Har inte mått så vidare bra idag, på något plan. Nattens brist på sömn håller jag som huvudansvarig. Utan sömn – inget tålamod och dålig smärttålighet. Dessutom bristande aptit som har gjort mig till en lite småjobbig patient idag som varken velat ha det ena eller det andra som det bjuds på. Tur att dom har sådant tålamod här. Dom är ju vana vid cytostatika- påverkade och illamående patienter så dom vet hur dom ska locka och truga. Så svälta behöver man aldrig göra när man är här.
Morgonens blodvärden visade att även om levervärdena fortfarande är ganska så rejält höga så har dom ändå sjunkit en aning sedan i går. Vad det beror på exakt vet man inte, det kan antingen vara det faktum att man har plockat bort antibiotikan eller att jag har fått kortison. Om det är det förstnämnda så kommer levern att återhämta sig väldigt fort. En sköterska förklarade för mig i morse att levern har ett relativt snabbt tillfrisknande jämfört med många andra organ tack vare det höga genomflödet av blod. Så efter en ”medicin- förgiftning” så renas den fort. Intressant och skönt att veta. Om det annars beror på att jag har fått kortison så kan leverpåverkan troligen grunda sig i GVHd och då antar jag att den bör behandlas med fortsatt kortison och eventuellt immunhämmande.
Än så länge har jag klarat mig från feber och andra influensasymptom utan antibiotikan, men å andra sidan har jag ju bara varit utan det några timmar så det återstår väl fortfarande att se.
Efter frukosten så tog jag en liten promenad i solen. Det var så härligt, varmt och skönt i luften, men jag kunde bara vara ute en kort stund. Dels för att mobilbatteriet nästan var tomt och jag är tvungen att vara kontaktbar när jag är borta från avdelningen och dels för att jag väntade på läkarronden. När jag kom tillbaka så trodde dom att läkaren skulle dyka upp inom någon timme. ”Perfekt” tänkte jag, ”då hinner jag ladda mobilen en stund för att sedan gå ut och sätta mig i solen för att läsa lite efter att ha pratat med läkaren”. Dessvärre blev det inte alls riktigt som jag hoppats på för det var bara en läkare som rondade idag (det är ju röd dag) och han dök inte upp på mitt rum förrän flera timmar senare. Spenderade tyvärr eftermiddagen med att titta ut på solen i stället för att sitta ute och njuta av den.
Det enda jag fick veta av läkaren, som jag för övrigt träffade för allra första gången, var att jag inte ska ha någon kortison- kur alls idag. Snopet men glatt överraskande. Det blir en i morgon bitti och en i morgon kväll i stället. Känns riktigt skönt att slippa idag men exakt varför vet jag inte. Jag ska dessutom få några droppar med Theralen innan sänggående för att hjälpa mig sova bättre i natt, i kombination med insomningstabletten Imovane. Det är första gången jag får Theralen men det ska vara väldigt effektivt. ”Dessvärre kan du nog vara ganska trött i morgon bitti” sa läkaren, men vi var rörande eniga om att det är värt det så länge jag får till en ordentlig natts sömn. Det finns få saker som är så viktiga för tillfrisknande. Speciellt med min sjukdomsbakgrund eftersom den viktigaste cellförnyelse sker under natten.
Alltså: inget kortison, Theralendroppar och Imovane. En redig coctail. Så om jag inte sover en lång tung natt nu så vette tusan…
Vi kom dessutom överens om att jag skulle få en dos med Furix till för att driva ut mer vätska ur kroppen. Man vet fortfarande inte varför jag samlar på mig men med tanke på hur många andra allvarliga saker som försiggått i min lilla kropp senaste tiden så har det heller inte legat i topp på priolistan hittills. Albumin- nivån är något låg, men inte tillräckligt för att det bör påverka. Jag hade cirka 10 stycken punkter till som jag önskade svar på men den jourhavande läkaren som jag precis träffat för första gången bad mig ha tålamod och spara dessa frågor till den ordinarie läkaren är på plats i morgon. Det är nog säkrast så för att få de mest korrekta svaren så jag gav mig till tåls och vi sa hej då.
Emelie & Alex kom förbi en kort stund för att kramas, lämna över några mediciner som jag hade glömt hemma samt fylla på med lite rena kläder då vi fortfarande inte vet hur länge jag blir kvar här.
Tog mig äntligen ut en sväng till efter middagen. Solen hade förvisso gått ner, men det var ännu skönt i luften och jag njuter av varje stund som jag inte behöver sitta på mitt instängda rum. Även om jag har fönstret öppet så känns luften torr och kvävande. Nu kan jag också promenera utan alltför stor ansträngning och med lungor som hänger med, vilket känns fantastiskt. Jag gick och lyssnade på en P1- dokumentär, pratade en stund med mamma och sedan med pappa så jag glömde hela bort tiden. Kände mig som en förrymd fånge när en sköterska ringde och frågade var jag va någonstans. Det är tur att man inte kan höra genom telefonen när någon rodnar… Jag skyndade mig tillbaka och tog kvällsmedicinen en timme senare än planerat. Fick Theralendropparna, 30 mg, som smakade tandkräm, en stänk med morfin i armen och ett EKG- test. Varför det senare vet varken jag eller den sköterska som genomförde det. Läkarna verkar ha någon fundering som dom inte delat med sig av, det blir en till punkt att ta upp med ordinarie läkare i morgon.
Nu har jag som sista punkt för dagen tagit en 7,5 mg Imovane. Den brukar börja verka inom 30 minuter och det har snart gått 45… Inte konstigt att ögonlocken plötsligt ändrade karaktär och blev tunga som bly, ögonen svider som om jag gnuggat in dom med chilipulver, huvudet fylldes med sten och tankarna flyter på lika effektivt som sirap. Det blir spännande att läsa den här texten i morgon igen för korrigering eftersom jag misstänker att det kan komma att behövas.
Nu väntar förhoppningsvis en lång natts sömn med härliga drömmar om solens värmande strålar, en sandstrand, vajande palmer, känslan av att ha genomfört ett maraton, min familj, party med vänner och en pengabinge à la Joakim von Anka full med stora sedlar. Ja, och ett liv utan sjukdomar förstås.
För er nål- rädda så valde jag att lämna den här bilden nedanför till sist så att ni kan hoppa över den om så önskar, utan att missa någon info. Det är mitt senaste lilla tillskott för att slippa så många stick som möjligt. Eftersom jag emellanåt får morfin subkutant nu, dvs som en liten dos under huden i magen som kan svida ganska mycket beroende på var nålen går in eftersom man har en hel del ytliga nerver där, så satte den duktiga sköterskan Viktoria in en liten söt infart i magen som jag kan få alla dom sprutorns i. Den känns inte alls där den sitter och det känns skönt att slippa bli stungen varje gång. Den enda nackdelen är att vätskan nu hamnar på samma ställe varje gång, men om det inte stör något så kan infarten gott och väl sitta där i upp till en vecka, Smidigt!
Kriget i min kropp 