Dag: 20 april, 2014

Vi har äntligen hittat en perfekt smärtstillande dos. Jag har varit helt smärtfri i cirka 5 timmar nu, efter en hel helg av vad som kändes som knivar i midjan. Man får en sinnesfrid som är ljuvlig! Det är som om någon har skrikit med gäll röst i ditt öra under lång tid och plötsligt blir det tyst. Stillhet.

Det som jag har fått är både ytterligare en liten halv dos morfin intravenöst i kanylen, som man dessutom nu flyttat från handleden där den gör ganska ont att ha, till ovansidan av av armen. Anledningen till att man satte den där från början var för att det krävdes en ganska stor ven inför röntgen då man skulle pumpa in den segflytande kontrastvätskan och de jag hade i armvecken var för tunna. Svider som f*n gör den satans vätskan också och retar blodkärlen…
På det fick jag även en morfintablett i kombination med en för mig ny metod att få smärtlindring på; morfin subkutant. Det innebär en spruta in under huden, precis som man tar insulin vid diabetes. Jag fick en dos i magen. På det sättet sprids mängden ut långsamt och effekten varar längre. Anledningen till att jag inte har fått någon Alvedon eller annan smärtlindring är för att de påverkar levern vilket morfin inte gör.

Är nu väldigt seg och trött så jag ska fatta mig kort.

Proverna har visat på en väldigt liten förhöjning av sänkan, annars ser blodproverna i stort bra ut. Lungröntgen visade tydligen att jag har lite vätska kvar sen tidigare, men ingen tillräcklig mängd för att oroa sig över eller göra något åt. Även spår av Pneumokockerna (lunginflammationen) finns kvar. Utöver det kunde man inte hitta något. Man har uteslutit allt som hade varit allvarligt och akut, så som exempelvis en propp i lungorna. Tur att jag inte visste om den misstanken innan, jag var orolig nog som det var. Man kunde heller inte se någon påverkan på vare sig mjälten eller njurarna. Njursten var ju också en tänkbar orsak till smärtan. Främst var jag tacksam över att det inte var någon av dom som var på väg att klappa ihop. Jag har läst att det kan hända efter en stamcellstranplantation och att man kan tvingas genomgå en organtransplantation också.
Genom uteslutningsmetoden antas det därför nu att mina ”knivhugg” i sidan orsakas av Pleurit – lungsäcksinflammation – och vad jag förstår så kan man inte göra mycket annat än att vänta ut det och smärtlindra.
Här kan du läsa mer om det om du som jag är intresserad: Vårdguiden – Lungsäcksinflammation

Något som man däremot både reagerat över och som oroar är att mina levervärden har skjutit i höjden… från tidigare ”något förhöjda men långt ifrån oroande” siffror så är dom nu mer inom intervallet ”det här måste vi ha koll på och försöka åtgärda”:

Första tanken var GVHd men läkarna funderar även på om det kan vara den antibiotika som jag fått senaste tiden som har frestat på min stackars lever för hårt. Därför har man nu valt att plocka bort antibiotikan ikväll och i morgon för att se om värdena återhämtar sig något. Risken finns ju däremot att lunginflammationen får ny fart, eller – gudarna förbjude – jag drar på mig en ny blodförgiftning, så jag kommer att vara under bevakning närmsta timmarna för att se hur kroppen reagerar utan skyddet av antibiotikan. Om jag får feber eller andra symptom så måste man överväga någon annan sort helt enkelt, men förhoppningsvis ska jag klara mig utan det helt nu så levern får vila. Ju färre mediciner desto bättre.

Jag har även fått en till dos av Furix (vätskedrivande) för att se om vi lyckas minska svullnaderna i kroppen och jag har fått en spruta med Betapred (kortison) utifall det är en GVHd i levern. Så risken finns väl nu att jag inte får något spontant John Blund- besök i natt utan måste ta hjälp av en sömntablett. Klockan är strax efter midnatt och här sitter jag full med energi, trots en tidigare sömnlös natt, en händelserik dag med mycket smärta och massa morfin i kroppen. Så man kan säga att varningslampan blinkar. Jag kom överens med den lugna och väldigt trevliga sköterskan (eller säger man skötare om män?) som nyss satte en morfinspruta i min mage att om jag inte somnat in om 45 minuter så ska jag ringa om en tablett. Sömnen är otroligt viktig just nu.

Så det är dags för mig att stänga ner datorn och göra ett seriöst försök att somna. Det ska bli fantastiskt skönt att få lämna den här dagen bakom mig. Men jag kan inte tacka personalen här nog för att dom är så underbara och gör allt dom kan för att underlätta allt det hemska och jobbiga som man råkar ut för. All kärlek till er.

Alla har vi våra vardagliga rutiner. Vissa äter frukost det första dom gör på morgonen. Andra tar en dusch innan. Kanske är du en av dom som häller upp flingorna före du häller på filen? Eller hämtar du den obligatoriska koppen kaffe innan du startar datorn på jobbet?

Jag upptäckte i morse att jag har skaffat mig en rutin som jag önskar att jag hade kunnat vara utan. Jag kallar den ”Akut-till-sjukhus-rutinen”. Den går till som följande;

Jag vaknar tidigt på morgonen, kanske som i morse efter en lång natt av smärta. Jag har ont i kroppen och konstaterar ganska omgående att jag har feber. Det bekräftas av min termometer. Någonstans i bakhuvudet vet jag att något är väldigt fel. Inte som en influensa, förkylning eller magsjuka utan större. Faktum är att just i natt kunde jag knappt vänta till de blev morgon så att jag kunde ringa efter hjälp. Jag hade så ont.

Numret till CAST ligger under ”Favoriter” i min mobil. Redan här kan man konstatera att min vardag inte är som många andras.
Efter några samtal fram och tillbaka med först sköterska, sedan jourläkare och till sist huvudansvarig läkare så besannas mina farhågor och jag beordras att komma in ”för röntgen och eventuell inläggning”. Det ger mig alltid en klump i magen av sorg över att behöva åka in men samtidigt känns det skönt i en stund av smärta att veta att man snart ska bli omhändertagen.

Jag stänger av känslorna och rädslan för att inte bli distraherad och ”Akut-till-sjukhus- rutinen” aktiveras. Blommorna får en skvätt vatten. Fiskarna får en weekendtablett som ska se till att dom har mat åtminstone närmsta dagarna. Soporna töms för att det inte ska börja lukta. Jag packar ner dator, tidning, bok, mobilladdare, hudkräm och underkläder för 3 dagar framåt. Allt går på några få minuter. Jag kan det här. Sedan beställer jag en sjukresetransport enkelt på mobilen. Bokningssidan ligger som första bokmärke. Åter ett tecken på att min vardag inte är som många andras. När allt är klart och jag är redo för att gå ut till taxin så tar jag en sista vända i lägenheten och undrar hur länge till de ska dröja innan jag är hemma igen den här gången. Kommer all nyinköpt frukt i skålen hinna ruttna? Filmjölken surna? Kommer de vara dags att ta ner allt påskfint som jag knappt hann njuta av? Då först kommer känslorna fram igen och med dom; tårarna.

Sedan tar jag hissen ner till den väntande taxin och åker till Huddinge sjukhus utan att veta exakt vad som väntar – som så många gånger förr.