En rutin jag önskar att jag inte behövde kunna

Alla har vi våra vardagliga rutiner. Vissa äter frukost det första dom gör på morgonen. Andra tar en dusch innan. Kanske är du en av dom som häller upp flingorna före du häller på filen? Eller hämtar du den obligatoriska koppen kaffe innan du startar datorn på jobbet?

Jag upptäckte i morse att jag har skaffat mig en rutin som jag önskar att jag hade kunnat vara utan. Jag kallar den ”Akut-till-sjukhus-rutinen”. Den går till som följande;

Jag vaknar tidigt på morgonen, kanske som i morse efter en lång natt av smärta. Jag har ont i kroppen och konstaterar ganska omgående att jag har feber. Det bekräftas av min termometer. Någonstans i bakhuvudet vet jag att något är väldigt fel. Inte som en influensa, förkylning eller magsjuka utan större. Faktum är att just i natt kunde jag knappt vänta till de blev morgon så att jag kunde ringa efter hjälp. Jag hade så ont.

Numret till CAST ligger under ”Favoriter” i min mobil. Redan här kan man konstatera att min vardag inte är som många andras.
Efter några samtal fram och tillbaka med först sköterska, sedan jourläkare och till sist huvudansvarig läkare så besannas mina farhågor och jag beordras att komma in ”för röntgen och eventuell inläggning”. Det ger mig alltid en klump i magen av sorg över att behöva åka in men samtidigt känns det skönt i en stund av smärta att veta att man snart ska bli omhändertagen.

Jag stänger av känslorna och rädslan för att inte bli distraherad och ”Akut-till-sjukhus- rutinen” aktiveras. Blommorna får en skvätt vatten. Fiskarna får en weekendtablett som ska se till att dom har mat åtminstone närmsta dagarna. Soporna töms för att det inte ska börja lukta. Jag packar ner dator, tidning, bok, mobilladdare, hudkräm och underkläder för 3 dagar framåt. Allt går på några få minuter. Jag kan det här. Sedan beställer jag en sjukresetransport enkelt på mobilen. Bokningssidan ligger som första bokmärke. Åter ett tecken på att min vardag inte är som många andras. När allt är klart och jag är redo för att gå ut till taxin så tar jag en sista vända i lägenheten och undrar hur länge till de ska dröja innan jag är hemma igen den här gången. Kommer all nyinköpt frukt i skålen hinna ruttna? Filmjölken surna? Kommer de vara dags att ta ner allt påskfint som jag knappt hann njuta av? Då först kommer känslorna fram igen och med dom; tårarna.

Sedan tar jag hissen ner till den väntande taxin och åker till Huddinge sjukhus utan att veta exakt vad som väntar – som så många gånger förr.