Nästa tårtbit av många: En tisdag fylld med ångest och mer smärta

Under tisdagen blev ångesten allt värre. Jag orkade absolut ingenting. Stängde in mig. Förmådde mig inte ens till att läsa min bok eller se på TV. Jag låg bara på soffan och stirrade i taket. Svarade knappt alls i telefon eller på sms. Förde några korta samtal med min allt mer oroliga mor och hon lyckades få mig till att åtminstone ta mig till Liljeholmens vårdcentral för att lämna de obligatoriska veckoblodproverna. Solen sken ändå så det var ganska så skönt att komma ut, även om varenda steg kändes som ett kraftprov. Jag passade på att hämta ut mer antidepressiv medicin: Fontex som kostar 6.000:-/flaska 70 ml. Tackar Sverige för högkostnadsskydd som denna tack och lov täcks av! Annars skulle jag bokstavligt talat inte ha råd att leva längre.

Men när jag kom hem igen var jag helt dränerad på ork. Ont hade jag också, överallt. Som en kraftig växt- eller träningsvärk ungefär, fast i varenda liten muskel och led i hela kroppen! Det kändes nästan obeskrivligt och jag visste inte hur jag skulle sätta ord på känslan. Mina smärtlindrande OxyNorm 5 mg var slut så jag tog det jag hade. Först Pamol, sedan Stesolid 5 mg. Efter en stund glömde jag bort att jag tagit en Stesolid och tog en till… INTE smart. Var helt väck i tre timmar. När jag väl vaknade till sans igen efter slumrande och mindre hallucinerande så var ångesten värre än på länge och började övergå i panik. Jag kände mig så besviken över att behöva må så här och att jag hade sovit bort hela denna vackra soliga dag. Dessutom var smärtan inte ett dugg lindrigare, snarare tvärtom! Jag tog lugnande; Oxascand, för att hålla den värsta panikångesten på avstånd, men utan att veta en rimlig dosering.

Jag pratade länge med mamma och exakt alla delar och detaljer vill jag inte dela med mig av. Orden som kom ur min mun var inte mina, det var bara ord formulerade av kval. Kontentan var väl egentligen att jag inte orkade mer. Jag hade tappat kontrollen, över mig själv, min medicinering och mitt liv. Jag somnade tillslut våt om kinderna av tårar efter att ha insisterat på att min mamma inte skulle komma och hämta mig. Jag ville sova i egen säng. Upptäckte morgonen efter att jag i ren förvirring glömt att ta antibiotikan på kvällen. Oroväckande av två anledningar:

1. Den är extremt viktig att ta just nu
2. Det är inte alls likt mig att missa mediciner…

Klockan är nu över 01:00 nu så jag lämnar berättandet om onsdagen och torsdagen till jag vaknar. Till dess vill jag dela med mig av ett av mina favoritcitat. Det hänger på mitt kylskåp och påminner mig om att trots allt så är mitt liv allt annat än tråkigt och emellanåt lyckas de här två meningarna faktiskt muntra upp mina mörka stunder: