Vi tror att vi har hittat skurken i dramat.

En mer ventilerad syrgasmask
än den jag hade i helgen

Natten var faktiskt relativt lugn *ta i trä*. En ordentlig hostattack dök upp vid 4-tiden som fick mig att se ljuset i tunneln igen, men när den väl lugnat sig och jag kunde börja andas något sånär normalt igen så slumrade jag in på nytt. Eftersom mitt tillstånd är stabilare nu så har man dragit ner på antalet kontroller. Den senaste igår var vid midnatt och sedan var den första i morse vid 07:30. Så skönt. Det mesta såg bra ut, jag har tappat nästan 4 av dom 6 kilo som jag samlade på mig i vätska under blodförgiftningen. Puls och blodtryck var bra men syresättningen var oroväckande 88%. Så på med syrgasmask igen. Blev ompysslad av sköterskorna som ordnade citronté med honung och fruktsallad. Fick i mig lite mjölk och Kellog´s också. När jag hade legat med syrgas under c:a en timme så var syresättningen på maximala 100%. Vi testade att ta bort masken för att se om jag kunde andas bra på egen hand igen.

Ompysslad med fruktsallad och citronté med honung.

En stund senare kom läkare Johan Törlen in med en ”nästan färdig läkare”, dvs läkarstudent med bara några veckor kvar.

  1. Man har upptäckt att jag har Coronavirus. Den delas upp i olika grupper och min är av den snällare sorten som för en person med vanligt immunförsvar i värsta fall resulterar i snuva och lite hosta. För en person med nedsatt immunförsvar blir symptomen däremot värre och är antagligen största orsaken till att jag den senaste tiden känt mig så extremt förkyld och nu har den här fruktansvärda hostan. Däremot är den troligtvis inte boven till det allvarliga läge jag hamnade i under helgen.
    Här kan du läsa mer om detta vanliga virus: Folkhälsomyndigheten – Coronavirus
  2. Bakterierna som orsakade den hemska lunginflammationen som sedan ledde till akut blodförgiftning är Pneumokocker. Vad som kom först – Coronavirus eller Pneumokocker – är oklart och oviktigt just nu. Återigen, för en vanlig frisk person blir det inte lika livshotande som för en person i min situation.
    Här finns en massa bra fakta om dessa vanliga bakterier: Pneumokocker
  3. Jag frågade om smittorisken med tanke på att jag jobbade i fredags och utifrån om jag kan ta emot besök. Han svarade att risken för att jag ska ha smittat någon/smittar nu är minimal och det absolut värsta den personen kommer erfara är att vara snorig och kanske lite hostig någon dag. Men troligast är att det inte känns av alls. Däremot är ju jag uppenbarligen mottaglig för lite allt möjligt just nu.
  4. Kortisonsprutan Betapred som jag har fått två gånger nu och som inte ens systrarna visste varför beror på mina svåra hostattacker. Tanken är att dämpa den inflammation som uppstår i lungorna när min kropps immunförsvar försöker att attackera Pneumokock- bakterierna och därmed minska rethostan. Men med tanke på att jag reagerar väldigt kraftigt av kortison, både psykiskt och fysiskt, så hade han valt än lägre dos än vad han tidigare skulle ha tagit. Trots det blir jag ganska speedad av dom så senaste två nätterna har jag legat vaken till 01:00 trots att jag lagt mig vid 22.
  5. Blodvärdena verkar stabila. Hb och Trombocyter är fortfarande låga men verkar återhämta sig med myrsteg. Sänkan har sjunkit ytterligare från 74 till 55, så även om den är hög så pekar trenden i rätt riktning.
  6. När vi mätte syresättningen igen efter en stund utan mask så var den på 94%. Doktor Törlen sa att allt över 92% kunde han vara nöjd med, men så fort jag känner svårigheter med att andas så ska jag dra på mig masken som hänger bredvid min säng.
  7. På min begäran så ska vi köra en omgång till med Furix & Albumin för att driva ut vätska. Sen hoppas vi på att kroppen ska kunna hantera den överflödiga vätskan och kilot själv. Jag är en person med lågt blodtryck naturligt och då kan man inte driva ut vätska på samma sätt utan att hjärtat kanske påverkas eller blodtycker faller till vansklig nivå. Men när jag börjar kunna röra på mig igen så ska musklerna och vävnaderna så småningom släppa från sig det sista överflödet.
  8. Jag frågade om möjligheten till att få helg- permission. Han sa att han ville suga på den karamellen till i morgon. Å ena sidan vill han inte släppa hem mig om jag är för dålig, men å andra sidan så tror han att det kan göra mig gott att få komma hem, om än bara för 24 timmar. Hoppas hoppas…
  9. Tråkigare besked fick jag när jag frågade om tidsperspektivet för att bli utskriven och få jobba igen… Utskriven kan jag möjligtvis bli i mitten av nästa vecka med lite tur och om inget händer innan dess. Men jag kommer att vara sjukskriven åtminstone fram till slutet på april som det ser ut. Jag är så ledsen och besviken… Jag som precis hade fått börja jobba igen! Njöt så av att vara bland kollegorna igen och få in en vanlig rutin i vardagen. Usch och fy vad det känns hemskt och retsamt att bli sjukskriven direkt…
Här är ett klassiskt exempel på att man sällan är i fred när man är inlagd:
En stund efter att läkaren gått så kom det in en kurator på rummet. Hon går runt bland patienterna här och erbjuder samtal, kontakthjälp vad gäller ansökan om fondmedel, färdtjänst, försäkringskassan etc. Jag tackade men förklarade att jag fick hjälp med allt det där redan i somras. Det kändes som att hon ville stanna kvar och prata lite till men lunchen kom precis in och jag måste erkänna att det var lite tur för jag hade verkligen ingen ork idag att älta hur ledsen jag är över att vara inlagd igen. Tårarna kändes just då för nära och jag behövde stilla mig i min situation.
Jag hann ta två tuggor och sedan knackade det på dörren igen. In kom den glada sjukgymnasten Ellen med en ny ”lungvidgare” åt mig. Den ska helst bytas ut varje dag, men det missades igår av sköterskorna. Hon stannade en liten stund och frågade hur det hade gått för mig och sa att det är bra om jag försöker komma upp och röra på mig några gånger varje dag. Jag berättade lite mellan tuggorna att jag promenerat till Pressbyrån igår och lovade att ta en promenad senare idag också. Sedan började jag hosta av ansträngning och hon bestämde sig för att lämna mig ifred och hälsade att hon är på plats i morgon också om jag vill henne något. Annars skulle vi ses igen nästa vecka.

Det var inte många tuggor till som jag hann ta innan en sköterska kom in för att koppla bort mig från antibiotikadroppet. Efter det hade jag tappat ganska mycket aptit och börjat få ont i magen. Det är en stress att bli avbruten hela tiden även om jag förstår att det är ofrånkomligt.
Jag fick i alla fall i mig de goda morotsbiffarna med brunsås och keso, men något som blev kvar på tallriken var studspotatisen. Jag skrev bittert om den senast när jag låg inne på infektionsavdelningen i julas. Efter att ha tagit några små tuggor av den idag med så konstaterade jag att det inte har skett någon förändring. Det är en märklig hinna över hela potatisen som gör att den skulle fungera utmärkt som studsboll. Ocharmigt.

När Alex kom på besök vid 18-tiden så lydde jag sjukgymnastens råd och bad honom ta med mig ut på promenad. Vi lyckades i sakta mak ta oss en sväng utomhus med två stopp för att sitta ner och dricka lite Ramlösa. Det var så underbart… Att få känna frisk luft, andas något annat än den torra sjukhusluften. Det var överraskande skönt att röra på sig också. Jag glömde bort emellanåt att jag har problem med syresättning och ökade på stegen men fick snabbt sakta in igen. När vi kom tillbaka till rummet kände jag hur slut jag var i benen och när sköterskan kom in och mätte syresättning och puls så var båda alldeles för låga. Jag fick 30 minuter på mig att sitta ner en stund innan vi mätte igen och då hade båda stigit så pass att jag slapp syrgasmasken. Alltid något.

Rickard dök upp kort senare och med sig hade han Lindt Minttryfflar & en Lindt chokladkaka (en av mina favoriter: Orange Intense) som var från honom samt en Lindt Påskask från hans underbart omtänksamma syster Jessica. Wow. Jag kan bada i choklad nu!

Förutom choklad så bestod kvällen av mer antibiotika- dropp och en kortisonspruta. Imorgon hoppas jag på att läkare Törlen kommer med positiva besked och ger mig permission över helgen… Jag behöver det. Verkligen.

Annonser

Resumé: Onsdag 9/4. Streptokocker. Coronavirus. Och påskägg!

Då har jag alltså jobbat mig fram i min resumé till gårdagen. Som synes hade jag inte kunnat pressa in en sammanfattning i ett enda inlägg, det fanns inte energi från min sida att skriva så mycket med tanke på hur fruktansvärt jag har mått och det hade inte varit särskilt ”läsar- vänligt” heller. Dessutom är det mycket information att få grepp om blandat med alla mina tankar och känslor. Och ärligt talat så har jag behövt mycket betänketid. Inte för att jag vill undanhålla något – tvärtom – jag vill försöka få ner så mycket som möjligt. Dessvärre är dom senaste 5 dagarna bara ett enda virrvarr och mörker! Tror trots det att jag har lyckats något sånär att få det kronologiskt.

Igår fick jag veta att man har hittat någon form av streptokocker i ett urinprov vilket kan vara boven i hela det här dramat, åtminstone till lunginflammationen. Exakt vilken typ av streptokock det var fick jag inte veta då, men  läkaren tyckte ändå sig se en liten skillnad på mig jämfört med igår och med tanke på att CRP (s.k. sänkan) låg på 74 jämfört med tisdagens provsvar på 152 så tyckte han att det var bevis nog på att skeppet är vänt åt rätt håll. Att det sedan går med myrsteg framåt är något vi får ha tålamod med efter en sådan här svår prövning. Hb- värdet var uppe i 114 och det verkar nu som att kroppen lyckas hålla ställningarna på egen hand efter att ha fått 1 liter blod. Skönt. Man blir alltid rädd när maskineriet inte fungerar och när det är inom så många sektioner samtidigt som det varit för mig nu så är det en liten sten som släpper när man får åtminstone något under kontroll.

Jag sov återigen bort förmiddagen, dels för att sömn är bästa medicinen och dels för att tiden går fortare då. Hade önskat få träffa vännen Robin på sen eftermiddag och efter att ha hört om streptokockerna så frågade jag läkaren hur pass smittsam jag är. Han svarade att för en person med normalt immunförsvar så är det ingen fara alls. Det värsta som kan hända är att han/hon blir snorig någon dag. När jag ringde Robin och meddelade det så fick jag dock höra att två av hans kollegor på jobbet var förkylda och med tanke på hur pass illa däran jag var senast i helgen så vågade jag inte ta risken att han kanske bar med sig något. Det är nog bäst att ta det säkra före det osäkra och minimera antalet besökare åtminstone till jag blir utskriven. Så jag ställde in mig på min första dag ensam. Det är ändå ett lyx att ha haft sällskap så gott som varje dag, det är få förunnat som ligger inlagda. Jag hade för första dagen på länge lite mer ork så jag tittade på TV, löste lite korsord, skrev mer i bloggen och svarade på mail. Har haft datorn här hela tiden men inte orkat så mycket som att ens öppna locket på den förrän i tisdags.

Efter middagen så prövade jag att långsamt promenera korridoren bort och tillbaka. Vad kan det vara? 20-30 meter? Det tog mig hur som helst 10 minuter. Jag vaggade fram som en anka med min svullna kropp och mina stela leder. Promenaden i sig tog tillräckligt med syre så när någon sköterska stannade och sa hej eller ville prata så nickade jag bara och vankade vidare. Kan fortfarande inte fatta att det är samma kropp som tog sig fram 12 km på intervallpass i torsdags… Besvikelse.

Men besvikelsen i sig gjorde mig förbannad och bitter. Det i sin tur drog fram lite av den envishet som jag är känd för men inte har sett skymten av senaste dagarna. Så när jag hade kommit över den värsta våndan över hur jag såg ut så tog jag på mig skorna och gick osminkad, rödsprängd i ansiktet, med håret åt alla håll och kanter (är ändå tacksam för att jag faktiskt HAR hår nu) och skitiga mjukisbyxor ner till Pressbyrån ända borta vid huvudentrén. Det är en bra bit att gå vill jag lova, även för en fullt frisk människa.

Under mina längsta meter sedan jag lades in här så hade tydligen läkaren sökt mig. En sköterska kom in för att sätta antibiotikadropp och hon sa att anledningen till att han kommit så sent var för att ge nya besked. Man hade upptäckt att jag har Coronavirus. ”Japp, precis som ölen” bekräftade hon. Vad tusan. Något nytt till och med för mig. Inte ens hon visste vad det var. Så jag fick nöja mig med enbart ett namn på ett virus som jag bär på men inte visste vad det innebär för stunden.

Efter det slumrade jag till av matthet och när jag slog upp ögonen blev jag överraskad som ett barn på julafton! Men det var inte tomten som hade hittat hit utan påskharen. Framför mig på bordet stod ett stort sprängfyllt påskägg!! Locket gick inte ens att stänga. Kunde läsa på kortet att det var från två underbara kvinnor som jag jobbade med på Riksbilar för 3,5 år sedan. Vi har haft lite sporadisk kontakt sedan dess och dom har följt min cancerresa. Sköterskan kom in med ett stort leende och sa att dom två hade kommit hit och lämnat över det personligen. Jag var så rörd att jag blev tårögd. Inuti fanns olika tidningar, 4 skraplotter, sött, surt, syrligt och massa sorters choklad av olika slag. Det här kommer räcka länge.

Det betyder så otroligt mycket att bli uppmärksammad när man ligger på sjukhus. Förutom att man känner sig frihetsberövad, uschlig, matt, svag, ensam och nedstämd så får man också lätt känslan av att livet rusar förbi utanför fönstret. Alla lever på som vanligt och tar sig framåt, men här sitter jag i ett tomt rum och kan inte göra det jag vill. Även om man får besök (vilket inte alla får) så känner man sig ensam, för när besöket är över så går den andre hem till sitt och man lämnas kvar med sina åkommor och tankar. Och det kanske till och med är så att man inte vill ha besök alls, för det är inte alltid man vill visa sig eller har ork till att ens föra en lätt konversation. Men då betyder små saker så mycket, saker som visar att man inte är bortglömd. Ett sms, ett mms, ett kort, blommor, choklad, en tidning… Ja, vad som helst egentligen. 
Vad som helst som symboliserar ”Tänker på dig. Du är inte övergiven”.

Resumé: Tisdag 8/4. Deppig dag men mysig kväll.

Jag hade lite lättare att andas i tisdags. Men det var fortfarande enormt ansträngande att resa sig ur sängen, jag fick sitta en bra stund på sängkanten och vänta på att lungorna skulle hänga med och hostan skulle lugna sig. Varje sak jag gjorde blev ett projekt. Att borsta tänderna. Att ta sig fram till fönstret och titta ut på regnet. Att plocka upp mobilladdaren som låg på golvet. Allt slutade med hostattacker och flämtningar.

De vanliga kontrollerna togs och verkade stabila, om än inte normala. Det som verkar återhämta sig snabbast är ändå blodtrycket tack och lov. Vi fortsatte med två typer av antibiotika två gånger under dagen, ett i sprutform och ett intravenöst som går i dropp under en timme. Fick även Albumin och Furix som hjälper till att driva ut vätska ur kroppen. Förutom mina sedvanliga mediciner så får jag även 1 gram Alvedon tre gånger om dagen, både för att hålla huvudvärk och muskelsmärta borta samt hålla febern i schack. Den studsar upp och ner likt en jojo så ena stunden fryser jag och andra är jag så varm att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Jag spenderade dagen med att sova och småkika på TV. Har en bok, en korsordstidning, filmer och serier så jag behövde inte ligga rastlös. Problemet var att jag inte orkade fokusera… på någonting. Jag var trött, nedstämd och allmänt ointresserad av allt just då. Såg statusuppdateringar via telefonen och påverkades mer än någonsin av det ”normala”. Anekdoter från vänner man precis träffat, gruff över jobbet, bilder på barn, familjer, tankar och funderingar kring obetydliga ting, bilder på när man sitter i solen… Åh vad jag saknar allt det enkla. Det gör verkligen ont. Jag missunnar ingen något men önskar att jag fick ta del av det. Jag fick känna på det, men sedan rycktes det bort igen. Och ja, jag kommer säkert få tillbaka det igen. Men för hur länge? En man som blir påkörd av en buss på väg till jobbet behöver inte spendera hela morgonen med att oroa sig för döden. Den blir så mycket mer påtaglig när man är sjuk. När jag kommer hem så är jag inte trygg. En arbetskollega beskrev cancern som en bitsk liten mops som alltid nafsar en i hälarna var man än går. Man kommer inte ifrån det och måste lära sig leva med den ständiga oron för att livet plötsligt ska pausas igen.

Något som gör mig väldigt ledsen också är min tappade fysik. Jag började bygga upp den från noll igen i juli och trots CMV- virus, Rotavirus och Klosteroider som tvingade mig att vara inlagd under november och december så lyckades jag ändå ta mig till en rätt bra nivå. Jag var nöjd med hur pass stark jag var för 2-3 veckor sedan. Nu orkar jag knappt ta mig ut i korridoren. Jag vet att det kommer ta lång tid för mina lungor att återhämta sig och under den tiden kommer en del av musklerna att brytas ner igen. Naturligtvis återhämtar man sig, men när man bara slås ner gång på gång, med blott månaders mellanrum, så tappar man till slut orken att ens försöka. Riktigt dit har jag inte kommit än, men jag skulle ljuga om jag sa att jag var motiverad.

I tisdags fick jag äntligen ”min” mat, det vill säga den mat som jag fick beställa i måndags för hela veckan. Mest vegetariskt såklart men någon Alaska Pollock har jag klämt in också. Tidigare har jag fått ta det som finns i frysen ständigt som back-up här, och det är sådan mat som jag hunnit bli ganska trött på. Soppa, micropajer, pannkakor… Idag fick jag en härlig couscous- sallad till lunch, aprikoskräm till efterrätt och falafel till middag.

Alex kom förbi efter jobbet med lite saker som han hade hämtat från min lägenhet. Lite rena kläder, duschtvål och deo. Medan han var här så tog jag tillfället i akt att ta en dusch för första gången sedan i fredags innan jag åkte in. Jag litar verkligen inte på mitt blodtryck och är rädd för att svimma när jag står upp för länge, men jag delar också dusch med en annan man så jag vill ju gärna inte ha olåst när jag vet att han plötsligt kan komma in. Nu när Alex var här så fick han ha uppsikt över dörren och jag kunde duscha i lugn och ro. Det var HIMMELSKT. Efter så pass många dagar med feberfrossa och stillaliggande så kände jag mig som en ny människa efteråt. Det skrämde mig dock att se hur förändrad min kropp är nu när jag såg den i badrumsspegeln ordentligt, men jag försökte lugna mig med att det kommer räta till sig när man driver ut de knöliga vätskeansamlingarna.

När jag duschat klart och vi hade ätit så bjöd Alex åter på glass! Idag fick jag en för mig ny Ben & Jerry’s: Strawberry & Cheesecake. Ärligt talat; finns det någon någonstans som någonsin har blivit besviken på en Ben & Jerry’s?

Efter att ha mutat och tystat mig med glass så tog Alex tillfället i akt och tittade på fotboll. Vi roade oss med en dubbel: en streamad match mellan Alex favvo- lag Chelsea vs PSG sänt på ryska (väldigt spännande språk det där) och en tv- sänd match mellan Dortmund vs Real Madrid.
Samtidigt fick jag mitt antibiotika- dropp och hann skriva ett blogginlägg. Multi- tasking.

Tack fina Alex för att du är den du är.