Den mest normala dagen på en vecka.

Kortisonet spökar för mig igen och jag ligger vaken på nätterna. Somnade först någon gång efter sista kontrollen vid 01:00. Vaknade 04:00. Stirrade in i väggen en bra stund. Sedan gav jag upp och läste skvaller fram till klockan var 06:00. Lyckades slumra in en liten stund innan det kom in en sköterska för att ta blodprover. Sov ytligt någon timme till innan det var dags för kontroller och sen gav jag upp.

Äntligen börjar jag känna igen mig själv igen. Min puls var på 57 vilket är en normal vilopuls för mig. Blodtrycket var på 100/60, även det mitt medelvärde. Saturationen låg på tillfredsställande 97% och jag har tappat de 6 kg som jag gick upp när jag kom in med blodförgiftning. Tråkigt nog är det antagligen inte bara vätska som runnit ut med dom kilona utan även muskler som förtvinat…

Läkare Törlen kom in ganska snart efter frukost. Han frågade hur natten varit och jag berättade som det var. Jag vet ju sedan tidigare hur känslig jag är för kortison och det tar dom hänsyn till. Men trots den lilla dos jag får så påverkas jag. Vi diskuterade olika typer av insomnings- och sömntabletter men de flesta av dom ger en eftersläpande effekt som gör att man blir trött och seg dagen efter också. Det önskar jag inte. Vi kom därför fram till att jag kan ta Oxascand som jag är van vid sedan tidigare. Den verkar lugnande och kanske kan hjälpa mig att somna lite djupare.
Han lyssnade på mina lungor och bekräftade det som jag redan kände – lungorna är renare idag än dom var senast. Det hörs tydligen att det fortfarande finns lite skit i botten men han kunde inte höra något direkt rosslande som han gjorde innan.
Han bedömde också att jag ska få en till kur med Albumin, men att kroppen sedan borde kunna producera och styra upp det själv. Han vill åtminstone ge den en chans.

Jag hade en enormt stark önskan om att få åka hem idag och i bästa fall komma tillbaka på söndagskväll! Men riktigt sådan tur har jag inte. Tydligen krävs det en del intravenösa doser till. Efter att ha fått förslaget ”du kan få åka hem några timmar under dagen och komma tillbaka på kvällen” så lyckades jag förhandla fram att eventuellt få åka hem efter lunch i morgon och komma tillbaka vid lunchtid på söndag. En natt hemma skulle kännas väldigt bra, även om jag hade hoppats på två. Men då hänger det på om vi kan byta ut några intravenösa mediciner till tablettform först. Johan skulle kolla upp det och återkomma. Jag fortsätter hoppas.

Blev väldigt modfälld efter det så när min mamma ringde från Portugal för daglig check så bröt jag ihop. Först var jag bara ledsen. Tårarna rann och jag spydde galla över allt vad min tillvaro innebär. Jag har spenderat alldeles för många år på sjukhus för att vara så ung. Att blir nerslagen gång på gång är tungt och jag börjar undra om det är värt att ens försöka längre. Katten har nio liv. Hur många har jag egentligen? Jag var (läs: JUST DÅ, i förtvivlans stund, annars uppskattar jag dom) trött på alla uppmuntrande försök som ”det kommer bli bättre”, ”snart är du tillbaka igen ska du se”, ”du återhämtar dig fort”, ”allt finns kvar”, ”du är fortfarande ung” osv. Här och nu så hjälper det inte. När vi pratat en stund så blev jag mer arg. Varför jag?! Varför fick min vän, min syster, min mor, min moster, min kusin & hennes mamma åka till Portugal i år och inte jag? Det stod på min drömlista för 2014. Ja, jag har en sådan inför varje år. Drömmar och mål, lite som en Bucket List fast för ett år framåt. Förra året fick jag stryka alla mina drömmar, där Portugal var en. Varför måste jag ligga här i sjukhussängen när alla andra får vara på jobbet och sedan åka hem till sina familjer och sina egna sängar? Mamma försökte trösta med att vi faktiskt visste om att det skulle bli så här. Vid informationssamtalet med Per Ljungman inför transplantationen så sa han att det är 2-3 år som vi kan förvänta oss en hel rad med obehagliga överraskningar, värst är det första året. Hon sa ”se 2014 som ett återhämtningsår, försök att inte sätta så höga mål. Du är inte på samma nivå som alla andra” och jag kontrade bittert med att det är det jag är arg över. Jag vill inte lägga mig på en lägre nivå hela tiden. Jag är 28 år. Jag vill leva, springa fritt. Inte i koppel. Inga begränsningar.

Som sagt. Bittra irrationella men likväl alltför påtagliga känslor och tankar.

Som alltid när jag blir arg, vilket händer alltför sällan har jag fått höra, så blir jag än mer enträgen. Jag gick ut. Fast först köpte jag en kanelbulle på Pressbyrån.
Det var kyligt ute och regnade lite. Men vad gjorde det. Håret har ändå stått åt alla håll sen jag blev inlagd och inte en gnutta smink hade jag som kunde bli förstört. Dessutom gjorde den fuktiga luften det lättare att andas. Jag var ute ganska länge, i över en timme. Men då ska tilläggas att jag fortfarande inte kan gå alltför fort. Men jag mådde mycket bättre i sinnet när jag kom tillbaka. Motion är den bästa medicinen.

Klockan 17 tittade Alex in huvudet. Han hade hört av sig under min lilla promenad och frågat om jag ville ha sällskap. Fredag, film och massa choklad. Klart jag inte ville vara ensam. Vi tog först en till liten promenad eftersom solen precis tittat fram och sedan åt vi middag framför Simpsons. Nu väntar Last Vegas.

Önskar er en fin fredag.
Annonser

En tanke på “Den mest normala dagen på en vecka.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s