Vi tror att vi har hittat skurken i dramat.

En mer ventilerad syrgasmask
än den jag hade i helgen

Natten var faktiskt relativt lugn *ta i trä*. En ordentlig hostattack dök upp vid 4-tiden som fick mig att se ljuset i tunneln igen, men när den väl lugnat sig och jag kunde börja andas något sånär normalt igen så slumrade jag in på nytt. Eftersom mitt tillstånd är stabilare nu så har man dragit ner på antalet kontroller. Den senaste igår var vid midnatt och sedan var den första i morse vid 07:30. Så skönt. Det mesta såg bra ut, jag har tappat nästan 4 av dom 6 kilo som jag samlade på mig i vätska under blodförgiftningen. Puls och blodtryck var bra men syresättningen var oroväckande 88%. Så på med syrgasmask igen. Blev ompysslad av sköterskorna som ordnade citronté med honung och fruktsallad. Fick i mig lite mjölk och Kellog´s också. När jag hade legat med syrgas under c:a en timme så var syresättningen på maximala 100%. Vi testade att ta bort masken för att se om jag kunde andas bra på egen hand igen.

Ompysslad med fruktsallad och citronté med honung.

En stund senare kom läkare Johan Törlen in med en ”nästan färdig läkare”, dvs läkarstudent med bara några veckor kvar.

  1. Man har upptäckt att jag har Coronavirus. Den delas upp i olika grupper och min är av den snällare sorten som för en person med vanligt immunförsvar i värsta fall resulterar i snuva och lite hosta. För en person med nedsatt immunförsvar blir symptomen däremot värre och är antagligen största orsaken till att jag den senaste tiden känt mig så extremt förkyld och nu har den här fruktansvärda hostan. Däremot är den troligtvis inte boven till det allvarliga läge jag hamnade i under helgen.
    Här kan du läsa mer om detta vanliga virus: Folkhälsomyndigheten – Coronavirus
  2. Bakterierna som orsakade den hemska lunginflammationen som sedan ledde till akut blodförgiftning är Pneumokocker. Vad som kom först – Coronavirus eller Pneumokocker – är oklart och oviktigt just nu. Återigen, för en vanlig frisk person blir det inte lika livshotande som för en person i min situation.
    Här finns en massa bra fakta om dessa vanliga bakterier: Pneumokocker
  3. Jag frågade om smittorisken med tanke på att jag jobbade i fredags och utifrån om jag kan ta emot besök. Han svarade att risken för att jag ska ha smittat någon/smittar nu är minimal och det absolut värsta den personen kommer erfara är att vara snorig och kanske lite hostig någon dag. Men troligast är att det inte känns av alls. Däremot är ju jag uppenbarligen mottaglig för lite allt möjligt just nu.
  4. Kortisonsprutan Betapred som jag har fått två gånger nu och som inte ens systrarna visste varför beror på mina svåra hostattacker. Tanken är att dämpa den inflammation som uppstår i lungorna när min kropps immunförsvar försöker att attackera Pneumokock- bakterierna och därmed minska rethostan. Men med tanke på att jag reagerar väldigt kraftigt av kortison, både psykiskt och fysiskt, så hade han valt än lägre dos än vad han tidigare skulle ha tagit. Trots det blir jag ganska speedad av dom så senaste två nätterna har jag legat vaken till 01:00 trots att jag lagt mig vid 22.
  5. Blodvärdena verkar stabila. Hb och Trombocyter är fortfarande låga men verkar återhämta sig med myrsteg. Sänkan har sjunkit ytterligare från 74 till 55, så även om den är hög så pekar trenden i rätt riktning.
  6. När vi mätte syresättningen igen efter en stund utan mask så var den på 94%. Doktor Törlen sa att allt över 92% kunde han vara nöjd med, men så fort jag känner svårigheter med att andas så ska jag dra på mig masken som hänger bredvid min säng.
  7. På min begäran så ska vi köra en omgång till med Furix & Albumin för att driva ut vätska. Sen hoppas vi på att kroppen ska kunna hantera den överflödiga vätskan och kilot själv. Jag är en person med lågt blodtryck naturligt och då kan man inte driva ut vätska på samma sätt utan att hjärtat kanske påverkas eller blodtycker faller till vansklig nivå. Men när jag börjar kunna röra på mig igen så ska musklerna och vävnaderna så småningom släppa från sig det sista överflödet.
  8. Jag frågade om möjligheten till att få helg- permission. Han sa att han ville suga på den karamellen till i morgon. Å ena sidan vill han inte släppa hem mig om jag är för dålig, men å andra sidan så tror han att det kan göra mig gott att få komma hem, om än bara för 24 timmar. Hoppas hoppas…
  9. Tråkigare besked fick jag när jag frågade om tidsperspektivet för att bli utskriven och få jobba igen… Utskriven kan jag möjligtvis bli i mitten av nästa vecka med lite tur och om inget händer innan dess. Men jag kommer att vara sjukskriven åtminstone fram till slutet på april som det ser ut. Jag är så ledsen och besviken… Jag som precis hade fått börja jobba igen! Njöt så av att vara bland kollegorna igen och få in en vanlig rutin i vardagen. Usch och fy vad det känns hemskt och retsamt att bli sjukskriven direkt…
Här är ett klassiskt exempel på att man sällan är i fred när man är inlagd:
En stund efter att läkaren gått så kom det in en kurator på rummet. Hon går runt bland patienterna här och erbjuder samtal, kontakthjälp vad gäller ansökan om fondmedel, färdtjänst, försäkringskassan etc. Jag tackade men förklarade att jag fick hjälp med allt det där redan i somras. Det kändes som att hon ville stanna kvar och prata lite till men lunchen kom precis in och jag måste erkänna att det var lite tur för jag hade verkligen ingen ork idag att älta hur ledsen jag är över att vara inlagd igen. Tårarna kändes just då för nära och jag behövde stilla mig i min situation.
Jag hann ta två tuggor och sedan knackade det på dörren igen. In kom den glada sjukgymnasten Ellen med en ny ”lungvidgare” åt mig. Den ska helst bytas ut varje dag, men det missades igår av sköterskorna. Hon stannade en liten stund och frågade hur det hade gått för mig och sa att det är bra om jag försöker komma upp och röra på mig några gånger varje dag. Jag berättade lite mellan tuggorna att jag promenerat till Pressbyrån igår och lovade att ta en promenad senare idag också. Sedan började jag hosta av ansträngning och hon bestämde sig för att lämna mig ifred och hälsade att hon är på plats i morgon också om jag vill henne något. Annars skulle vi ses igen nästa vecka.

Det var inte många tuggor till som jag hann ta innan en sköterska kom in för att koppla bort mig från antibiotikadroppet. Efter det hade jag tappat ganska mycket aptit och börjat få ont i magen. Det är en stress att bli avbruten hela tiden även om jag förstår att det är ofrånkomligt.
Jag fick i alla fall i mig de goda morotsbiffarna med brunsås och keso, men något som blev kvar på tallriken var studspotatisen. Jag skrev bittert om den senast när jag låg inne på infektionsavdelningen i julas. Efter att ha tagit några små tuggor av den idag med så konstaterade jag att det inte har skett någon förändring. Det är en märklig hinna över hela potatisen som gör att den skulle fungera utmärkt som studsboll. Ocharmigt.

När Alex kom på besök vid 18-tiden så lydde jag sjukgymnastens råd och bad honom ta med mig ut på promenad. Vi lyckades i sakta mak ta oss en sväng utomhus med två stopp för att sitta ner och dricka lite Ramlösa. Det var så underbart… Att få känna frisk luft, andas något annat än den torra sjukhusluften. Det var överraskande skönt att röra på sig också. Jag glömde bort emellanåt att jag har problem med syresättning och ökade på stegen men fick snabbt sakta in igen. När vi kom tillbaka till rummet kände jag hur slut jag var i benen och när sköterskan kom in och mätte syresättning och puls så var båda alldeles för låga. Jag fick 30 minuter på mig att sitta ner en stund innan vi mätte igen och då hade båda stigit så pass att jag slapp syrgasmasken. Alltid något.

Rickard dök upp kort senare och med sig hade han Lindt Minttryfflar & en Lindt chokladkaka (en av mina favoriter: Orange Intense) som var från honom samt en Lindt Påskask från hans underbart omtänksamma syster Jessica. Wow. Jag kan bada i choklad nu!

Förutom choklad så bestod kvällen av mer antibiotika- dropp och en kortisonspruta. Imorgon hoppas jag på att läkare Törlen kommer med positiva besked och ger mig permission över helgen… Jag behöver det. Verkligen.

Annonser

2 reaktioner till “Vi tror att vi har hittat skurken i dramat.”

  1. Tack snälla. Det tog mig många timmar för bara ett inlägg och många pauser. Men tror jag fick ned det mesta.
    Jag har funderat på det där med en bok 🙂 Har ju fått den inputen från så många olika håll nu. På något sätt ska jag försöka få ut något, men jag klurar på hur.
    Kramar

    Gilla

  2. Det är riktigt imponerande att du fått ihop flera så långa och informativa inlägg trots att du mår som du mår. Jätteintressant (och sorglig) läsning för oss som sitter utanför och undrar hur det går. På psykosociala alloträffen nämnde föredragshållaren att det skrivits väldigt få böcker av människor med hematologiska sjukdomar. I'm just saying………
    Hoppas verkligen att du får en liten permission i helgen för att hämta styrka!
    Kramar

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s