… Så, då fortsätter vi. Klockan är 01:20 så jag misstänker att jag kommer behöva läsa genom det här i morgon igen och justera ett och annat stavfel. Eller kanske rentav faktafel (förbjude). Men låt gå. Huvudsaken är att jag får ner det jag kommer i håg nu innan jag somnar raklång över min lilla dator.
Efter samtalet med den fantastiska psykoteraeuten Winterling så var klockan redan 12:35. Jag rusade upp på provtagningsenheten där jag fick lämna så många som sex rör med blod! Stackars mitt lilla kärl… Det hade snört i hop sig rejält innan vi var färdiga och totalt fick jag stickas två gånger. Jag frågade nyfiket om hon kunde se vad det var för prover som skulle tas eftersom jag hade lämnat fyra rör med blod bara två dagar tidigare. De som hon kunde tolka av alla förkortningar var
*Chimerism (antalet donatorceller i blodomlopp)
*Järnhalt
*D-vitaminer
*Kreatinin (för att kontrollera så att njurarna fungerar som dom ska)
*Något slags bakterieprov
Antar att professor Ljungman vill utesluta att allt det där är orsaken till mitt allmänna tillstånd med smärtor, hög puls och feber innan han konstaterar inflammation eller läkemedelspåverkan. Ska bli spännande att höra svaren.
Till Apoteket hann jag inte innan jag skulle vara på plats för min andra antikroppsbehandling. Denna gång gjorde jag allt själv medan den otroligt trevliga, omtänksamma och varma sköterskan Maria höll mig sällskap, pedagogiskt instruerade vad jag skulle göra och servade mig med kaffe. Den andra rara sköterskan som arbetar här heter Kristina och jag tycker redan mycket om dom båda.
Denna gång var det tre pumpar som jag skulle koppla in, med 10 ml immunoglobulin G i vardera och dom skulle gå på 35 minuter var. Jag valde att sätta alla på en gång för att få komma hem så fort som möjligt. Placerade en nål i magen och de andra två i låren för att känna på hur det kändes. Maria och jag pratade länge och mycket. Hon fick mig att öppna upp mig en hel del vilket jag verkligen behövde och jag kände att jag var väldigt emotionell den dagen. Dessutom hjälpte hon mig att fota en del.
Här följer därför den dryga timmen i några av bilderna:
 |
|
Börjar med en bild som jag tycker alldeles förträffligt och på enklaste sätt förklarar immunsystemets
uppbyggnad. Den gröna klump som Maria pekar på är en stamcell. Pilarna visar hur den sedan utvecklas till blodsystemets alla olika beståndsdelar.
|
 |
| 1. |
 |
| 2. |
2. Så här hemtrevligt ser behandlingsrummet ut. Det finns tidningar, böcker samt kaffe och té. Hann dock inte bläddra i en enda skvallerblaska för samtalet med Maria var mycket mer givande och intressant. Däremot fick jag i mig två stora koppar kaffe och dom behövde jag verkligen.
 |
| 3. |
3. Så här ser behandlingsproceduren ut, steg för steg. Det är en del punkter att följa. Absolut viktigast är det med hygien och att hålla redskapen sterila. Sedan är det lite pyssel med att inte få för mycket luft i slangarna innan man sätter i gång pumpen. Några luftbubblor dör man inte av men man kan ju undvika dom i den mån det går. Utöver det är pumparna väldigt lätthanterliga.
 |
| 4. |
 |
| 5. |
4. Här sätter jag i gång med att första trassla ut den något för långa slangen… Glasögonen på, det är extra viktigt att se vad man gör i bland…
5. De små små flaskorna måste man hantera varsamt och toppen måste hållas helt steril. Därför ploppar man av det röda gummi- membranet med en kapsylöppnare innan man för in spetsen i ena änden av slangen ner i burken och suger upp all medicin i sprutan som syns på bilden. den kopplar man sedan i andra änden till pumpen.
 |
| 7. |
6. Att föra in nålarna i låret var oväntat smärtfritt och gick mycket enklare än i magen där man är mer känslig Under själva behandlingen så sved och kliade det på magen medan jag inte kände ett jota på någon av låren. Svullnaderna efteråt var dessutom knappt synbara på benen medan det såg ut som att jag hade en golfboll under skinnet på magen. Slutkonstaterat – ingen mer antikroppsbehandling i magen. Nu får låren ta resten hädanefter.
 |
| 6. |
7. Här är pumparna i gång som bäst. Cirka 30 minuter kvar på samtliga. Behändigt med nedräkningen, jag behöver aldrig fundera.
 |
| 8. |
8. Rejält trött, matt och rent ut sagt totalt slutkörd så var jag äntligen klar med dagens behandling och redo för en tur till Apoteket. Jag tycker själv att det gick fint med att att hantera behandlingen på egen hand och Maria tyckte inte att jag behöver komma dit åtta gånger innan jag kan börja göra det här hemma själv. Hon trodde att knappt sex stycken besök skulle vara mer än nog. Hon såg hur nål- van jag är med att sticka i mig själv efter att ha haft tillfällig diabetes och hon noterade snabbt att jag kan hanteringen av slangar, sprutor och andra tillbehör. Jag vet hur noggrann, men inte överdrivet petig, man ska vara eftersom jag satte dropp på mig själv hemma i somras.
Läste du inlägget jag skrev i går natt? Om att jag inte står ut med min egen existens för tillfället och därför valt att inte lägga upp bilder på mig själv de senaste dagarna. Som ett steg i att lugna oroliga själar, för att visa att jag med hjälp av smärtlindringen tycker att dagen varit mer hanterbar än tidigare i veckan och att jag ändå inte är längst ner på botten just nu eller självmordsbenägen, så publicerar jag här en bild på en sliten kvinna med trötta och förvisso smått rödgråtna ögon, men dom är ändå vakna. Och jag andas, jag lever och jag tänker fortsätta kämpa.
Unnade mig en energirik mellanmålsdryck efter att ha hämtat ut de obligatoriska medicinerna på Apoteket och väntade på taxin. Älskar den här havredrycken med mango & apelsin. Hann dock inte sitta still så länge eftersom den här chauffören var 10 minuter för tidig. Låt gå, hellre det. Han var dessutom på glatt humör och frågade skämtsamt om han skulle köra mig till Göteborg. För mig kvittade det var han körde mig just då, jag ville bara komma från sjukhuset efter fyra långa, stressade och mycket påfrestande timmar…
Jag lydde order. På kvällen tog jag mig ut en sväng i den sköna luften. Det doftade verkligen himmelskt och jag försökte fokusera på det. Idag har jag håll mig sysselsatt och undvikit soffan. Speciellt den vågräta ställningen. Jag har bland annat lyckats tag mig ut på en 5 km lugn lunk i solens rejält varma och sköna sken, ansträngt mig för att njuta av dofter, av all liv och rörelse i Midsommarkransen och somriga intryck.
När jag sprang förbi Svandammsparken så såg jag fullt med glada människor som njöt av fredagseftermiddagen. Det doftade grillat överallt och en liten flicka lekte ”Bockarna Bruse” med sin pappa vid en liten gångbro. Jag kunde inte låta bli att le. Livet är fortfarande rätt fint ändå, mitt i det mörker jag befinner mig i just nu.
Jag har också ägnat några timmar åt att förbereda för morgondagen. Jag & Emelie har ordnat med en överraskningsdag för mamma. Det blir bara vi tre och en massa timmar av avkoppling och umgänge. Jag ser så mycket fram mot det och tänker njuta MAXIMALT, så gott jag kan. Inte tänka på sjukhus, död och elände.
Om jag nu kommer upp i morgon det vill säga. Klockan slog precis 02:30. Dags att krypa till kojs! Men som sista mening vill jag säga att veckan började katastrofalt och jag hade några dagar i början när jag gav upp allt hopp och kapitulerade. Men jag tror att jag börjar repa mig långsamt och det kan vara på väg åt rätt håll. Jag får i alla fall all hjälp och allt stöd som finns till hands så försök att inte oroa er för mig. Jag är i vårdande händer.
Vilka fantastiska människor som jag har omkring mig!
Kriget i min kropp 