Resumé: Tisdag 8/4. Deppig dag men mysig kväll.

Jag hade lite lättare att andas i tisdags. Men det var fortfarande enormt ansträngande att resa sig ur sängen, jag fick sitta en bra stund på sängkanten och vänta på att lungorna skulle hänga med och hostan skulle lugna sig. Varje sak jag gjorde blev ett projekt. Att borsta tänderna. Att ta sig fram till fönstret och titta ut på regnet. Att plocka upp mobilladdaren som låg på golvet. Allt slutade med hostattacker och flämtningar.

De vanliga kontrollerna togs och verkade stabila, om än inte normala. Det som verkar återhämta sig snabbast är ändå blodtrycket tack och lov. Vi fortsatte med två typer av antibiotika två gånger under dagen, ett i sprutform och ett intravenöst som går i dropp under en timme. Fick även Albumin och Furix som hjälper till att driva ut vätska ur kroppen. Förutom mina sedvanliga mediciner så får jag även 1 gram Alvedon tre gånger om dagen, både för att hålla huvudvärk och muskelsmärta borta samt hålla febern i schack. Den studsar upp och ner likt en jojo så ena stunden fryser jag och andra är jag så varm att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Jag spenderade dagen med att sova och småkika på TV. Har en bok, en korsordstidning, filmer och serier så jag behövde inte ligga rastlös. Problemet var att jag inte orkade fokusera… på någonting. Jag var trött, nedstämd och allmänt ointresserad av allt just då. Såg statusuppdateringar via telefonen och påverkades mer än någonsin av det ”normala”. Anekdoter från vänner man precis träffat, gruff över jobbet, bilder på barn, familjer, tankar och funderingar kring obetydliga ting, bilder på när man sitter i solen… Åh vad jag saknar allt det enkla. Det gör verkligen ont. Jag missunnar ingen något men önskar att jag fick ta del av det. Jag fick känna på det, men sedan rycktes det bort igen. Och ja, jag kommer säkert få tillbaka det igen. Men för hur länge? En man som blir påkörd av en buss på väg till jobbet behöver inte spendera hela morgonen med att oroa sig för döden. Den blir så mycket mer påtaglig när man är sjuk. När jag kommer hem så är jag inte trygg. En arbetskollega beskrev cancern som en bitsk liten mops som alltid nafsar en i hälarna var man än går. Man kommer inte ifrån det och måste lära sig leva med den ständiga oron för att livet plötsligt ska pausas igen.

Något som gör mig väldigt ledsen också är min tappade fysik. Jag började bygga upp den från noll igen i juli och trots CMV- virus, Rotavirus och Klosteroider som tvingade mig att vara inlagd under november och december så lyckades jag ändå ta mig till en rätt bra nivå. Jag var nöjd med hur pass stark jag var för 2-3 veckor sedan. Nu orkar jag knappt ta mig ut i korridoren. Jag vet att det kommer ta lång tid för mina lungor att återhämta sig och under den tiden kommer en del av musklerna att brytas ner igen. Naturligtvis återhämtar man sig, men när man bara slås ner gång på gång, med blott månaders mellanrum, så tappar man till slut orken att ens försöka. Riktigt dit har jag inte kommit än, men jag skulle ljuga om jag sa att jag var motiverad.

I tisdags fick jag äntligen ”min” mat, det vill säga den mat som jag fick beställa i måndags för hela veckan. Mest vegetariskt såklart men någon Alaska Pollock har jag klämt in också. Tidigare har jag fått ta det som finns i frysen ständigt som back-up här, och det är sådan mat som jag hunnit bli ganska trött på. Soppa, micropajer, pannkakor… Idag fick jag en härlig couscous- sallad till lunch, aprikoskräm till efterrätt och falafel till middag.

Alex kom förbi efter jobbet med lite saker som han hade hämtat från min lägenhet. Lite rena kläder, duschtvål och deo. Medan han var här så tog jag tillfället i akt att ta en dusch för första gången sedan i fredags innan jag åkte in. Jag litar verkligen inte på mitt blodtryck och är rädd för att svimma när jag står upp för länge, men jag delar också dusch med en annan man så jag vill ju gärna inte ha olåst när jag vet att han plötsligt kan komma in. Nu när Alex var här så fick han ha uppsikt över dörren och jag kunde duscha i lugn och ro. Det var HIMMELSKT. Efter så pass många dagar med feberfrossa och stillaliggande så kände jag mig som en ny människa efteråt. Det skrämde mig dock att se hur förändrad min kropp är nu när jag såg den i badrumsspegeln ordentligt, men jag försökte lugna mig med att det kommer räta till sig när man driver ut de knöliga vätskeansamlingarna.

När jag duschat klart och vi hade ätit så bjöd Alex åter på glass! Idag fick jag en för mig ny Ben & Jerry’s: Strawberry & Cheesecake. Ärligt talat; finns det någon någonstans som någonsin har blivit besviken på en Ben & Jerry’s?

Efter att ha mutat och tystat mig med glass så tog Alex tillfället i akt och tittade på fotboll. Vi roade oss med en dubbel: en streamad match mellan Alex favvo- lag Chelsea vs PSG sänt på ryska (väldigt spännande språk det där) och en tv- sänd match mellan Dortmund vs Real Madrid.
Samtidigt fick jag mitt antibiotika- dropp och hann skriva ett blogginlägg. Multi- tasking.

Tack fina Alex för att du är den du är.
Annonser

En tanke på “Resumé: Tisdag 8/4. Deppig dag men mysig kväll.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s