I morse var det exakt en vecka sedan som jag kördes ner på IVA med lungor som var på väg att ge upp. En vecka sedan som jag låg i min egen dimma och förberedde mig på att dö. Just där och då kände jag mig redo. Men människans överlevnadsinstinkt är förvånansvärd. En vecka senare så känns det avlägset. Hjärnan har rensat ut dom värsta sekvenserna, minnen som den inte anser sig ha nytta av utan som bara gör skada. Skulle någon be mig nu att berätta om lördagen så skulle jag nog inte kunna säga så mycket, jag kommer inte ihåg. Så jag är på sätt och vis glad att jag skrev ner det medan det fortfarande fanns minnesfragment kvar. Kroppen börjar sakta men säkert ihåg igen hur den ska fungera. Jag känner fortfarande inte riktigt igen den däremot. Det är som en vän som har svikit mig och nu trevar vi oss nervöst mot varandra igen. Vågar jag lita på dig?
Det pratas mycket om mina erfarenheter och det ”uppvaknande” som t.ex. cancer och andra livshotande sjukdomar och tillstånd innebär. En nära döden- upplevelse resulterar ofta i att man börjar uppskatta de små sakerna i livet, ta vara på de enkla stunderna och det är som att se världen på ett annat sätt än innan. Det går inte att förstå om man inte upplevt det själv. Färgerna blir klarare, dofterna starkare och känslorna intensivare. Det är den positiva effekten.
Den negativa, som jag tror blir än mer intensiv vid upprepade tillfällen av att se döden i vitögat, är att man tappar mer och mer av tilltron till livet. Människan har någon medfödd tro att hon är oövervinnerlig, till och med kanske odödlig. ”Det händer andra, men inte mig”, känner du igen den tanken? Jag tror det har med överlevnadsinstinkt att göra. Vi är här för att leva helt enkelt. Men den känslan har jag tappat helt. Jag känner mig skör och bräcklig. Jag vet att jag kan planera nästa vecka och drömma om att få resa i väg i sommar. Men jag vågar inte hoppas och längta längre för jag vet hur snabbt jag kan hamna här igen. Som jag skrev vid ett tidigare tillfälle: En man på väg till jobbet spenderar inte hela morgonen med att oroa sig för bussen som han snart ska bli påkörd av. Jag har på något sätt blivit medveten om den här olyckan som ska ske. Jag går ständigt och väntar på bussen som ska krossa mig. Inte med rädsla – jag hävdar fortfarande att jag inte har någon dödsångest – men med uppgivenhet.
Jag har lätt för att skriva, lätt för att uttrycka mig. Tankar och känslor kommer till mig som bilder och metaforer och med mitt stora intresse för språk så har jag skaffat mig ett ganska brett ordförråd att utnyttja när jag ska försöka förmedla dessa.
MEN, just det här, som jag skrivit om ovan, är jättesvåra känslor att klä i ord.
Jag hoppas att jag kan förmedla på ett ungefär den osäkerhet som har vuxit sig ännu lite större inom mig under dessa 7 dagar.
 |
| 1986. Den här lilla tösen visste inte vad som väntade henne. I hennes ögon finns ingen osäkerhet eller rädsla. |
Kriget i min kropp 
Nuvarande sjukskrivning räcker till sista juni. Vi får se hur jag mår då.
Kram
GillaGilla
Jag är tacksam för att du delar med dig och jag kan inte förstå vad du gått igenom. Du ska vara stolt över att du skrivit vad du kännt och känner. Men om så ingen annan vill påminna om det fantastiska i att du klarat den här passagen och att du fortfarande finns, så vill jag bara förmedla att du har allt att fortsätta leva för.
GillaGilla
Du har helt rätt och har förstått mina tankar precis. Jag håller med dig, inget snack om saken. Man kan ju inte leva som att man ska dö vilken sekund som helst. Men känslorna jag har är irrationella och utan logik. Dom dyker upp i förtvivlans stunder men det är inget som styr hur jag lever överlag. JUST NU är det de, för att jag nyligen varit med om något så traumatiskt igen. Men om 1 månad så kommer jag antagligen (förhoppningsvis) ha lagt det till resten av mina erfarenheter, vara tillbaka på jobbet och njuta av vardagen igen. Fråga mig då om jag väntar på bussen så kommer nog svaret bli helt annorlunda.
Jag är ingen morbid eller cynisk människa i grunden, men jag vill dela med mig av dom tankar och känslor som dyker upp när man är bitter, chockad och rädd – hur ologiska dom än må vara.
Tack för att du delar med dig av dina tankar.
GillaGilla
Jag har förstått att du haft ett gäng motgångar. Men det faktiska att ha hela livet framför sig är lika oförändrat idag som det var för två veckor sedan. Du råkar bara ha reflekterat mer över att slutet kan komma tidigare.
Men faktum är att du vet lika lite om hur länge du kommer att leva nu, som du gjorde för tre månader sedan. Det är helt oförändrat. Det kan faktiskt vara så att du kommer att leva längre än vad dina syskon kommer att göra och länge än vad jag kommer att göra.
Att förbereda sig för någonting som kommer att ske oavsett om du är förberedd eller ej, kommer inte att göra dig gott. Det kommer inte underlätta i nuet eller när stunden är kommen, i alla fall inte om det handlar om misströstan. Och tror man, som jag, att tanken kan påverka kroppen så leder det ju bara åt ett håll om man börjar förbereda sig för döden.
För bussen kommer att krossa dig, mig och alla andra. Men det finns ingen tidtabell för dig, mig och de flesta andra. Att stå och vänta på bussen gör ingen gott, i alla fall inte en buss som man inte missar.
GillaGilla
Ja exakt så! Man vågar inte riktigt glädjas över något som ligger långt fram i tiden
Du kan säkerligen börja jobba igen snart, men nej, allt kommer nog inte vara som vanligt igen. Vi kan räkna med diverse små bakslag under lång tid enligt Per. Det behöver såklart inte nödvändigtvis bli så, men man ska vara beredd på att slås tillbaka (som jag fick göra nu). När är det planerat att du ska börja så smått att jobba igen?
Tänker mycket på dig.
Kramar
GillaGilla
Kloka ord.
Nej det är ingen sanning i något som jag känner. Men få saker händer mig bara en gång, det här var tredje gången med blodförgiftning. Cancern har kommit tillbaka två gånger. Förutom dom så kan jag åtminstone räkna upp 5 andra sjukdomar som höll på att ta mitt liv. Efter så många händelser så känner jag mer och mer att den där bussen kommer att krossa mig förr eller senare.
Jag tar varje dag, timme för timme, som du skriver. Men jag önskar jag vågade planera längre. Jag önskar att jag kunde känna känslan av att ha hela livet framför mig.
GillaGilla
Vilken sötis!!!!!
Jag tycker att du har förmedlat känslan mycket bra, och jag känner igen mig i den. Det är svårt att planera längre än några veckor framåt, och svårt att glädja sig år resor och annat som ska göras om några år när allt det här är över och vardagen kommit tillbaka. Hur vet man att den verkligen kommer tillbaka, och hur kommer den i så fall att bli????
Men det var intressant att höra att osäkerheten förväntas vara i 2-3 år (som du skrev i förra inlägget tror jag). Det har jag inte hört. Jag trodde ju att jag skulle börja jobba efter 6 månader, och att allt skulle vara som vanligt efter ett år, men nu kan jag ställa om mina förväntningar lite……
Kramar till dig
GillaGilla
Är det verkligen sant att bussen ska krossa dig? Sant är att det var nära denna gång, men det betyder inte nödvändigtvis att du måste få blodförgiftning igen. Försök att fråga dig själv om vad du skulle känna om det var så att den inte skulle göra det. Någon visshet om när vi ska dö är nog svårt att få. I någon mening ligger vi alla och väntar på att bli knackade på axeln. Men den här stunden är inte den stunden, som en hyllning till livet kan vi bara leva och planera för ett långt liv. Det finns inget bra läge för att ge upp, eller göra sig beredd.
Ta det timme för timme, dag för dag och förhoppningsvis blir dagar veckor och veckor till år.
GillaGilla