Resumé: Onsdag 9/4. Streptokocker. Coronavirus. Och påskägg!

Då har jag alltså jobbat mig fram i min resumé till gårdagen. Som synes hade jag inte kunnat pressa in en sammanfattning i ett enda inlägg, det fanns inte energi från min sida att skriva så mycket med tanke på hur fruktansvärt jag har mått och det hade inte varit särskilt ”läsar- vänligt” heller. Dessutom är det mycket information att få grepp om blandat med alla mina tankar och känslor. Och ärligt talat så har jag behövt mycket betänketid. Inte för att jag vill undanhålla något – tvärtom – jag vill försöka få ner så mycket som möjligt. Dessvärre är dom senaste 5 dagarna bara ett enda virrvarr och mörker! Tror trots det att jag har lyckats något sånär att få det kronologiskt.

Igår fick jag veta att man har hittat någon form av streptokocker i ett urinprov vilket kan vara boven i hela det här dramat, åtminstone till lunginflammationen. Exakt vilken typ av streptokock det var fick jag inte veta då, men  läkaren tyckte ändå sig se en liten skillnad på mig jämfört med igår och med tanke på att CRP (s.k. sänkan) låg på 74 jämfört med tisdagens provsvar på 152 så tyckte han att det var bevis nog på att skeppet är vänt åt rätt håll. Att det sedan går med myrsteg framåt är något vi får ha tålamod med efter en sådan här svår prövning. Hb- värdet var uppe i 114 och det verkar nu som att kroppen lyckas hålla ställningarna på egen hand efter att ha fått 1 liter blod. Skönt. Man blir alltid rädd när maskineriet inte fungerar och när det är inom så många sektioner samtidigt som det varit för mig nu så är det en liten sten som släpper när man får åtminstone något under kontroll.

Jag sov återigen bort förmiddagen, dels för att sömn är bästa medicinen och dels för att tiden går fortare då. Hade önskat få träffa vännen Robin på sen eftermiddag och efter att ha hört om streptokockerna så frågade jag läkaren hur pass smittsam jag är. Han svarade att för en person med normalt immunförsvar så är det ingen fara alls. Det värsta som kan hända är att han/hon blir snorig någon dag. När jag ringde Robin och meddelade det så fick jag dock höra att två av hans kollegor på jobbet var förkylda och med tanke på hur pass illa däran jag var senast i helgen så vågade jag inte ta risken att han kanske bar med sig något. Det är nog bäst att ta det säkra före det osäkra och minimera antalet besökare åtminstone till jag blir utskriven. Så jag ställde in mig på min första dag ensam. Det är ändå ett lyx att ha haft sällskap så gott som varje dag, det är få förunnat som ligger inlagda. Jag hade för första dagen på länge lite mer ork så jag tittade på TV, löste lite korsord, skrev mer i bloggen och svarade på mail. Har haft datorn här hela tiden men inte orkat så mycket som att ens öppna locket på den förrän i tisdags.

Efter middagen så prövade jag att långsamt promenera korridoren bort och tillbaka. Vad kan det vara? 20-30 meter? Det tog mig hur som helst 10 minuter. Jag vaggade fram som en anka med min svullna kropp och mina stela leder. Promenaden i sig tog tillräckligt med syre så när någon sköterska stannade och sa hej eller ville prata så nickade jag bara och vankade vidare. Kan fortfarande inte fatta att det är samma kropp som tog sig fram 12 km på intervallpass i torsdags… Besvikelse.

Men besvikelsen i sig gjorde mig förbannad och bitter. Det i sin tur drog fram lite av den envishet som jag är känd för men inte har sett skymten av senaste dagarna. Så när jag hade kommit över den värsta våndan över hur jag såg ut så tog jag på mig skorna och gick osminkad, rödsprängd i ansiktet, med håret åt alla håll och kanter (är ändå tacksam för att jag faktiskt HAR hår nu) och skitiga mjukisbyxor ner till Pressbyrån ända borta vid huvudentrén. Det är en bra bit att gå vill jag lova, även för en fullt frisk människa.

Under mina längsta meter sedan jag lades in här så hade tydligen läkaren sökt mig. En sköterska kom in för att sätta antibiotikadropp och hon sa att anledningen till att han kommit så sent var för att ge nya besked. Man hade upptäckt att jag har Coronavirus. ”Japp, precis som ölen” bekräftade hon. Vad tusan. Något nytt till och med för mig. Inte ens hon visste vad det var. Så jag fick nöja mig med enbart ett namn på ett virus som jag bär på men inte visste vad det innebär för stunden.

Efter det slumrade jag till av matthet och när jag slog upp ögonen blev jag överraskad som ett barn på julafton! Men det var inte tomten som hade hittat hit utan påskharen. Framför mig på bordet stod ett stort sprängfyllt påskägg!! Locket gick inte ens att stänga. Kunde läsa på kortet att det var från två underbara kvinnor som jag jobbade med på Riksbilar för 3,5 år sedan. Vi har haft lite sporadisk kontakt sedan dess och dom har följt min cancerresa. Sköterskan kom in med ett stort leende och sa att dom två hade kommit hit och lämnat över det personligen. Jag var så rörd att jag blev tårögd. Inuti fanns olika tidningar, 4 skraplotter, sött, surt, syrligt och massa sorters choklad av olika slag. Det här kommer räcka länge.

Det betyder så otroligt mycket att bli uppmärksammad när man ligger på sjukhus. Förutom att man känner sig frihetsberövad, uschlig, matt, svag, ensam och nedstämd så får man också lätt känslan av att livet rusar förbi utanför fönstret. Alla lever på som vanligt och tar sig framåt, men här sitter jag i ett tomt rum och kan inte göra det jag vill. Även om man får besök (vilket inte alla får) så känner man sig ensam, för när besöket är över så går den andre hem till sitt och man lämnas kvar med sina åkommor och tankar. Och det kanske till och med är så att man inte vill ha besök alls, för det är inte alltid man vill visa sig eller har ork till att ens föra en lätt konversation. Men då betyder små saker så mycket, saker som visar att man inte är bortglömd. Ett sms, ett mms, ett kort, blommor, choklad, en tidning… Ja, vad som helst egentligen. 
Vad som helst som symboliserar ”Tänker på dig. Du är inte övergiven”.
Annonser

2 reaktioner till “Resumé: Onsdag 9/4. Streptokocker. Coronavirus. Och påskägg!”

  1. Jag hoppas verkligen också att det här ska kunna bli en framgångssaga som andra kan använda som en slags pepp och informationskälla inför vad som komma skall och kan förbereda sig på det som kan hända, men också veta att man kan ta sig genom det. Med hjälp av nära och kära så kommer din kärlek att ha med sig ett kraftigt vapen in i kriget som följer en transplantation.
    Tack för dina ord!

    Gilla

  2. Otroligt vilken pärs! Jag känner inte dig, men det hindrade inte oron från att knyta sig i magen när jag läser vad du går igenom. Eftersom min kärlek ska behöva gå igenom SCT:n om några år, så är behovet av framgångssagor större än vad jag anat. Och du är en sådan. Jag önskar att du tar dig igenom det här med hela mitt hjärta. Steg för steg, om så myrsteg, så vill jag att du klarar det här!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s