Torsdagens del 1 av 2: möte med psykoterapeut

Så var vi då till sist framme vid mitt veckoslut. Torsdagen var den dagen som jag kände var viktigast att skriva om, ur rent ”cancerblogg- syfte”. Den innehöll nämligen väldigt många händelser och ny information. Därför skrev jag inte om detta senast då klockan var över midnatt. Jag vill få all fakta så korrekt som möjligt och det är svårt vid den tiden på dygnet… Så här kommer den största tårtbiten för den här veckan. Är du hungrig och redo?
Klockan är mycket nu med, det har varit full rulle idag också, men av tre anledningar vill jag få ner detta nu ändå:

1. Mitt korttidsminne är inte det bästa i vanliga fall, du kommer till exempel väldigt sällan kunna få ett svar på vad jag åt till lunch i går. Och det är speciellt kasst nu när jag har hjärnan full med bomull tack vare smärtstillande och ångestdämpande små piller. Det mesta av torsdagen är säkerligen snart bortglömt om jag inte skriver ner det fort som tusan.
2. Jag vill försöka lugna de som har hört av sig senaste dagarna och med all rätt varit oroliga för mig. Jag tror att jag med mina sista inlägg inför helgen kan dämpa lite oro.
3. Imorgon och förhoppningsvis på söndag så kommer jag att ägna mina nyvunna smärtfria timmar till något roligt och det mesta blir utomhus i sommarsolen. Därför kommer jag antagligen inte ha mer tid att skriva mer i helgen. Förhoppningsvis! Ju mindre tid jag har att skriva här desto bättre friskhetstecken.

Var va vi nu då… Jo just det. Torsdag.
Vilken helt fel dag. På alla sätt. Det var som om ödet hade tråkigt och bestämde sig för att roa sig med att se till så att allt strulade sig för mig. Känner du igen dom dagarna? Ska jag sammanfatta torsdag den 22 maj 2014 i ett enda ord så blir det detta: stress. Eller kanske ännu mer träffande: påfrestande.

Dagens schema såg ut som följande:

11:00-12:00 Möte med psykoterapeut Jeanette Winterling. En kvinna som Allo- sköterskan Kerstin rekommenderat. Hon skulle försöka greppa mitt nuvarande psykiska mående och alla mediciner som jag känner att jag tappat kontroll över.Viktigt möte med andra ord.
12:00 Lämna de extra blodproverna på provtagningsenheten som Per Ljungman önskat.
12:30 Hämta ut mediciner som saknas hemma på Apoteket.
13:00 Andra antikroppsbehandlingen på immunbristenheten.

Jag tyckte att jag hade bra koll och var väl förberedd. Hade till och med bokat Färdtjänsttaxin redan kvällen innan för att vara ett steg före och bett mamma att ringa mig innan hon gick till jobbet för att se till att jag var uppe. Tycker om att äta frukost i lugn och ro på morgonen. För att vara riktigt utvilad så tog jag sömndroppar kvällen innan. Tydligen ingen bra kombination med morfinet märkte jag… Jag hade ställt totalt fyra alarm för att vara på den säkra sidan, men hörde inte ett enda. När mamma ringde första gången så hade jag redan sovit en timme längre än jag tänkt och lovade att kliva upp för att komma i tid. När hon ringde mig för tredje gången (den andra hade jag tydligen bara tryckt bort i tron att det var ett alarm) så insåg jag till min fasa att jag sovit två timmar längre än jag tänkt! Järnspikar… Minst sagt.

Det var tio gånger tyngre än vanligt att sig ur sängen… hade huvudet gått upp i vikt under natten? Eller hade någon proppat den med bly? Och ögonlocken fick jag knappt upp! Men när jag fått i mig frukost, fyra koppar kaffe och mediciner så släppte smärtan nästan direkt, jag blev piggare och jag mådde genast lite bättre. Lyckades faktiskt med en hel del fläng göra mig i ordning för att hinna ner i tid på minuten till taxin borde ha stått utanför min port.
BORDE.
Tydligen hittade han inte adressen… Ingen inbyggd GPS hade han och uppenbarligen vet han inte hur man söker i mobilen heller. Nästan 20 minuter sen så rullade han fram med ursäkten ”jag har kört taxi i 35 år och speciellt i det här området. Men ibland får man hjärnsläpp.” Jo jag tackar. Men jag höll mig lugn och artig, svarade rart att det inte gjorde något men om han kunde trampa gasen i botten så att jag hann till mitt läkarbesök så skulle jag vara tacksam.

(Medan jag väntat på taxin så roade jag mig med att fota, det var för att mentalt försöka att inte stressa upp mig. Till vänster är mina söta pumps som alltid gör mig på bra humör, bredvid en kruka matchande blommor. Till höger är en märkligt klippt liten katt som bor här i området. Huvudet ser liksom för stort ut för resten av kroppen?!)

Till min belåtenhet så körde chauffören i ilfart till Huddinge, driven av dåligt samvete förmodar jag. Jag hann innanför entrédörrarna till 10:59. Rusade ner till psykologimottagningen där jag satt och väntade i 20 minuter… Det var tre vänliga själar som servade mig med kaffe medan dom förbryllat undrade vad jag gjorde där. Ingen hade hört talas om någon Jeanette. Var jag lurad? Dåligt skämt i så fall.
Men nej, när hon väl ringde mig 11:20 så insåg vi att vi hade missuppfattat varandra totalt. Jag antog att hon satt på samma avdelning som den andra psykoterapeuten jag har gått hos (innan hon sjukskrevs för psykisk utmattning) men den här kvinnan tillhör hematologmottagningen och antog såklart att jag skulle vänta i det väntrummet. Så det blev en språngmarsch tvärs över det stora sjukhuset. Som om inte det var nog så gick vi om varandra. En halvtimme puts väck innan vi väl satt på plats.

Men vilken bra person att prata med! Faktiskt PRECIS vad jag behövde just nu. Jeanette Winterling jobbar nästan uteslutande med patienter i exakt min situation, dvs stamcellstransplaterade och med olika cancerdiagnoser. Hon har därmed stora kunskaper inom medicinerna som hör därtill samt stor kännedom vad gäller psykofarmaka. Och hon kunde nästan direkt sätta fingret på var min plötsligt ganska djupa depression kommit från. Kortfattat beror den på flera anledningar. Dels att jag inte haft någon samtalskontakt på flera veckor, dels att jag har mixat med mina mediciner och på ett okontrollerat sätt tagit till exempel 40 mg Oxascand ena dagen och inget alls nästa dag. Det försätter kroppen i en kemisk rubbning som kan resultera i svår ångest. Jag har också fått en hel del nya mediciner insatta för inte så många veckor sedan som gör mig trött och oigenkännlig. Det kan göra vem som helst nere. Men framförallt poängterade hon att jag ju faktiskt varit med om en ofantlig mängd svåra och chockartade händelser de senaste åren, sist var ju inte mer än någon månad sedan. Jag har inte tillåtit mig att återhämta mig däremellan.

Tydligen är det ett väldigt vanligt agerande för de i samma situation som mig att man kör på som om inget hänt så snart man hittar en gnutta energi, trots att man bara borde vila och återhämta sig. Man vill inte låta sjukdomen ta mer plats än den redan har gjort. Man vill inte låta den styra över vardagen eller vad man ska göra och orka med. Hon satte verkligen de rätta orden på alla mina tankar och känslor. Jag vill vara som alla andra och orka lika mycket som andra tjejer i min ålder. Det gör mig bitter att jag ska behöva ”lugna ner mig”, ”återhämta mig” och ”anpassa mig efter min livssituation”. Jag vill inte ha någon förbenad situation. Jag vill inte vara nöjd med om jag lyckas ta mig ur sängen på morgonen och gå och handla en liter mjölk under dagen. Jag vill jobba heltid, gå ut och träffa folk, träna på samma nivå som jag var innan och så vidare…
Men det var skönt att få höra att det inte är mig det är fel på utan att det här är en fullt normal reaktion som kommer förr eller senare efter en sådan här behandling. Oavsett ålder och kön.

Hon beskrev en annan sak som fick mig att tänka till. Kvinnan som skrev boken Draken lyfter i motvind, som handlar om hur det är att vara ung och få cancer, beskriver att flera år efter avslutad behandling så har hon fortfarande mycket längre återhämtningstid efter aktiviteter än hon hade innan cancern. Hon jobbar heltid nu, men orkar inte riktigt med lika mycket privat som innan. Energin verkar gå i en berg-och-dalbana, även så pass många år senare.
Jeanette berättade även om en studie som har gjorts på enäggstvillingar där den ena har stamcelltransplanterats och cancerbehandlats och den andre är fullt frisk. Dom här två var ganska så gamla, närmare 70 år, när dom fick genomföra exakt samma uppgifter. Jag vill minnas att det var en rad frågor dom skulle svara på, lite knep och knåp, samt en del prestationsövningar som krävde tankeverksamhet. Båda lyckades utför testerna med samma resultat och på samma tid. Skillnaden upptäckte man först när man studerade hur dom hade använt sin hjärnkapacitet. Den som hade varit frisk och cancerfri genom livet hade inte behövt använda ens hälften så stor del av energin för att utföra samma saker som den som hade cancerbehandlats.
Jag fick höra den krassa sanningen; min ”lagom-nivå” är lägre nu än den var för 1,5 år sedan och den kanske aldrig återhämtar sig riktigt. Det gäller för mig att hitta den på nytt. Just nu kör jag på antingen allt eller inget, allt är svart eller vitt, och för tillfället har jag hamnat på inget. Inte konstigt att jag tappat lusten att leva. Klart man känner sig oduglig och värdelös när man pressar sig till 110% och inser att man inte pallar med – för det finns aldrig mer än 100%.

Trots dagens försening så satt vi ändå i lite mer än en timme och pratade så jag kommer inte kunna skriva ner allt, även om det mesta var värdefull information för någon som är på väg in i samma sits. Vi gick hastigt genom en del av det jag varit med om, hon bekräftade att det jag tänkte och kände är fullt normalt och något som hon får höra dagligen från andra patienter. Skönt att man inte är helt tappad. Sedan fick jag skriva ner den psykofarmaka som jag använder mig av; Fontex, Oxascand, Atarax, Stesolid… Hon berättade det hon visste om dom men sa att hon skulle ta med sig listan och rådfråga en kollega också. Sedan sa hon att hon inte är behörig till att justera om doserna eller sköta kontrollen av min upp- & nedtrappning, däremot skulle hon in i systemet och se till att remiss gått i väg till psykiatrimottagningen i Liljeholmen så att jag kan få hjälp med att bestämma mängden. Till nästa vecka när vi har ett nytt besök så har jag två uppgifter:
1. Att sprida ut Oxascand mer så att kroppen kommer mer i balans och jag kanske slipper bli så dåsig på dagarna. Istället för 10 mg på morgonen så ska jag ta 5 mg vid frukost, lunch och middag.
2. Att genomföra en aktivitet per dag. Detta för att hålla mig sysselsatt och vaken. Det är ju inte konstigt att jag sover dåligt när jag slumrar dagtid också. Det optimala enligt henne var också om jag lyckas orka med en liten promenad varje kväll innan jag lägger mig.

Jag gör ett försök i alla fall.

Här gör jag en paus i torsdagen och fortsätter dagen i nästa inlägg. Måste sträcka på benen och samla mina trötta tankar innan jag fortsätter. Lämnar inlägget med en tänkvärd bild.
En. Dag. I. Taget.