Etikett: Löpning

Snopet avslut på löparvändan

Hej igen!

Nu är det vår och det är aldrig så skönt med en löparvända. Gör det inte till någon big deal. Snöra på dig skorna och ta dig ut på en mysig vända i solen, i din egen takt och utan press på distans. Lyssna på fåglarna, peppig musik eller en bra ljudbok.
Du kommer aldrig ångra att du tog dig ut när du kommer hem, lovar.

Om du är mer som jag och behöver ett mål för att hitta motivation så anmäler du dig till lopp. Det finns ett enormt urval av sträckor, platser och olika teman. Själv är jag anmäld till 12 (!) lopp i år. Några har jag anmält mig till själv, resten betalar jobbet som en form av friskvårdsbidrag. Det första är i morgon och det är Sthlm Trail. Aldrig sprungit trail men någon gång ska vara den första!

Därför har jag varit tvungen att hålla igång löpningen senaste tiden och tog mig ut på en vända i söndags också. Jag ångrar den inte även om den slutade både abrupt och osmakligt. Siktade på ett längre pass och hade energin till det dessutom. Kändes så himla bra när jag drog iväg! Lunkade i solen och varierade Creepy podden med energigivande musik. Men efter ca 12 km började jag må illa…

Ånej… det här har hänt förut och brukar inte ge med sig. Fasiken…

Mycket riktigt. Den här gången eskalerade det dessutom snabbare än vanligt. Bara 10-15 minuter senare så stod jag på alla fyra i diket och kräktes. Uäck. DET har däremot inte hänt förut. Inte i den omfattningen i alla fall. Fyra gånger, sen kunde jag äntligen ringa min sambo som fick hämta upp mig i Älsvjö.

Vad hände?!

Stress, stress, stress. Läs!
Annons

Jag sprang för livet.

I lördags utmanade jag mitt psyke. Jag behövde – och fick – bekräftat att jag fortfarande besitter den envishet och självkontroll som är jag.
20180816_154128666631994123409035.jpg

Jag har haft mycket infektioner senaste tiden, fortfarande anemisk (blodbrist) och inget järn i kroppen. Urinvägsinfektionen gör sig till känna fortfarande och jag är konstant trött. Men som jag nämnt tidigare så är det oftast bara med feber och halsont som man ska passa sig ordentligt för att träna. På morgonen mätte jag 37,6 vilket såklart är högt men inte medicinskt klassat som feber. Däremot gör ju temperaturförhöjningen också att jag är lite matt. Jag hade därför inga direkt bra förutsättningar för en hel mil och det var motigt att tvinga sig ur soffan och iväg till Zinkensdamm.
Första målet avklarat.

Jag såg mitt 8-åriga bonusbarn springa sitt allra första riktiga lopp. Jag minns när jag genomförde mitt eget första. OBS- loppet i Rotebro. Haha! Det var väl några tiotal som sprang men många kan det inte ha varit. Jag minns att jag kom in på plats 11. Tokstolt. Men det var inte min placering som gav mig adrenalinkicken och födde lust att fortsätta springa lopp. Det var känslan att prestera, applåderna och medaljen efteråt. Nu såg jag honom vid 1 km- markeringen och när han såg mig och sin pappa så sken ansiktet upp av samma känsla som jag hade då. Och han gav järnet.
Han slog sin egen utsatta önsketid och med medaljen stolt i handen så var jag glad över att han hade fått känna den endorfinkicken av sin egen kapacitet som jag fick och fortfarande får.

Peppad av hans egen envishet så joggade jag i väg till min startgrupp. Några minuter för sent. Det har ofrivilligt blivit en tradition för den här kvinnan.
Andra målet avklarat.

img_20180819_224603_1507754207961067720463.jpg Fortsätt läsa Jag sprang för livet.

Ett inlägg om smärta och snäckan.

När jag skrev sist så satt jag på tåget mot Ö-vik och nu har jag varit här i två sköna dagar hittills. Dessvärre slog olyckan till igen i lördags morse och har kommit att förstöra ungefär hälften av min vistelse…

Vaknade och skulle ner på toan i andra stugan för att tömma blåsan. Kort därpå blev jag tvungen att gå ner igen och då kom oron. Mycket riktigt. Så snart jag sagt till lillasyster att jag har känningar av urinvägsinfektion så drog det igång. Tillsammans med konstant känsla av att urinblåsan är helt full och måste tömmas omgående så fick jag smärta i underlivet och nedre delen av magen. Jag började med att ta en Ipren och två Alvedon på Emelies inrådan. Jag väntade och väntade men smärtan fortsatte och jag sprang mellan stugorna titt som tätt. Helt i onödan då bara enstaka droppar kom och varje droppe sved. Emelie hämtade glas efter glas med vatten men föreställ dig att dricka samtidigt som det känns som att du ska kissa på dig. Det känns inte helt naturligt direkt. Ändå är det detta som 1177 skriver är det enda man kan göra. Dricka massor, ta smärtlindring, vänta.

Jag kunde inte resa mig ur soffan, så ont gjorde det utan att överdriva. Vred och vände på på mig medan jag verkligen försökte fokusera på tv4 nyhetsmorgon. Jag tog min morgonmedicindos som innehåller morfin och väntade. Ingen skillnad. Jag tog en till morfintablett, och väntade. Fortsätt läsa Ett inlägg om smärta och snäckan.