Ångest – detta svåra och känsliga ämne

Det som jag de senaste två dagarna har delat med mig av är ytterst känslig och intim information. Jag har vid flera tillfällen funderat över om jag ska lämna ut så här mycket om mig själv. Men än en gång; detta hör till cancern! Lika väl som att tappa håret vid cellgiftsbehandlingen. Man får ångest, rädsla, oro och psykisk obalans vid ett eller flera tillfällen, vare sig man varit drabbad tidigare eller inte. Det hör liksom till biverkningarna. Detta och mycket mer skulle jag komma att påminnas om under min torsdag.

Men i kronologisk ordning; först kom onsdagen. På morgonen, nästan omedelbart efter att jag mödosamt hade klivit ur sängen, så ringde jag till Allo- sjuksköterskorna på Hematologimottagningen. Jag försökte så gott jag kunde att beskriva mina smärtor och bad om mer smärtlindring. Men ganska ofta så är jag rädd för att inte bli tagen på allvar. Av min före detta husläkare har jag blivit kallad hypokondriker och fått mina problem förminskade så många gånger att det rotat sig djupt. Jag tvivlar nästan på mig själv ibland. Har jag verkligen så ont som jag tror? Och hur påhittat låter det inte egentligen? Dessutom är jag orolig för att bli tagen för en beroende ”pillerjunkie”. Borde ha vetat bättre vid det här laget. Är det någonstans som man blir tagen på fullaste allvar så är det på Huddinge Sjukhus, speciellt CAST och Hematologen. Och dessutom vet de flesta där nu vilken renlevnadsmänniska jag är och jag strävar efter att ha så få mediciner som möjligt. Helst vill jag inte proppa mig full av gifter, de går sällan så bra i hop med träningen. Det sista jag gör är att be om mer mediciner om jag inte känner att det är tvunget. Men sköterskorna kan inte själva ta sådana beslut och morfin är ju narkotikaklassat så där behöver man verkligen ta ordentlig ställning till om behovet är väsentligt. Sköterskan som jag pratade med bad mig ha tålamod och invänta Per Ljungmans samtal.

Jag hade egentligen en hel rad med aktiviteter som jag hade hoppats ha ork till under dagen, men en efter en avbokade jag dom sorgset. Sedan intog jag samma ställning som dagen innan, vågrätt på soffan, stirrandes i taket efter att okontrollerat ha tagit mediciner jag kanske skulle undvikit. Men desperata tider kräver desperata åtgärder som Hippokrates så fint yttrade.

Det är på grund av de senaste dagarnas psykiska ohälsa som jag inte bloggat sedan i lördags. Det är hemskt nog också anledningen till att jag inte har lagt upp foton på mig själv i bloggen utan bara googlade bilder som stämmer överens med mina känslor. Jag står helt enkelt varken ut med att umgås med eller se mig själv.

Att ansträngt försöka le mot kameran fungerar på sociala medier eller där man vill hålla en profil. Inte på en personlig och naken blogg. Hellre låter jag då bli.

Det här blir ju såklart lite inkonsekvent för er som både känner den ”professionella” och ibland kanske till och med något ”rollspelande” Hanna och den Hanna som liksom i bloggen är frispråkig kring sitt privatliv och öppen som en bok.
Den förstnämnda kvinnan, lejonet på bilden här intill, visar jag för folk som jag inte känner så väl. Henne tar jag med mig till arbetsintervjuer, ut på stans gator eller på andra publika platser. Där behövs hon för att smälta in och bevara sitt privatliv. Det är den Hanna som har en hög integritet och aldrig skulle låta någon se en tår, svaghet eller sorg speglas i ansiktet.
Men bland de jag känner mycket väl, har känt otroligt länge eller helt enkelt bara känner mig väldigt bekväm med så släpper jag fram den andra kvinnan. Hon som i denna stund sitter vid tangentbordet och bloggar ohämmat om död, rädsla, cancer och ångest. Hon som ogenerat kan erkänna att hon gråter och är känslosam. Den lilla kattungen.

Jag är knappast ensam om att välja att visa olika sidor och olika mycket av min personlighet beroende på vem jag umgås med eller var jag är. Men i och med att jag nu till slut har valt att vara så officiell med min cancer och ALLT runtomkring, ALLA detaljer hur jobbiga dom än må vara, så tappar jag också en del av lejonet. Så länge bloggen lever och är sökbar på Google så kommer jag inte kunna bibehålla all min integritet. Jag har valt att offra den i stark förhoppning om att mina texter kan hjälpa någon annan.

Professor Per Ljungman ringde efterlängtat några timmar senare. Han sa att han misstänkte en slags invärtes inflammation och förutom nya smärtstillande så ska jag börja med kortisonbehandling igen… Bortsett från att jag avskyr kortison så hoppas jag på att det ska ge verkan så att jag kan få bli något sånär mänsklig och social igen. Smärtan gör ju inte så att jag mår bättre psykiskt direkt. Som tur är så har jag kvar en halv burk med Prednisolon sedan förra omgången så jag kunde börja med min ordinerade dagliga dos på 20 mg redan samma stund. Jag har ett nytt besök hos honom på tisdag och då ska han utvärdera om kortisonet gjort någon verkan. Annars kan det tydligen vara den immunhämmande Prograf som jag reagerar på och i så fall så ska vi plocka bort den då.
Dessutom önskade han att jag skulle gå och lämna några kompletterande blodprover i morgon på sidan av dom jag lämnade i går. Det är tydligen en del saker som man inte kontrollerat på ett tag. Eftersom jag ändå hade hög med ärenden inbokade på Huddinge under torsdagen så lovade jag att passa på att lämna prover då.

Mamma tittade förbi under eftermiddagen. Hon hittade mig stirrandes och halvslumrande i soffan, precis i samma ställning som jag lagt mig i några timmar tidigare. Hon hade svängt förbi apoteket på vägen och hämtat ut mer smärtstillande eftersom jag inte kunnat resa mig ur soffan. Tack och lov så kan man via deras hemsida ge valfria personer fullmakt att hämta ut sina egna mediciner utifall man skulle behöva hjälp. Detta gjorde jag redan i våras när jag fick återfall.
Hon såg till att jag fick i mig en tablett, sedan pysslade hon om mig, bäddade till min säng och tog hand om disken. Det var så underbart att ha henne där. Bara hennes närvaro gjorde mig lite piggare. Vi gick genom mina mediciner och kollade upp några på FASS. Till vår förskräckelse så upptäckte vi att Oxascand (ångestdämpande som jag har blivit ordinerad att ta 10 mg av dagligen av en psykiatriker) inte alls bör kombineras med starka smärtstillande (ex Stesolid) och sömntabletter. Jag har haft flera olika läkare som varit inblandade i min medicinering och den ena har inte riktigt ordentlig koll på den andres område. I flera fall går den psykologiska medicineringen inte riktigt hand i hand med den som hanterar de fysiska bitarna.

Själv är jag för trött mentalt för att orka bry mig just nu, men tack och lov är inte min mor det. Hon blev utom sig och sa att nu fick det minsann vara nog! Hon bad om tillåtelse att få kontakta syster Kerstin för att sedan få tag i någon som kan se över hela mitt medicinschema och som kan styra doseringen. Någon medicin kanske man kan minska ner på, t.ex. Oxascand som är beroendeframkallande, och öka på någon annan som inte är det, Fontex som exempel. Jag gav naturligtvis mitt medgivande. För min del får hon kontakta vem hon vill och prata om vad som helst. Hon och jag har inga hemligheter för varandra. Det kändes tvärtom extremt avlyftande med någon som tog över en del av ansvaret. Sagt och gjort så fick hon numret.

När smärtlindringen började verka så orkade jag mig äntligen ut i friska luften en sväng. Mamma och jag tog en skön kvällspromenad ner till 7 Eleven och köpte glass, sedan strosade vi Hägerstensvägen bort och småpratade om livet i allmänhet. För första gången på många långa timmar så kände jag lite lugn i kroppen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s