Precis som jag har skrivit i tidigare inlägg så betyder små saker så mycket, i synnerhet när man är sjuk. I stunder när man känner sig matt, svag och väldigt liten så kan en omtanke lyfta och stärka. Man behöver känna att man inte är ensam, för det gör man lätt när man är illa däran och speciellt när man ligger inlagd. Det spelar ingen roll hur många människor man har omkring sig eller hur fantastisk vårdpersonalen är. Man känner sig ensam i sin kropp, med sin sjukdom. Det är extremt svårt att förklara, men jag tror att alla känt av det någon gång mer eller mindre. Tänk dig in i en situation när du har varit riktigt sjuk. Det kan ha varit en magsjuka, influensa, kraftig förkylning eller annat ”vanligt” som gör att man blir sängliggande och handlingsförlamad. Visst har du väl känt dig ganska så liten? Man suktar efter omtanke, längtar efter en kram eller bara någon som sitter på sängkanten och håller ens hand. Man blir aldrig för gammal för sin mammas famn, eller en släktings värmande soppa.
Jag vill påstå att jag i grund och botten är en stark kvinna. Men ingen kan vara stark jämnt. Jag hymlar inte med när jag är trött, less på livet eller känner att allt bara är skit. Något jag ändå har varit försiktig med att belysa är min ökande osäkerhet den senaste tiden. Det är en osäkerhet kring livet och att jag någonsin kommer att bli frisk. Osäkerheten kring om jag kommer att kunna få tillbaka en vardag utan ständig ängslan för att behöva åka in akut. Osäkerheten kring att våga hoppas. Men det finns alldeles för många i min närhet som bryr sig tillräckligt mycket om mig för att ändå ha sett detta, eller kanske helt enkelt varit kloka nog att förstå? För de senaste två veckorna som jag har slagits mot inflammationer, infektioner och sepsis chock så har jag fått mer påminnelser än vanligt om att det finns ett ljus där framme och jag har tack och lov känt att jag kan få vara orkeslös nu, för jag har så många armar som lyfter upp mig. De senaste två veckorna har jag varit livrädd emellanåt. Men jag kan nästan fysiskt känna alla de händer som vilar mot min rygg, redo att knuffa tillbaka mig stående när jag faller baklänges. Det är en fantastisk känsla! Jag vill dela ut några hjärtan:
Jag fick ett enormt påskägg fyllt med saker för att sysselsätta mig med och underbart godis och choklad att njuta av under ensamma kvällar på sjukhusrummet. Trots att jag inte kunde få vara hemma i min precis påsk- pyntade lägenhet så kände jag ändå att jag fick min beskärda del påskstämning av Åsa & Natalie. Två underbara kvinnor som jag jobbade med för några år sedan.
Så gott som varenda dag kom antingen Alex (min systers fästman) och/eller Rickard (min mors sambo) på besök. Jag var i ett sådant skick att jag inte ville ha några besökare utöver dom, för jag vet att det fanns flera som skulle ha varit där på två röda sekunder i så fall. Men familjen ville jag ha där och med min mor & syster i Portugal så uppskattade jag herrarnas besök enormt. Jag behövde gråta mot en axel, prata, vara liten och rädd. Det kunde jag med dom. Dessutom lyste dom upp stunderna med daglig glass, korsordstidning, film, en härligt doftande bodylotion och annat som kunde föra mina tankar bort från sjukhusmiljön om så än för en kort stund.Jag har en speciell väninna som är en så kallad bakåtsträvare i andras ögon – precis som jag. Ordet ”bakåtsträvare” låter så negativt, jag brukar snarare säga att jag är en person som värnar om det klassiska! Jag tycker om saker som dom alltid varit, det som är tryggt och bekvämt medan jag parallellt med det är ganska så duktig på teknik och väldigt nyfiken på den. Jag har liten tilltro, även om jag samtidigt hyllar den! Jag och Ellinor, vi bläddrar hellre i en bok än swishar på en läsplatta. Vi älskar våra pappersalmanackor och skulle inte byta ut dom mot Google- kalendern i mobilen för allt i världen, även om det senare är en bra back- up. Men man kan sammanfatta oss med att vi är anhängare av penna & papper snarare än ettor och nollor. Håller du inte med mig min vän? Hon är också en av få människor jag känner som fortfarande tar sig tid att välja ut ett uppmuntrande vykort från ett ställ, köper frimärke och tar sig tid att lägga det på brevlådan. Det är kärlek i enkel form som lyste upp mitt sjukhusrum även denna veva, som så många gånger tidigare.
En arbetskollega visste redan sedan tidigare att desinfektionsmedel kan göra en illamående och att lukten på sjukhus i allmänhet får en att nästan känna sig sjukare. Den sterila miljön är nödvändig men inte särskilt hemtrevlig. Jag vet inte om han läste mina tankar eller har egna erfarenheter men han förstod snabbt att fräscha dofter skulle få mig att må mycket bra. Och så sant han hade! Med ett tjockt kuvert i handen kom en leende sköterska in på mitt rum en dag och i det låg härliga doftpåsar. Så mycket det gjorde för mitt välbefinnande när jag skulle somna den natten.
Människor kring mig har en oerhörd förmåga att snappa upp vad som lyfter mig och vad jag för stunden behöver, även när det inte är uttalat. När jag blev utskriven i går så kände jag mig på botten. Kroppen känns tung och jag är oerhört svag, en stor del av mina muskler är förtvinade igen. Jag har tappat en stor del av den underbara känsla som träning ger, även om jag inte tvivlar på att den ska komma tillbaka. Men att motivera sig gång på gång, det är tufft. Att hela tiden slås ner och behöva backa är mentalt nedbrytande och emellanåt tänker jag ”vad är det för vits att försöka igen?”. När jag klev in genom min dörr hemma så låg ett tungt kuvert och väntade på dörrmattan. I det var en bok: 50 nyanser av löpning. Anna-Carin vet att löpning gör mig lycklig och ville påminna mig om det nu när jag börjat tröttna på att ens försöka knyta på mig skorna. Hon hade sett en recension av denna bok, tänkt på mig och beställt den. STORT TACK underbara du! Själv har jag inte ens hört talas om den, men bara av att hålla i den så kan jag känna att det kryper i benen igen. Jag vill ut och låta fötterna rulla. Jag vill ha revansch.
En av de människor som känner mig allra bäst är min mamma. Hon kan saker om mig som jag ibland inte vet om mig själv ens… En moders natur? Hon ville hur som helst fira min hemkomst med något skönt att strosa runt i. Något som får mig att längta efter sommaren. Mycket skarpa och varma färger som gör mig på bra humör! Jag fick därför en tunn och silkig tunika i färgkombinationer som jag inte skulle ha valt själv. Hade jag sett den här i affären så hade jag antagligen bara passerat utan en andra blick. Men jag älskar den och den sitter så himla fint! Som sagt, i vissa lägen så kan hon mig bättre än jag kan mig själv.
Ytterligare ett kuvert fanns innanför min dörr och väntade på att få muntra upp. Ett stort ett! Jag hann knappt få av mig kappan innan jag hade rivit upp det. Inuti fanns ett kort med en massa fjärilar på. Redan där stannade jag upp och blev tagen. Just fjärilen har jag skrivit om förut. Jag har berättat varför den fått så stor betydelse för mig. Symboliskt står den för ”förnyelse” och ”transformation”. Den som jag har tatuerat in på handleden placerades där av en annan, väldigt känslosam och intim, händelse som jag bara delat med mig av till mina närmaste. Men efter att ha genomgått en transplantation så har den fått en om möjligt ännu starkare innebörd. Den är plötsligt en symbol för min existens och för den gåva jag fått av min lillasyster. Jag fick senare veta att kortet var slumpmässigt utvalt, ödet måste ha pekat på det.
Prydligt på insidan fanns en ganska lång dikt. Den är personlig och privat så jag vill inte dela med mig av den här, men till dig som skrev detta: Wow! Du har talang! Kontentan av texten var att mina arbetskamrater tänker på mig och framförallt; dom tror på mig. Dom har förstått från min blogg att jag själv haft vacklande tankar på sista tiden och vill påminna mig om hur mycket jag har att se fram mot. I deras ögon finns inget tvivel om att jag snart kliver in på kontoret igen, hälsar god morgon, hämtar en kopp kaffe och öppnar mailboxen. Dom vet hur mycket jag längtar efter den normala vardagen.Tillsammans med detta låg något annat… Presentkort på Resia!! Dessa fantastiska underbara och godhjärtade kollegor ville sätta ett plåster på såret för att jag återigen tvingats ställa in en resa till följd av cancerbehandling, så dom har samlat ihop en ordentlig slant för att jag ska få en ny chans. Förra året blev tre resor inställda efter återfallsbeskedet, så i år var Portugal mitt finger i ansiktet åt cancern. Det gick ju som det gick och slutade med att jag fick fingret i stället… Men nu håller jag alltså en ny möjlighet i handen att visa vem som bestämmer. Så snart jag är på benen igen så ska jag iväg. Vart som helst, det kvittar. Och jag ska göra det leendes och starkare än innan för den resan kommer betyda mer än någon annan tidigare. Tack vare er.
Det här är bara några exempel på sätt som människor visat sitt stöd på. Stort som smått. Jag har fått otaliga mms med uppmuntrande bilder, dagliga sms med stärkande ord. Blommor, kort, löften om framtida roliga saker som upplevas. Jag blir konstant glatt överraskad över hur mycket kärlek det finns i världen. Fortsätt sprid detta för det betyder mer än man någonsin kan sätta ord på.
Kriget i min kropp 