Från påskbuffé till Pleurit… Åter inlagd.

Så ligger jag här igen. Samma sjukhus. Samma avdelning. Annat rum men ändå nästan likadant. Jag är för stunden väldigt morfinpåverkad och har därmed en hel del bomull i huvudet, men vill ändå försöka berätta vad som har hänt och hoppas kunna göra det något sånär förståeligt och stavfritt (jag är lite allergisk mot just det senare).

När jag kom in vid 9-tiden i morse så fick jag ett första gissnings- utlåtande. Pleurit. Ytterligare något nytt för mig, tänk vad jag får lära mig mycket om kroppen och olika sjukdomar. Om jag skulle sätta i hop ett CV med sjukdomar i stället för arbetsplatser och olika typer av ingrepp samt kunskap om mediciner i stället för utbildningar så skulle det bli både gediget och imponerande! Innan jag dör så kommer jag vara så nära en färdigutbildad sjuksköterska som man kan bli utan att ha spenderat en enda timme åt att studera.

Skämt åsido. Pleurit, det är tydligen en lungsäcksinflammation som kan reta revbenen och musklerna runt omkring lungan och därmed orsaka kraftig värk. Och jag tänker inte måla upp någon heroisk bild av mig själv nu även om jag har chansen. Jag grät som ett litet barn när jag kom in, kinderna var genomvåta av tårar, dels på grund av den blixtrande smärtan och dels för att jag var så extremt slut efter den här helgen.

Redan i fredags började det. Eller, egentligen har jag inte mått riktigt bra sedan det att jag blev utskriven. Jag har haft ont i lederna och känt mig stel så trots mina promenader för att mjukas upp så har jag känt mig lika rörlig som en pinne. Jag har varit absurt trött, trots 9 timmar sömn/natt så har jag ändå sovit 2-3 timmar under eftermiddagarna. Tröttheten har i sin tur lett till nedstämdhet över att inte orka göra sådant jag annars mår bra av; träna, fotografera, träffa vänner och läsa böcker. Följderna av det blev ångest som jag dämpade med lugnande och blev ännu mer trött… Ja, ni förstår nog. Dessutom har jag haft huvudvärk och åter börjat samla på mig vätska så jag har vaknat svullen i ansiktet och med tunga ben. 

I fredags eftermiddag började det hugga i vänstra sidan av midjan. Har du haft mjälthugg eller håll någon gång? I så fall vet du hur förbaskat ont det kan göra. Om du inte känns vid det så kan jag bäst beskriva huggen som en ordentlig kramp i sidan, man viker sig dubbel och får svårt att andas. Det i sig är inget farligt, vad jag förstår så är det en snabb syrebrist till mjälten vid fysisk ansträngning och det brukar gå över relativt fort om man stannar upp en stund. Det är dock en mardröm för oss som springer maraton och där varje minut är dyrbar. Huggen kom vid varje gäspning, när jag hickade eller tog ett djupare andetag, därför uteslöt jag snart mjälthugg och funderade på om jag hade sträckt mig i stället.

Eftersom jag fortfarande hade ont framåt middagstid och var i allmänt, ursäkta illa ordval, rejält pissigt tillstånd rent ut sagt så tog jag min lilla övernattningsväska och åkte hem till mamma & Rickard. Jag ville inte vara ensam. Även Emelie kom dit och vi åt en god hemlagad middag tillsammans, frossade i glass (mina favoriter; mammas äkta hemmagjorda vaniljglass och två olika sorter Ben & Jerry’s – jag var i himmelriket!) och slappade framför TV:n. Jag försökte döva smärtan, som kom allt tätare, med Alvedon och Stesolid men det slutade bara med att jag somnade snarkandes i soffan lite tidigare än vad jag önskat. Med benen upp över ryggstödet dessutom, jag måste sett ganska komisk ut…

På påskafton så hade jag mycket ondare än dagen innan. Jag hade en feber på strax under 38 grader när jag vaknade och mamma reagerade omedelbart på hur svullen i ansiktet jag var. Ganska så snart ringde jag till CAST för att åtminstone få det dokumenterat även om jag misstänkte att det var de enda man kunde göra med så lite information. Jourhavande läkare föreslog att jag skulle ta Alvedon, både mot febern och för att försöka bli av med värken och sedan ringa tillbaka om något annat symptom dök upp, febern steg och/eller smärtan tilltog. Han skrev mycket riktigt in allt jag hade att berätta i min journal också så att vi skulle ha det som bakgrund om det här utvecklades. 

Jag ville njuta av påskafton så gott jag bara kunde trots omständigheter. Jag, Emelie, mamma & Rickard var eniga om att vi ville ha en lugn dag som vi skulle ta timme för timme. 

Vi åt en härlig frukost framför TV:n, spenderade lite tid ute i den varma vårsolen, handlade mat, gjorde tillsammans en enkel men fantastiskt god påsk- buffé som vi avnjöt i lugn, ro och med mysiga samtal om allt förutom sjukhus, såg en film – ”Krigarens själ”  – och under HELA dagen så boostade vi oss med godis från det enorma påskägg som mamma hade fyllt med sött, salt, surt och choklad. 

Som om inte det var nog så ville jag skämma bort familjen efter hur mycket dom ställt upp för mig senaste tiden så jag hade med mig Påskbräck som jag gjort under torsdagskvällen och efter middagen så skapade jag en Påsktårta av kärlek med tillhörande fågelbo på toppen. Jag tror att jag talar för allihop när jag säger att vi rullade i säng den kvällen och kände oss som Barbafamiljen… På det stora hela så var det en riktigt fin påskafton som jag är tacksam över.

Det var de härliga stunderna av lördagen. Dessvärre kantades den även av mycket smärta för min del som jag desperat försökte dämpa med smärtstillande och somnade besviket i från besöket hos min avgudade mormor på hemmet under eftermiddagen. Jag saknar henne så men har inte varit stark nog att ta mig dit på länge. Det gjorde mig väldigt nedstämd av att jag missade det i går också när mamma och Em åkte dit… 

Somliga anser säkert att jag redan här borde klassat det som att symptomen blev värre och faktiskt åkt in till sjukhuset som jourhavande läkare sagt, men jag känner om något är akut (som till exempel en blodförgiftning) och febern steg inte så jag valde att stå ut med smärtan för att få njuta en dag med familjen. Ibland måste man prioritera den psykiska hälsan framför den fysiska och jag kan fortfarande säga att det var värt det. 

Däremot blev det en fruktansvärd natt mot söndagen. Jag misstänkte att jag skulle bli inlagd nästkommande dag och ville sova i egen säng. Men huggen i sidan tilltog för varje timme. Varenda rörelse jag gjorde skar som knivar, varenda djupare andetag jag tog värkte och dunkade. Det strålade ut från en viss punkt i vänster baksida av midjan och ut i rygg och inåt mot kroppen. HEMSKT! Jag drömde mardrömmar om sprutor in i lungorna, sedan låg jag vaken och försökte läsa, spela mobilspel och räkna ner timmarna till morgonen. 07:30 kapitulerade jag efter en helg av uppbådad styrka och ringde förtvivlat CAST. Nu hade jag även börjat bli rädd. Höll mjälten på att klappa i hop? Var det njurarna som det blivit fel på? Hade det hänt något nytt med lungorna? Jag pratade med sköterskan som sedan bad jourhavande läkare att ringa mig och som i sin tur sedan var tvungen att diskutera med ansvarig läkare om hur man skulle gå till väga. Först någon timme senare blev jag återuppringd med direktivet ”kom in snarast, vi har beställt en lungröntgen och förbered dig på att bli inlagd.”

Jag blev snabbt omhändertagen när jag kom in av den alltid lika familjära personalen här. En kanyl sattes in i handleden och jag fick först en liten spruta intravenöst morfin, sedan en till. När ingen av dessa hjälpt fick jag en tredje innan jag sattes i rullstol och eskorterades ner till röntgen av en sköterska. Blöt i ansiktet av tårar av smärta så genomgick jag en datortomografi över lungorna instruerad av en otroligt rar och omtänksam kvinna som tröstade mig om vartannat och talade med lugn röst samtidigt som hon försökte göra det hela så snabbt som möjligt så att jag skulle få komma tillbaka till rummet igen.

Så snart jag kom till avdelningen igen så fick jag ännu en morfinspruta och tänk – ÄNTLIGEN – började den mest ihållande smärtan att släppa!! LYCKA! Huggen kom fortfarande med jämna mellanrum och jag vågade mig inte på några hastiga rörelser, men jag lyckades ändå slumra in stundvis.

Professor Per Ljungman tittade in för att ge mig en kram och beklaga min otroliga otur. Likaså flera av de underbara sköterskor som vårdade min lunginflammation för 1½ vecka sedan. Omtänksamheten här är verkligen makalös, jag blir lika varmt överraskad varje gång över den tid som personalen tar sig till att vårda även själen. Flera av dom som har tittat in i dag har lagt en betydelsefull hand på axeln, satt sig ner bredvid för att visa att dom tar sig tid att lyssna och sett mig i ögonen när dom uppriktigt undrat hur jag mår. Det betyder mer än jag kan beskriva med ord.

Mamma och Rickard kom hit klockan 14:00 och höll mina tankar och rädsla på annat håll så gott dom bara kunde ända fram till långt efter middagstid, det var tack vare dom som jag till sist kände mig något sånär lugn och accepterade situationen.

Nu har jag, vilket jag annars aldrig gör, läst om mitt inlägg flertalet gånger för att försäkra mig om att texten är sammanhängande men i min morfindimma så har det pinsamt nog tagit mig 2 timmar att skriva något som i regel tar mig 30 minuter…