Mitt blod fyller 1 år idag! Hipp hipp hurra!

Ettårsdagen… Äntligen är den här!! Det är som att passera en väldigt viktig milstolpe på cancerresan.

Tänk att 365 dagar har passerat… Jag minns det ändå som igår och kommer nog alltid göra det.

För ett år sedan idag så fick jag min senaste och förhoppningsvis sista strålbehandling någonsin på Radiumhemmet. Sedan besökte jag min syster som låg på avdelningen för stamcellsskördning. Jag var svag, döende och rädd. Samtidigt var jag överväldigad och kände mig extremt lyckosam med en syster som matchande donator och jag hade (och har fortfarande) ett enormt förtroende för bandet mellan henne och mig. Det är starkare än ord kan beskriva. Jag kände på mig att med hennes hjälp, med hennes celler i min kropp, så skulle jag kunna klara det här. Jag kunde knappt vänta, vill bara få det gjort.
Under den korta stund som jag fick besöka henne så pratade vi positivt till cellerna som sakta pumpades ut ur hennes kropp och centrifugerades innan dom hamnade i en uppsamlingspåse. Vi sa åt dom att vara starka, vi förberedde dom på kriget i min kropp som dom nu skulle kastas in i…

Efter hennes donation så gick vi utanför sjukhuset en kort stund. Vi gungade lite och njöt av livets sötma en stund. När jag kom in på sjukhusrummet igen så kom det in en läkare och frågade om jag ville ha transplantationen redan samma kväll – istället för att vänta till morgondagen. Jag blev överlycklig och med en blandning av nervositet och glädje så droppade Emelies stamceller in i min kropp under loppet av två timmar. Sedan var den odramatiska proceduren över och lugnet innan stormen infann sig. Nu var det dags för kriget att rasa, nu hade vi skickat in vår trupp för att möta odjuret. Och allt vi kunde göra var bara att stå och se på, vänta och hålla tummarna…

Här kan du läsa inlägget från den dagen: TORSDAG 30 MAJ 2013 Dag 7: Sista strålningen & transplantation!

Och så här såg dagen efteråt ut: FREDAG 31 MAJ 2013 Dag +1: Dagen efter transplantation

Det finns en förväntan hos mig inför morgondagen. Eller… Det FANNS snarare. Jag har kraftigt fått ta ner mina förhoppningar. Kort efter transplantationen så anmälde jag mig till Stockholm Marathon 2014. Då var det mest en plojgrej, kul eftersom det råkade infalla på ettårsdagen för min transplantation. Var skulle jag befinna mig då? Skulle jag vara på benen? Skulle jag ens leva då?

Tidigt i våras så såg det ljust ut. Den stora planen efter höstens motgångar var att börja jobba 25% i början av året, för att sedan nå upp till heltid under sommaren. Det var något som läkarna ansåg fullt rimligt och som jag såg mycket fram emot! Dessutom gick träningen bra. Jag sprang på söndagarna med Team Stockholm Marathon och hade till och med avancerat från en grupp till en lite snabbare. Jag var på gång! Drömmen om att kunna springa maraton snabbare än mitt sämsta resultat (som ändå inte var dåligt alls) år 2008, då jag kom in på tiden 4 timmar och 22 minuter, var inte omöjlig. Inte alls faktiskt. Jag kunde nästan se mig komma över mållinjen på 4 timmar i år. Vilket underbart kvitto det hade varit!

Träningsresan till Portugal i början av april skulle bli ett slags ”avstamp” och en uppladdning inför loppet. I stället lades jag akut in  på intensiven. Med en svår lunginflammation och akut blodförgiftning så svävade jag åter mellan liv och död. Vägen därifrån har varit oerhört lång, och tiden kort. Jag är inte ens nämnvärt i närheten av var jag befann mig i februari och mars. Jag föll, och jag föll långt. Jag kan inte längre se toppen av just det här berget. Ärligt talat vet jag inte ens vilken höjdnivå jag befinner mig på. Jag trodde att jag visste det efter Womens Health Halfmarathon som jag ändå kämpade mig genom, trots enormt låga odds, den 26 april. Jag postade inlägget Med blodsmak i munnen, och det var precis vad jag hade både bokstavligt och bildligt. Men efter det har jag insett att jag befinner mig längre ner än jag trodde, eller så har jag halkat ner en bit till efter det. Jag är svag i hela kroppen och får verkligen jobba hårt för att ens ta mig runt kvarteret som är cirka 6 kilometer. Jag är trött konstant och sover väldigt dåligt. Som grädde på moset så har jag fått en rejäl smäll psykiskt. Allt som jag har fått slåss mot de senaste 12 månaderna, alla gånger jag tvingats resa mig bara för att bli nedslagen på nytt, och nu alla mediciner som jag tvingas trycka i mig har helt enkelt blivit för mycket. För överväldigande.

Min familj säger att jag inte är mig lik. Vissa dagar känner dom knappt igen mig. Min blick är tom, och gnistan – som annars är en stor del av min personlighet – saknas. Mina vänner har nog märkt att jag blivit tyst. Jag svarar sällan på sms. Ringer aldrig längre. Jag vistas inte ute så mycket och avbokar titt som tätt alla planer, både stora och små. Jag har ingen ork kvar helt enkelt.
Jag behöver detta nu, behöver få kura ihop mig i min grotta en stund. Som en skadad tiger efter en kamp så måste jag få slicka mina sår innan jag är redo att titta ut igen.

Trots detta så har jag firat idag. I min ensamhet, precis som jag behövde och önskade. Jag har ätit gott och druckit bubblande alkoholfritt rosé medan jag har tänkt tillbaka på var jag befann mig för ett år sedan. Om jag tänker på det, i stället för var jag befann mig i februari i år, så blir jag glad. Jag lever fortfarande! Ja, jag trodde att jag skulle ha kommit längre efter ett år, men då har jag å andra sidan haft turen ändå att återhämta mig jäkligt fort efter ganska så rejäla motgångar!

Det är så häftigt att tänka på det; mitt blod är bara ett år gammalt. Immunsystemet är helt pånyttfött och håller på att lära upp sig. Hårsäckarna är bara några månader gamla, som en liten bebis. Till skillnad mot innan transplantationen så känner jag mig ren och ny.

Jag önskar att ni tänker lite extra på Tobiasregistret idag. Jag hade tur, men långt från alla har samma medvind. De flesta har inte ett matchande syskon som kan donera. Och det finns alldeles för många sjuka och döende människor därute som inte har en matchande donator alls, någonstans. För några månader sedan dog en ung man som jag har följt via Tobiasregistret. Trots alla som dittills hade skrivit in sig så var det ingen som matchade honom. Vi behöver vara fler! Du kanske inte får vara donator av olika anledningar, precis som att inte alla får lämna blod och du kanske aldrig blir kallad. Men ansök åtminstone. Det är en odramatisk process och du har chansen att rädda liv. Ta den nu: http://www.tobiasregistret.se/

Jag får såklart varken lämna blod eller donera stamceller. Som en sköterska lite fint påpekade ”det är nog ingen som vill ha ditt blod vännen”. Sant. Men även jag drar mitt strå till stacken. Jag är anmäld i Donationsregistret som donator av organ till forskning.

I morgon går alltså startskottet för årets maraton.
Mitt allra första mål är att ta mig in till Östermalms IP, om inte annat så för att se min mor och syster starta. Jag kan vara nöjd med det.
Mitt nästa mål är att ställa mig bakom startlinjen och få passera den. Har jag psyke nog för det så spelar det ingen roll om jag kommer 1 km eller 10. Det är ändå ett finger i ansiktet på cancern. Jag kommer att ha både mobiltelefon och Färdtjänstkort med mig hela vägen, om det nu är så att jag startar. Kroppen är det viktigaste jag har, jag kommer lyssna på varje hint den ger mig och måste jag avbryta och kliva av banan så gör jag det, oavsett var jag befinner mig.

Mars 2013

Oavsett hur det går i morgon, om jag så bara tar mig utanför min dörr så kommer det att vara den hittills viktigaste segern i mitt liv. Morgondagens lopp kommer att bli det största jag genomfört, oavsett resultatet. Och den jag har att tacka för det är min andra halva, min ofattbart fantastiska syster som har delat med sig av sitt liv och sin kropp till mig. Jag skulle inte kunna andas utan henne. Älskar dig Emelie, oändligt.

Maj 2014
Annonser

En tanke på “Mitt blod fyller 1 år idag! Hipp hipp hurra!”

  1. Jag är så stolt över att du tog dig ut genom dörren idag, heja dig! No pressure.
    Ser fram emot återtåget/segertåget under detta år! Heja dig vännen ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s