg härliga doftpåsar. Så mycket det gjorde för mitt välbefinnande när jag skulle somna den natten.
Människor kring mig har en oerhörd förmåga att snappa upp vad som  lyfter mig och vad jag för stunden behöver, även när det inte är uttalat. När jag blev utskriven i går så kände jag mig på botten. Kroppen känns tung och jag är oerhört svag, en stor del av mina muskler är förtvinade igen. Jag har tappat en stor del av den underbara känsla som träning ger, även om jag inte tvivlar på att den ska komma tillbaka. Men att motivera sig gång på gång, det är tufft. Att hela tiden slås ner och behöva backa är mentalt nedbrytande och emellanåt tänker jag ”vad är det för vits att försöka igen?”. När jag klev in genom min dörr hemma så låg ett tungt kuvert och väntade på dörrmattan. I det var en bok: 50 nyanser av löpning. Anna-Carin vet att löpning gör mig lycklig och ville påminna mig om det nu när jag börjat tröttna på att ens försöka knyta på mig skorna. Hon hade sett en recension av denna bok, tänkt på mig och beställt den. STORT TACK underbara du! Själv har jag inte ens hört talas om den, men bara av att hålla i den så kan jag känna att det kryper i benen igen. Jag vill ut och låta fötterna rulla. Jag vill ha revansch.

En av de människor som känner mig allra bäst är min mamma. Hon kan saker om mig som jag ibland inte vet om mig själv ens… En moders natur? Hon ville hur som helst fira min hemkomst med något skönt att strosa runt i. Något som får mig att längta efter sommaren. Mycket skarpa och varma färger som gör mig på bra humör! Jag fick därför en tunn och silkig tunika i färgkombinationer som jag inte skulle ha valt själv. Hade jag sett den här i affären så hade jag antagligen bara passerat utan en andra blick. Men jag älskar den och den sitter så himla fint! Som sagt, i vissa lägen så kan hon mig bättre än jag kan mig själv.

Ytterligare ett kuvert fanns innanför min dörr och väntade på att få muntra upp. Ett stort ett! Jag hann knappt få av mig kappan innan jag hade rivit upp det. Inuti fanns ett kort med en massa fjärilar på. Redan där stannade jag upp och blev tagen. Just fjärilen har jag skrivit om förut. Jag har berättat varför den fått så stor betydelse för mig. Symboliskt står den för ”förnyelse” och ”transformation”. Den som jag har tatuerat in på handleden placerades där av en annan, väldigt känslosam och intim, händelse som jag bara delat med mig av till mina närmaste. Men efter att ha genomgått en transplantation så har den fått en om möjligt ännu starkare innebörd. Den är plötsligt en symbol för min existens och för den gåva jag fått av min lillasyster. Jag fick senare veta att kortet var slumpmässigt utvalt, ödet måste ha pekat på det.
Prydligt på insidan fanns en ganska lång dikt. Den är personlig och privat så jag vill inte dela med mig av den här, men till dig som skrev detta: Wow! Du har talang! Kontentan av texten var att mina arbetskamrater tänker på mig och framförallt; dom tror på mig. Dom har förstått från min blogg att jag själv haft vacklande tankar på sista tiden och vill påminna mig om hur mycket jag har att se fram mot. I deras ögon finns inget tvivel om att jag snart kliver in på kontoret igen, hälsar god morgon, hämtar en kopp kaffe och öppnar mailboxen. Dom vet hur mycket jag längtar efter den normala vardagen.
Tillsammans med detta låg något annat… Presentkort på Resia!! Dessa fantastiska underbara och godhjärtade kollegor ville sätta ett plåster på såret för att jag återigen tvingats ställa in en resa till följd av cancerbehandling, så dom har samlat ihop en ordentlig slant för att jag ska få en ny chans. Förra året blev tre resor inställda efter återfallsbeskedet, så i år var Portugal mitt finger i ansiktet åt cancern. Det gick ju som det gick och slutade med att jag fick fingret i stället… Men nu håller jag alltså en ny möjlighet i handen att visa vem som bestämmer. Så snart jag är på benen igen så ska jag iväg. Vart som helst, det kvittar. Och jag ska göra det leendes och starkare än innan för den resan kommer betyda mer än någon annan tidigare. Tack vare er.
Det här är bara några exempel på sätt som människor visat sitt stöd på. Stort som smått. Jag har fått otaliga mms med uppmuntrande bilder, dagliga sms med stärkande ord. Blommor, kort, löften om framtida roliga saker som upplevas. Jag blir konstant glatt överraskad över hur mycket kärlek det finns i världen. Fortsätt sprid detta för det betyder mer än man någonsin kan sätta ord på.

Slutligen utskriven!! Trasig och matt men tillfreds i egen säng

Wow. En sån dag. På mer än ett sätt kan tilläggas. Det är först nu, 23:14, som jag sitter ner i lugn & ro och kan fokusera tankarna så att jag kan uppdatera er lite. Hade önskat att jag hade kunnat göra det tidigare för jag vet att det är många som undrar hur allt går för mig och jag får ju dagligen sms och mail. Eftersom ni bryr er så mycket om mig, liksom jag om er, så vill jag ju inte att ni ska oroa er i onödan och vill ge de bra besked jag får så snart jag själv har dom i handen.

Ni har olika önskemål angående innehållen på mina inlägg.
Somliga är nyfikna på kroppen och hur den fungerar och vill, liksom jag, ha så mycket ren information och fakta som möjligt. Ni suger åt er av kunskapen som svampar, kanske av ren nyfikenhet men också för att kännedom lindrar oro och skapar en viss kontroll.
Andra är inte ett dugg intresserade av mina tråkiga siffror, länkar och medicinska termer. Det är lika givande som att läsa TV-tablån. Det psykiska däremot, allt som rör sig i mitt och många andras huvuden när man går genom något som jag gör, det vill ni ha mer om. Jag varierar mitt innehåll efter humör, ork och sinnesstämning.

Idag blir det mest bara fakta, främst för att jag är så trött men också för att den är ganska så trevlig idag.

Jag snappade under dagen upp att ”doktor Läkare” heter Peter i förnamn. Det låter ju lite trevligare och mindre anonymt. Han kom ensam in runt 10- tiden så vi gick genom mest aktuella nu. På det stora hela så tycker han att det ser ganska bra ut med mig. Med tanke på hur traumatiskt och chockartat det som jag var med om var – lunginflammation, sepsis chock samt lungsäcksinflammation för att nämna de värsta – så anser vi båda att jag har återhämtat mig förvånansvärt snabbt. Men jag har en uppenbar leverpåverkan som man som sagt antar är GVHd och den behandlas nu med kortisonet Prednisolon. Dock har jag ju nämnt att jag är extremt känslig och mottaglig för bieffekter när det kommer till kortison i allmänhet och det tar läkarna hänsyn till, så man kommer lägga mer fokus på den immunhämmande medicinen Prograf för att hålla GVHd:n i schack, i stället för ”rävgiftet”. Från att ha fått stora mängder intravenöst nu så är jag nere på en Prednisolon- mängd på 60 mg/dag och den kommer att trappas ner fram till den 5 maj då jag bör klara mig utan det helt. Längtar redan… Hur som helst så är Prednisolon snällare än vad Betapred är under en längre period så det är i alla fall det bättre alternativet av gifter.

Antikropparna är fortsatt låga men trenden pekar uppåt och tack vare antibiotikan Tikacillin så ska immunförsvaret vara tryggat till dess att jag nått en bättre nivå. Vi har en liten konfliktrelation på medicinfronten eftersom antibiotikan påverkar levern negativt och immunhämningen påverkar immunförsvaret negativt, men vi kan ändå inte utesluta något av de. Jag litar helhjärtat på att mina läkare är beredda på både broms och gas och att dom håller hastigheten. Som så många gånger tidigare nämnt; jag kunde inte vara i tryggare händer. Angående just antikroppar så har jag förstått att dom inte hänger i hop helt med de vita soldaterna i blodet. De senare ser ju bra ut i mängd medan jag antagligen kommer att dras med ett sämre antikropp- värde under några månader. Jag uttryckte min oro för detta och huruvida jag ska gå runt och bekymra mig för nya lunginflammationer och annat otrevligt. Läkaren Peter svarade då att det här är något som man ser ofta hos transplanterade och jag kommer inte att ha ett återställt system förrän om 2 år. Så att gå runt och oroa sig är att lägga energi på onödigheter. Och just nu agerar antibiotikan som skyddsnät så han var tydlig med att säga ”var inte ängslig för att röra dig ute bland folk, det är bara att fortsätta som tidigare med liten extra försiktighet kring sjuka människor.”

Torrheten i ögonen är antagligen GVHd men man kan inte vara helt 100% säker än. Jag försöker komma i håg att kladda med ögondroppar och salvor, men så ofta som de rekommenderade ”varje timma” blir det ju inte direkt… Dessutom är det frustrerande för när jag smörjt in hornhinnorna med just salvan så ser jag väldigt blurrigt och kan varken läsa, se på TV, skriva sms eller liknande. Besvärligt. Men å andra sidan så vill jag ju inte ha bestående skador eller dras med torra svidande ögon heller. Jag frågade lite mer om svullnaden eftersom jag råkat läsa att det främst uppkommer i samband med diabetes. Läkaren Peter sa att man har haft noga koll på mitt blodsocker, framförallt för att jag tidigare fått diabetes i samband med kortisonbehandling, men jag har hela tiden legat på ett stabilt värde så det kan inte vara orsaken till svullnaden nu. Jag får ge mig till tåls till återbesöket om 8 dagar helt enkelt och hoppas att det bara är en tillfällig irritation.

Med mitt evinnerliga sug efter rörelse och framförallt löpning så dök den frågan såklart upp också. Vilken typ av träning är okej just nu? Är det något jag bör passa mig för, hålla mig i från eller tänka på? Svaret var kort sagt nej. Allt typ av träning är bra så länge jag känner att kroppen orkar med. Jag frågade om jag kan springa och syssla med annan cardioträning med tanke på lungorna och han försäkrade att det inte är någon fara alls med det. Det finns inga spår av lunginflammationen just nu, däremot kan jag räkna med att vara rejält påverkad ett tag framöver och det kommer att ta tid att återhämta sig. Tålamod och envishet är väl de återkommande nyckelorden.

Vaccineringen mot lunginflammation (japp, ödets ironi) som var planerad till i morgon skjuts upp eftersom man inte är lika mottaglig när man äter kortison, så risken finns att det inte har någon verkan alls. Jag har funderat lite på andra vaccinationer också, såsom mot fästingar med tanke på hur många dom äckliga små krypen förväntas bli i år, men även den får jag avvakta med.

Slutligen frågade Peter om hur jag känner för att klara mig utan smärtstillande intravenöst och enbart i tablettform vid behov. Med tanke på de senaste två dygnen så är jag helt säker på att det ska gå bra och i och med det så fick jag detta lyckliga besked: UTSKRIVNING IDAG! Det kändes verkligen fantastiskt!! Men innan jag kunde åka hem så var det en del saker som skulle uträttas. Förutom kanyler som skulle dras, kontroller som skulle göras, patientarmband som skulle klippas, listor som skulle gås genom, så var det även en väldigt omständlig tur förbi Apoteket som väntade. När jag väl lyckats samla på mig allt jag behövde där så var bankkortet spårlöst försvunnet… Efter ett evinnerligt letande i väska och jacka så åkte jag slokörad hem och vände febrilt upp och ner på hela lägenheten. Alla väskor, varenda ficka, samtliga möjliga utrymmen där kortet kunde gömma sig på genomsöktes men utan resultat. Hur skulle jag göra nu? Grinfärdig gjorde jag en sista ansträngning. Mitt senaste kvitto i plånboken visade att jag använde bankkortet på Pressbyrån på Huddinge sjukhus senast igår så jag ringde dit. Score! Jag måste ha glömt det i kortläsaren och rusat därifrån för att hinna med taxin. Klumpigt. Men det var skönt att det kom till rätta.
Så; boka ny taxi, tillbaka till sjukhuset, hämta kortet, betala kassen med alla mediciner, unna mig en Cornetto, boka ny taxi och sedan – slutligen – klev jag innanför dörren hemma. Då var jag helt färdig vill jag lova. Spenderade en bra stund på soffan innan jag orkade resa mig igen. Allt jag hade hoppats på att hinna göra innan läggdags får vänta till i morgon. Det jag har lyckats med är att äta middag och fylla på min pillerdosett. Det syns på den att jag har varit med om en pärs senaste två veckorna. Stackars kropp som ska behöva inta så här mycket läkemedel…

För intresserade så innehåller den:
Omeprazol – Skydd för magen mot främst antibiotikan
Calcichew – Kalciumtillskott mot brist
Prednisolon – Kortison för GVHd- behandling
Tikacillin – Antibiotika förebyggande mot infektioner
Aciclovir – Skydd mot herpesinfektioner
Prograf – Immunhämmande för GVHd- behandling
Oxycontin – Smärtlindring
Indivina – Hormoner
Oxascand – Mot oro och ångest
Har även petat ner en tablett Multivitamin på egen ordination. Kände att det inte kan vara fel. Förutom allt detta så har jag mediciner som ska förvaras i kylskåp till exempel. Så detta är inte totalen ens. Ändå är det mer än nog känns det som.

Innan jag avslutar och kryper ner för natten så vet jag att det finns några siffernyfikna som undrar hur mina blodvärden ser ut. Här kommer dom senaste:

  21 april 24 april Ref. intervall Kommentar  
Albumin 33   36-48 Fick inget svar idag men det verkar ligga i underkant  
Kreatinin 46 58 <90    
P-ASAT 4,82 0,94 <0,61 Levervärde. Har varit kraftigt förhöjt men på väg ner.  
P-ALAT 8,39 4,57 <0,76 Levervärde. Har varit kraftigt förhöjt men på väg ner.  
P-ALP 6,9 5,3   Levervärde. Har varit kraftigt förhöjt men på väg ner.  
Leukocyter 6,5 8,8 3,5-8,8    
Hb 119 128 117-153 Toppenbra!  
Trombocyter 243 263 165-387    
Neutrofila 4,6 6,1 1,6-7,5    
Magnesium 0,78 0,81 0,70-0,95    
Natrium 139 138 137-145    
Kalium 5 4,2 3,5-4,6    
CRP 16 2 Äntligen nere under 3  

Det här är inte riktigt alla värden för det vana ögat, men man kan ändå se att det ser bra ut på det stora hela. Något jag saknade var antalet antikroppar. Muntligt fick jag veta att det senaste värdet var 2,8 och det var innan min senaste intravenösa omgång. Man vill se att dom hamnar på minst 4 men allra helst uppåt 6. Det verkar dessvärre vara några sega typer och uppenbarligen har ju min kropp svårt at hålla mängden uppe på egen hand. Fortsättning följer…

Inför natten som följde så tog jag inga sömndroppar och det gick ganska fint ändå. Men idag känner jag mig speedad igen och tänker unna mig en redig nattsömn. Sedan väntar några dagar framöver när jag får ta livet en timme i taget. Jag saknar mina vänner och längtar till vi kan ses, men ber er ha lite tålamod till jag själv vet vilken energinivå jag ligger på efter allt det här, för just nu känner jag mig helt bortkommen i det.

Thank God It’s Friday.

Spännande EKO- undersökning och kort permission

Ännu en tung natts sömn utan minsta erinran om drömmar dagen efter. Riktigt skönt men nu ska jag nog pröva mig på en natt utan sömndroppar, för hur fantastisk Theralen än är på natten så är det ganska drygt att vara ”sömn- bakis” dagen efter också. Förmiddagarna går an, men efter lunch är jag inte med på något plan känns det som. Värt det i stället för att vara vaken flera nätter i rad, men som sagt, ett försök utan ska jag unna mig ändå.

Läkaren kom in tidigt och även om jag klandrar mig själv ofta för att jag är så dålig på att komma i håg namn så fick jag inte den minsta hjälp av hans namnbricka heller som det bara stod ordet ”Läkare” på. Så han får vara det för mig idag; doktor Läkare.

* Jag började med att fråga om man kan vara säker på att jag har en GVHd i levern nu eller om de förhöjda värdena berodde på antibiotikan. När kan man annars avgöra det? Han svarade att det enda ordentliga facit till det kan man bara få via en leverbiopsi, dvs att man sticker in en nål och tar ett prov av levern. Det är dock lite omständligt och kräver nedsövning så det kommer man göra som sista lösning om man behöver ha ett säkert svar. Till vidare antar man att jag har GVHd och kommer att få behandling därefter.

* Jag fortsatte med att fråga hur immunförsvaret ser ut just nu? Å ena sidan är alla vita blodkroppar inom önskade intervaller men å andra sidan har jag en svår brist på antikroppar. Jag vet inte om jag har svårt att greppa just den här delen eller om doktor Läkare faktiskt svarade lite luddigt, men jag anser mig inte ha blivit klokare. Hur som helst så meddelade han att jag skulle få påfyllning av Privigen under dagen och att det kanske kommer att krävas några sådana närmsta tiden/månaderna. Till en början sköts det av Hematologimottagningen och tanken är sedan att jag ska klara av detta själv hemifrån.

* Var kom den oväntade lungsäcksinflammationen från? Finns det risk för att den återkommer nu? Ganska säkert fick jag den som följd av antikropps- brist så risken för att den ska återkomma efter påfyllningar är nästintill obefintlig. Skönt. Den har inte varit nådig på smärtfronten vill jag lova…

* Doktor Läkare återberättade även det som Ögonläkare Shutterman sa igår; jag är extremt torr i ögat vilket kan vara en GVHd och som ska behandlas aktivt med ögonsalva. Man såg även något som på läkarspråk heter Retinopati och innebär kärlförändringar i ögats näthinna. Det var de som visade sig som en svullnad på vänster öga. Vanligast är att man får detta i samband med diabetes men det kan ju tydligen uppkomma av andra retningar på ögat också. Strålningen kanske? Måste fråga mer om detta. Det ska i alla fall följas upp och jag har ett återbesök redan om 9 dagar.

Vid 10- tiden i morse var det dags för Ekokardiografi (EKO). Det gick till som följande:
Jag fick klä av mig på överkroppen och lägga mig på vänster sida på en brits. Det fästes 5 små elektroder på överkroppen och sedan tog man bilder på hjärtat ur olika vinklar med hjälp av ett ultraljud. Hela undersökningen tog cirka en timme för det gällde att få rediga foton från olika håll och kanter med diverse saker såsom till exempel revben i vägen. Jag fick både ligga på vänster sida och på ryggen och de två som hade hand om mig fick trycka ganska hårt för att få till bra skärpa. Var rätt säker på att jag skulle ha blåmärken efteråt men har inte riktigt vågat kika än.

Detta är inte mitt hjärta, men så här såg jag det på skärmen,
fast mitt slog mycket långsammare… Den här
googlade bilden verkar vara på någon med ordentlig hjärtklappning.

Det var häftigt och ganska mäktigt att se sitt eget hjärta pumpa på monitorn. Jag fick se både blodets in- och utflöde samt hjärtklaffarna som jobbade på i maklig takt. Emellanåt fick jag höra hjärtfrekvensen också. Det lät precis som om någon håller upp en tunn skiva av plåt och skakar den i omgångar. Metalliskt.
Inte förrän undersökning var över så berättade man att det man befarat och sökt efter var hjärtsvikt… Anledningen till oron är den vätska vilken jag som bekant verkar samla på mig senaste veckorna och  man var tydligen lite rädd för att hjärtat inte pumpade runt som det skulle. Men jag blev snabbt lugnad. Inga tecken på hjärtsvikt!

När jag kom tillbaka till mitt lilla rum så satte syster Carin in Privigen- dropp (Immunoglobuliner) som fick gå under cirka 1,5 timme. Jag passade på att klämma i mig lite lunch då och lagom till jag var klar så kom doktor Läkare in igen. Han frågade mig om jag ville ha några timmars permis då vi ändå ska försöka att byta ut så många av de intravenösa medicinerna som möjligt till tabletter nu. Naturligtvis tog jag tacksamt emot det erbjudandet och fick avnjuta 6 timmar hemma. Först tog jag en promenad för att insupa solen. Kände mig åter som en rymling i Landstingets för stora gråa mjukisbyxor, med håret åt alla håll, patientarmband runt ena handleden och en kanyl i den andra. Men med stor solglasögon på så kunde jag åtminstone känna mig lite anonym. Sedan fick jag underbart sällskap av min mor och moster. Vi åt en härlig middag bestående av hämtmat från den lilla Thaikiosken som ligger 20 meter från mig och sedan åkte jag tillbaka till sjukhuset.

Nu är kvällsmedicinerna svalda, alla förutom insomningstabletten som bara tar 20 minuter att börja verka, så jag ska se till att göra mina bestyr först. Håll tummarna för att jag klarar mig utan sömndroppar i natt så att jag kan få vara lite mindre zombie- lik i morgon…

Små saker gör stort

Vad mycket små saker kan påverka stort. Ett leende, ett fast handslag. Ord.

Medan jag satt och väntade på att få komma in till hjärtundersökningen så bläddrade jag förstrött i en tidning. In i väntrummet kom en äldre herre med alldagligt utseende och stapplade fram till receptionisten. Innan hon ens hann öppna munnen så sa han med tydlig och trevlig röst:

”Hej min vän, jag hoppas att du mår så bra som du förtjänar idag”.

Jag tittade upp från min tidning lagom för att se hennes stora tacksamma leende. Och omedvetet hade han fått mig att le också.

För några dagar sedan så promenerade jag utomhus med mamma. Hon verkade lite disträ. Jag sa bara ett enkelt ”mamma” för att fånga hennes uppmärksamhet och först ”mm”- ade hon bara undrande till svar. Men jag ville prompt ha hennes ögonkontakt så jag sa återigen ”mamma”. Den här gången tittade hon på mig och jag bara log mot henne. Det gick några sekunder sedan undrade hon varför jag log? Hade hon matrester runt munnen? Hade hon missat något? Men nej, allt jag ville var att få ett leende tillbaka och det fick jag, trots att hon inte var medveten om det.

Att ge handlar lika mycket om att få. Se kassörskan i ögonen när ni hälsar, önska busschauffören en trevlig dag. Eller bara le mot någon okänd som du passerar och hoppas på att få ett leende tillbaka. Det gör så mycket!