Piller piller piller… och var hittar jag orken?

Så var det då min fredag som jag ville berätta om. Tiden flög i väg i natt. Jag hade så mycket jag ville informera om men när man är så evinnerligt trött som jag var så kommer man inte på de enklaste orden och även för en van skrivare så blir det plötsligt hiskeligt svårt att formulera sig i text. Kom på mig själv flera gånger med att bara stirra ut genom fönstret medan jag försökte få fram vissa ord som jag hade på tungan. ”Pedagogisk” tog mig flera minuter. Så jag måste säga det än en gång; finns det stavfel eller konstiga meningsbyggnader så skyller jag på blurrig syn och mosigt huvud. Låt stå helt enkelt.

Med start från torsdagseftermiddag:
när jag kom hem från antikroppsbehandlingen, efter besöket på hematologen och efter att min mor lämnat mig så fanns inte en gnutta energi kvar. Jag gjorde bara det jag var tvungen till och sen gick jag och la mig. Tror att klockan var 21. Men benen dunkade på ganska rejält, speciellt vaderna och vänster fot. Jag tog först Pamol (substitut för Alvedon) vid middagen. När jag skulle krypa till sängs så tog jag även en Stesolid som är muskelavslappnande. Jag var SÅ himmelens trött men låg ändå och vände och vred mig. Det kändes ungefär som när man hade växtvärk i hela kroppen som liten, minns du? Otroligt frustrerande… Efter 1 timme petade jag i mig en till Stesolid. Sedan måste jag ha somnat av ren matthet. Men 3 timmar senare så vaknade igen med samma pulserande känsla i muskler och leder. Det gjorde ont bara att vända sig. Frustration.

Igår morse hade jag fått nog. Efter frukost så ringde jag till Allo- teamet på Hematologimottagningen. Jag fick prata med sjuksköterskan Carina. För mig okänd, men väldigt hjälpsam. Hon frågade om jag kunde beskriva mer specifikt hur det kändes i kroppen. Jag passade också på att fråga om två saker som jag spenderat mina nattliga vakna timmar med att fundera över.
För det första undrade jag om man har kollat mitt blodsocker den senaste tiden. Jag har varit enormt sötsugen, trött och däst och tanken slog mig att det kanske kunde bero på något sådant. Men det försäkrade syster Carina att man har haft koll på och senast det togs så var det 4,7 vilket är helt normalt. Okej, då kunde jag utesluta det. En annan tanke som slagit mig var sköldkörteln. Får man problem med den så kan det också orsaka en hel rad med symptom och jag vill helst eliminera så många orsaker som möjligt innan jag accepterar att jag är ”troligt medicinpåverkad”. Även om jag har världens bästa läkare och fullt förtroende för dom så behöver man ibland vara sin egen doktor. Det är ju bara jag som känner min kropp.
Något sköldkörtelprov har det däremot inte tagits på länge och jag fick veta att det ju också kan vara en orsak. För säkerhetsskull och för att lugna mig så la Carina in ett sådant test också inför blodprovstagningen i nästa vecka. Skönt.

Till dess så bad jag om råd för att stilla smärtan. Åtminstone över helgen till jag kan få tag i Per Ljungman via telefon nästa vecka och dessutom få svar på sköldkörtelprovet. Sköterskan bad att få återkomma och ringde snart upp igen. Dessvärre var Per Ljungman inte nåbar under dagen men samma kvinnliga läkare som jag träffat under torsdagen skulle ringa mig efter lunch. När hon gjorde det så hade hon skickat ett recept på morfintabletter av den svagare sorten; Oxynorm 5 mg. Hon sa att jag skulle pröva ta en sådan i kombination med Pamol innan sänggående. Ja, och såklart fortsätta med den dubbla dosen Furix. Så det blev en sväng för mig till apoteket igår igen. Jag börjar bli kändis där nu, trots att jag försöker variera mellan fyra olika apotek för att inte misstas för att vara missbrukare. Men jag hade ändå två andra mediciner att hämta ut samt en att beställa, så själva turen till Liljeholmens centrum blev inget extra moment.
Och ja, förtidsrösta också! Min samhälleliga plikt är utförd för denna gång.

Den här veckan har varit mentalt utmattande. Jag har haft många kul saker för mig och har lyckats orka utföra både en hel del sysslor och träffat lite människor vilket är nyttigt för mig. Samtidigt har det kretsat väldigt mycket kring sjukhus, mediciner och behandlingar i kombination med att jag har haft ont, varit matt och väldigt trött. Att hela tiden känna efter, behöva grubbla på orsak och den konstanta oron kan knäcka vem som helst. Just nu är det bara ett enda virrvarr också för jag äter så många olika mediciner att man inte vet vad som gör vad med mig längre. För att skingra tankarna, släppa ut lite endorfiner, bli av med stresshormoner och kanske lyckas lätta lite på trycket i benen så tog jag en lugn och härlig joggingtur i området senare på kvällen. Det doftade så gott ute och luften var härligt sval och frisk. Jag valde en lista på Spotify med lugna fina låtar att lunka till istället för mina vanliga peppande adrenalin- löpnings- låtar och jag såg till att hela tiden lyssna på vad kroppen ville. Det blev en underbar tur och jag kände mig mentalt lite gladare när jag kom in, benen gjorde dessutom aningen mindre ont. Kanske var det bara inbillning men placebo fungerar ju enligt vetenskapen.

Jag har kontaktat en vän som jag inte har pratat med på många år. Han är utbildad personlig tränare och jag bad honom att hjälpa mig bygga upp styrkan igen. För det första så har jag helt tappat motivationen, för det andra vet jag inte var eller hur jag ska börja nu när jag ligger på noll igen. Jag vill ju inte skada mig. Om man inte ens kan utföra en övning, hur startar man då? Han kom med många bra tips och idéer och efter min lilla joggingtur så tog jag tag i det första steget. Nyckeln är att börja på löjligt låga nivåer men köra många riktigt långsamma repetitioner istället. Som exempel; jag klarar inte ens en enda ordentlig armhävning på knä nu. Hans tips var att ställa sig lutad mot en vägg eller en bänk i stället. Då klarar jag det och även mer än en. Jag tycker nästan att det känns genant att vara så svag men måste erkänna mig besegrad och utgå från där jag befinner mig. Något besök på gym blir det inte på länge, men hemträning ska jag försöka göra mer regelbundet. Med någon som kontrollerar att träningen blir av så blir det mer motiverat att faktiskt genomföra den.

Vad nattens extrema sömnlöshet berodde på orkar jag knappt spekulera i längre. Kan bara konstatera att jag nog satt personligt rekord: 1 timmes sömn (?!). Så när jag vaknade var jag knäckt igen och den här lördagen har jag minst sagt gått på halvfart. Men morfintabletterna i kombination med Pamol verkar fungera så smärtorna är under kontroll. Det är andhämtningen som är tung, pulsen hög och jag är småfebrig igen. Ja och svullen igen förstås. Ska försöka återhämta mig mentalt också.

Snart ny vecka, nya tag.

Önskar dig en fin och solig helg!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s