Hälsan personifierad – min avgudade mormor

Min mormor är en mycket speciell person.

Hon lärde mig redan som liten om hälsa och hur viktigt det är att lyssna på själen. Hon menar att psyke, fysik och välbefinnande är en harmoni av dig som du måste vårda väl. Enligt henne så säger kroppen vad den behöver, man måste bara lära sig att lyssna och tolka signalerna. Är du sugen på chips så kanske du har saltbrist. Känner du ett starkt behov av choklad så kan det mycket väl vara någon av mineralerna i den som kroppen vill åt. När du är törstig – drick. När du är hungrig – ät. När du är trött – vila.

Min mormor är och har alltid varit en livsnjutare. Hon älskar Noblesse, att titta på TV, läsa skvallertidningar, lyssna på fåglar, bada i havet.. Jag har aldrig träffat en människa som är så lugn och harmonisk som hon. När hon kliver in i ett rum så stannar tiden. När hon ler så fylls man med värme. Och hon ler ofta och mycket till vår stora glädje! Hon älskar djur och hon ser inte att det finns någon ondska i människor, bara oturliga livsöden. 

Hon tror på högre makter. Andar. Vi har pratat om detta vid några tillfällen men eftersom jag inte delar hennes tro så har det inte blivit så långa diskussioner, mest nyfikna frågor från min sida. Hon kan inte förklara exakt vad det är hon känner finns där, bara att hon är säker på att vi människor inte använder alla våra sinnen för om vi gjorde det så skulle vi upptäcka mer. 

Och som hon älskar troll! Av alla de slag. Tomtar, vättar och vittror. Hon litar på att dom är godhjärtade och vill skydda oss människor. Dom bor i skogen och under våra hus. Hon samlade på dom i olika former och dom prydde hennes lägenhet på ett ombonat sätt. Jag älskade speciellt hennes ”penntroll”. Minns ni dom? Jag hade själv en ganska ordentlig samling i olika storlekar och med varierande hårfärger.

Beröring är något annat som min mormor har talat med mig mycket om, jämnt. Hon har berättat hur viktigt det är för hälsan och för människans hela existens. Hon är självutbildad massör och kan olika triggerpunkter i kroppen och hur dom påverkar oss. Hon kom ofta hem till oss när jag var liten och masserade min mamma som på den tiden var full med stressknölar och skulderblad spända som bågar. För min mormor så har det alltid betytt samma sak att beröra som att beröras. Hon känner att det ger henne liknande välbefinnande att få använda händerna som för den som blir berörd. Av den anledningen så införskaffade hon ett eget massagebord och jag minns att hon efter avslutad massage berättade hur lugn hon själv kände sig. Av henne har jag fått en stor del av mitt eget fysiska behov. Vi tycker båda om att kramas, lägga en hand på den andras arm eller ge en varsam klapp över ryggen. Man behöver inte sitta länge vid hennes sida innan hon visar sin ömhet i någon fysisk gest.

I det så fick hon mig också alltid att känna mig vacker, och lyckas än idag. Hon gör det på ett naturligt sätt, inte fejkat som i modemagasin där man kräver vissa produkter eller behandlingar. I hennes ögon så är människan i sig en vacker skapelse. Det finns inga fula människor.

När jag var liten så brukade hon vidröra mitt långa blonda hår. Hon drog kärleksfullt i det, tvinnade, flätade och masserade hårbotten medan hon förklarade att det skimrade i guld. Hon berättade om att det på ålderns höst kommer att ändra färg till silver så som hennes gjort. Inte för att hon ogillar färgen grå, tvärtom råkar jag veta att hon tycker att  det är en mycket fin färg! Men att hon uttrycker hårfärgen på en åldrande människa som just silver tycker jag är fint.

Min mormor och jag delar en annan egenskap. Vi är båda väldigt pimpinetta! Hon är så naturligt vacker och har alltid varit det. Som ung jobbade min mormor som statist på TV. Hon fick roller som uppmärksammade just hennes utseende. Jag har sett fotografier på henne som 20- åring och wow… Hon var farligt attraktiv! Ett sådant utseende skulle man betala mycket för. Inte konstigt att karlarna föll som furor. Men hon har burit sin skönhet med vördnad. Jag har aldrig hört henne tala om skönhetsoperationer på ett positivt sätt, eller om att på andra vis manipulera kroppen. Visst nämner hon fortfarande emellanåt att hon kanske skulle färgat håret när det började ändras till silver, men å andra sidan så vill hon inte förstöra sig på det sättet tror jag. Hon beklagar sig alltid så gulligt fåfängt över när hon har blivit klippt för kort eller om hon inte har på sig en tröja som passar. Även om hon numer bara sitter i TV- rummet på hemmet med en massa gamla tanter och farbröder som inte bryr sig ett jota.

Men oj vad hon skiner upp när man poängterar hur bra hon passar i vissa färger! Och när jag berättar för henne hur fin hon är, vilket jag försöker göra så ofta jag kan, så strålar hon med ögonen och säger nästan lite generat och med ett leende ”jasså, tycker du det?”.

Hon pratar ofta om naturens influenser. Man ska vända sitt ansikte upp mot himlen när det regnar för dropparna föryngrar! Ställ dig ute när det blåser i stället för att bränna håret med fönen. Använd så naturliga skönhetsprodukter som du kan hitta, helst direkt från skogen.

Andra skönhetsknep som min mormor har givit mig är meditation, mindfulness, stretch, yoga och långa promenader. Hon menar att när kropp och själ samarbetar så syns det utåt. När kroppen mår bra så blir man oförfalskat vacker. Och viktigast av allt: en skönhet klär i allt och det finns inget som är så smickrande på en annan människa som ett leende.

Efter sin svåra stroke för snart två år sedan så befinner hon sig på ett äldreboende. Det var en lång och smärtsam resa då hon alltid har varit extremt självständig och mån om sin integritet. Att i sin totala förvirring som stroken medförde tvingas slitas ifrån sitt hem sedan många år tillbaka och plötsligt vara beroende av andra tog henne extremt hårt. Hon har svårt att prata och går hos en talpedagog och emellanåt går det inte alls… Som jag saknar de långa meningsfulla diskussioner som vi har haft. Det är en sorg att se när en av de klokaste människorna i världen inte lyckas uttrycka sig. Värst är det när hon är medveten om det själv. Och som hon brukade sluka böcker. Nu är jag glad när hon lyckas läsa hela meningar alls.

TROTS DET så är hon fortfarande en konstant leende och harmonisk människa som ser gott i allt och alla. Det ska mycket till innan hon tappar humöret och oftast handlar det då om ren trötthet och utmattning,  Hon gråter mycket men faktum är att det nästan jämnt är glädjetårar. Hon är glad när man kommer på besök. Hon är glad när hon får en glass. Hon är glad när man tar med henne ut i solen.

Hon vet inget om mitt återfall i cancern. Det tog så fruktansvärt hårt på henne när jag insjuknade 2001 att vi är oroade för att hon inte kommer klara av det beskedet igen. Speciellt inte nu efter hennes stroke. Hon vet därför inte varför jag har hälsat på så sällan senaste tiden. Det är bäst så men det gör ont för jag är rädd att hon inte ska förstå hur viktigt hon är för mig. 

Nu när jag är piggare, ser friskare ut och inte längre har slangar som hänger ur kroppen så kan jag hälsa på mer. Och varje gång som jag träffar henne så påminns jag om vad hälsa är. Det är hon, i egen hög person.