En av flera munsbitar från min gräddiga tårta

Jag ställer fram en enorm gräddtårta. Den består av flera lager, full med en massa delikata olika sorters fyllningar och smakrika överraskningar. Ser du den framför dig?
Somliga av er är inte alls förtjusta i gräddtårta. Låt bli då. Ni måste inte ens smaka om ni inte vill, det är helt upp till er. Man ska inte tvinga i sig bara för att vara snäll.
Andra älskar gräddtårta. Hugg in! Men se upp, äter man för snabbt eller för mycket på en och samma gång så finns det en risk för att det blir övermäktigt och du kanske mår dåligt.

Så ser jag min blogg framför mig nu. Vill helst inte att någon av er tårtälskare ska äta er för mätta, eller känna att det blir för mycket. Därför ställer jag fram några tuggor i taget. Olika stora bitar varje gång. Jag har så mycket jag vill berätta, så även ikväll. Men jag väljer att dela upp det i olika inlägg. Som sagt, så att du inte blir mätt redan innan du börjat. Välj själv hur mycket du vill läsa på en och samma gång. Men stanna upp ibland. Reflektera och ta in informationen. Känn smakerna. För det är på så sätt som min text kan bli givande, både rent informationsmässigt och kanske som en tankeställare.

Som vanligt lär jag mig aldrig att påbörja skrivandet i tid… Klockan är nu 23:45 exakt så vi får väl helt enkelt se hur långt jag kommer innan ögonen går i kors och det bara blir ett virrvarr av bokstäver.

Jag har varit helt förstörd de senaste dagarna. Jag skriver så ganska ofta nu för tiden, men den här gången syftar jag inte enbart på de fysiska smärtorna i kroppen, feber, hög puls, den tunga känslan, bristen på energi och märkliga svullnader. Jag pratar om det förbjudna, ofta tabubelagda ämnet; mental problematik. I mitt fall svår ångest som emellanåt leder till panikattacker. Det blir en ond spiral – ett moment 22 – för när jag har ångest så har jag svårt att sova och när jag blir trött så eskalerar ångesten och blir allt svårare att stoppa.

På söndagseftermiddagen så fick jag högre feber än vanligt. 38 grader visade tempen på. Men jag blev aldrig orolig faktiskt, jag kände på mig att det var på grund av ren utmattning. Jag åt massor, hinkade vatten och vilade på soffan.

På måndagen hade febern sjunkit och låg som vanligt på 37.5. Pulsen fortsatt hög. Kroppen tung. Dessutom regnade det och var ganska mörkt ute hela dagen, sådant påverkas jag väldigt negativt av. Försökte ändå att se det positiva i det.
En anledning att sitta inne och mysa!
Dessutom doftar det ju alltid så gott efter ett regn och tack vare den högre luftfuktigheten så blir det lättare att andas.
Allt blir rent, pollen spolas bort.

Men mina tappra försök till positivt tänkande försvårades av en eskalerande molande huvudvärk och under eftermiddagen så var jag enbart nedstämd och ledsen.
Ledsen över att ha drabbats än en gång av cancer.
Ledsen över allt jag har och går miste om på grund av min fysiska ohälsa.
Ledsen över att inte kunna bestämma hur min vardag ska se ut.
Ledsen över alla piller jag måste stoppa i mig.
Ledsen ledsen…

Mamma ringde. Hon mer eller mindre tvingade över mig på middag. Mest för att hon hörde att jag behövde socialt sällskap. Först sa jag bestämt nej, men hon hörde nog på min röst att idag var inte en sådan dag när hon skulle acceptera ett nej. Det kändes som en väldig möda. Att klä på sig var ett projekt, att boka taxi och sedan ta sig utanför dörren krävde en enorm ansträngning. Men jag var väldigt nöjd när jag väl kom dit och kände att det ju faktiskt var precis vad jag behövde. Skingra tankarna. Vi åt härlig hemmagjord kronärtskockssoppa och såg filmen ”Green Street Huligans”. Jag behövde sitta nära min mamma den kvällen, jag behövde bli omhändertagen. Tänka sig, annars så självständiga ”jag-klarar-minsann-allt-själv-Hanna”. Tjejen som in i det sista låter bli att be om hjälp. Men i bland måste man.