Jag blir lite piggare för var dag nu känns det som. I morse var vilopulsen äntligen nere på under 70 och jag verkar samla på mig lite mindre vätska i vävnaderna för var dag. Så det verkar gå åt rätt håll, även om jag tycker att det går alldeles för långsamt… För några månader sedan, säg ett halvår ungefär, så trodde jag att framåt sommaren skulle jag vara pigg och stark nog för att ta mig runt på Stockholm Marathon. Jag skulle ha ork att träffa vänner, kanske vara ute lite mer och framförallt vara tillbaka och jobba 50-75%. Det var ju mycket möjligt då! Men vilka tvära lappkast det blev, till min enorma besvikelse… Nu lever jag knappt på halvfart. Vissa dagar är jag okej, andra är jag helt sänkt och sängliggandes. Sömnen är helt uppochned, mina mediciner är så många att jag inte längre vet vilka som ger vad för bieffekter och jag har helt tappat rytmen i vardagen igen. Det är tungt att resa sig och den här gången känns det lite extra.
Dagens sjukhusvistelse finns det egentligen inte så mycket att rapportera om. Jag hade först ett samtal med psykoterapeut Winterling. Hon ville kolla läget med mig och se om jag var något piggare sedan vi sågs sist, samt höra om justeringen i mina mediciner har fungerat bra. Vi gjorde egentligen bara en väldigt liten förändring eftersom hon inte har rätt behörighet för psykofarmaka men det var ändå en nödvändig justering som jag var helt med på. Jag tycker det känns som att dosen sprids ut mer jämnt över dygnet nu än innan. Hon sa att hon vid flera tillfällen har försökt få tag i någon på Liljeholmens psykiatri som kan kontrollera och följa upp mina medicindoser eftersom hon såg i systemet att remissen hade nått dit. Tydligen var det lättare sagt än gjort att få tag på rätt person (tell me about it…) men hon lovade att fortsätta försöka. Jag är bara glad så länge jag slipper. Sedan pratade vi lite allmänt om den senaste veckan och hur trött jag har varit samt hur många turer fram och tillbaka till sjukhuset som det är för mig nu. Så vi kom överens om att ha mer avstämning över telefon framöver och om det är något jag undrar däremellan så är det bara att ringa. Jag tyckte att det lät som en väldigt bra idé. Jag har inte har så mycket att prata om just nu ändå, mina dagar går mest ut på överlevnad och att orka med vardagliga bestyr så att prata om ångest över cancern och annat är inte aktuellt för tillfället.
Måste tillägga att det här är en väldigt bra kvinna att prata med, hon förstår verkligen min situation och vi är på samma nivå.
Klockan 13.00 var det dags för min tredje antikroppsbehandling. Den här gången fick jag 40 ml immunoglobulin som vi delade upp på två sprutor som jag valde att sätta i vardera lår. Svullnaden på magen från förra veckans behandling har fortfarande inte lagt sig så det känns som att vätskan har lättare att sprida sig från låret. Medicinen pumpades in under 1 timme och jag klarade hela proceduren själv, nästan helt utan uppsyn, så snart kan jag nog göra detta hemma i min egen soffa framför TV:n. Sippade på en kopp kaffe, åt lite mellanmål och läste en bok. På det stora hela en lugn och skön timme som bara stördes av svedan i låren där antikropparna irriterade muskeln något.
Nu på eftermiddagen lyckades jag ta mig ut i friska luften en sväng, trots att det tog emot när det blåste så. Men jag var nöjd och det kändes bra när jag väl kom hem igen. Man blir ganska tung i huvudet av timmarna på sjukhuset…
Sedan hämtade jag ett hemligt paket utan avsändare från posten. Det visade sig nu på kvällskvisten komma från min fantastiska kusin och väninna. Hon har verkligen tänkt till; ett tuggummipaket med texten ”fuck tthe dumb shit”, vackra små örhängen och en härligt doftande tvål. Så nu ska jag in i duschen och sedan slänga mig raklång på soffan, lite mer väldoftande än innan, och se en film till jag förhoppningsvis slocknar tidigt.
I’m done for today. Over and out.
Kriget i min kropp 