I lördags utmanade jag mitt psyke. Jag behövde – och fick – bekräftat att jag fortfarande besitter den envishet och självkontroll som är jag.
Jag har haft mycket infektioner senaste tiden, fortfarande anemisk (blodbrist) och inget järn i kroppen. Urinvägsinfektionen gör sig till känna fortfarande och jag är konstant trött. Men som jag nämnt tidigare så är det oftast bara med feber och halsont som man ska passa sig ordentligt för att träna. På morgonen mätte jag 37,6 vilket såklart är högt men inte medicinskt klassat som feber. Däremot gör ju temperaturförhöjningen också att jag är lite matt. Jag hade därför inga direkt bra förutsättningar för en hel mil och det var motigt att tvinga sig ur soffan och iväg till Zinkensdamm.
Första målet avklarat.
Jag såg mitt 8-åriga bonusbarn springa sitt allra första riktiga lopp. Jag minns när jag genomförde mitt eget första. OBS- loppet i Rotebro. Haha! Det var väl några tiotal som sprang men många kan det inte ha varit. Jag minns att jag kom in på plats 11. Tokstolt. Men det var inte min placering som gav mig adrenalinkicken och födde lust att fortsätta springa lopp. Det var känslan att prestera, applåderna och medaljen efteråt. Nu såg jag honom vid 1 km- markeringen och när han såg mig och sin pappa så sken ansiktet upp av samma känsla som jag hade då. Och han gav järnet.
Han slog sin egen utsatta önsketid och med medaljen stolt i handen så var jag glad över att han hade fått känna den endorfinkicken av sin egen kapacitet som jag fick och fortfarande får.
Peppad av hans egen envishet så joggade jag i väg till min startgrupp. Några minuter för sent. Det har ofrivilligt blivit en tradition för den här kvinnan.
Andra målet avklarat.
Med det vanliga pirret i magen stod jag tillsammans med flera tusen andra. Alla i likadana tröjor, en signatur för Midnattsloppet och istället för nummerlapp. Hemma ligger en laxrosa från 2014, en blå från 2015, en turkos från 2016 och en orange från 2017. Men den här… Fy tusan. Jag har hört många som gillade den. Men i mina ögon är det den tråkigaste och fulaste hittills. Ljust ljust mintgrönt… Inte nog med att jag ser sjukligt blek ut, den syns inte lika bra i mörkret heller och det var svårt att skilja publik från löpare.
Den där åker längst ner i högen och jag förväntar mig en ruskigt snygg färg nästa år
Starten går och jag drar i väg. Jag dras först med i flödet men kikar snabbt på min vän Garmin och ser att det inte är ett bra tempo för att jag ska hålla. Så jag saktar tålmodigt ner.
Det går så bra! Jag lyckas jogga upp för hela Sofia Kyrkbacke, utan att stanna eller gå.
Tredje målet avklarat.
Det var två anledningar till att jag hade det här som delmål. För det första så är den ca 500 meter långa backen värsta etappen under det här loppet och jag har inte klarat den sedan jag återinsjuknade.
Men den viktigaste anledningen kom bara ett par dagar tidigare. Jag fick reda på att en av TSM- medlemmarna (marathongruppen som jag har tränat med under många år) gick bort i juli. Han har varit en trogen medlem sedan många år tillbaka. Senast jag såg honom, för bara några månader sedan, så var han som vanligt på plats för söndagsträningen. Men den här morgonen skiljde sig från alla andra. Han stod på sidan om och tårarna rann. Flera deltagare stod och pratade med honom. Jag ville inte gå fram utan lät de andra trösta honom men jag stod strax bakom de andra och hörde honom mellan snyftningar säga ”det blir nog bra, jag är snart tillbaka igen”.
När gruppen hade startat löparrundan så frågade jag en ledare varför Anders hade gråtit. ”Han har en hjärntumör. Det ser inte bra ut…”.
Mycket riktigt. Några månader senare avled han alltså. Förbannade jävla sjukdom… Jag kände bara den här mannen som en deltagare bland många andra, men det berörde mig mer än jag kunnat tro.
Både jag och mamma har vid tillfällen undrat hur det går för honom och vi har hoppats på att få se honom igen när träning startar i höst. Men under förra veckan gick vår tidigare TSM- tränare ut med att Anders avlidit och att han nu vilar vid Sofia kyrka. Han skrev att han skulle tänka extra på honom och all glädje och energi som han har spridit under träningarna när han passerade kyrkan.Så gjorde även jag. Jag vet att han var en duktig löpare och att han alltid var glad. Jag ville lägga lite extra energi på att ta mig upp för att hedra honom.
Cancern fortsätter att kräva liv. Nära, bekanta och okända. Forskningen går framåt med stora steg, men vi är långt från framme.
Ge gärna en gåva till Hjärnfonden;
https://www.hjarnfonden.se/om-hjarnan/diagnoser/hjarntumor/
Jag hade oväntat mycket energi och jag sprang lycklig i mål!
Fjärde målet avklarat.
Utifrån förutsättningarna hade jag tänkt mig en tid under 1 h 10 min. Efter 5 km kände jag mig stark nog för att höja målet till under 1 h 5 min. Väl i mål stannade klockan på 1 h 1 min. YES!
Femte målet avklarat mer än väl.
Tiden är viktig för mig. Inte för att tävla mot andra, men för att se att jag utvecklas. Jag har kunnat springa milen på 45 min tidigare så det här är ju inte ett särskilt kul resultat om jag skulle tänka på tiden innan återfallet.
Men jag ska framåt, både bokstavligt och bildligt.
Jag vill bli en snabb löpare igen.
Nu har jag slagits ner i skorna och börjat om från början. Därför är tiden viktig. Och nu fick jag bekräftat att min träning och kamp mot (och med) kroppen ger resultat. Jag kämpar på trots att jag är energilös och ibland har ont. Jag fick bevisat för mig att envisheten och självkontrollen fortfarande är stark. Det behövde jag 🙂
I morgon är det tillbaka till sjukhuset för en fotoferesbehandling på CASH. Får hoppas att vi kan köra på trots infektioner och lite ranglig hälsa. Kanske kan jag åtminstone få en järnpåfyllning så jag får upp blodvärdet och blir lite piggare.
Ha en skön kväll!
(Foton nedan från Instagram, tagna vid Midnattloppet tidigare år).
Kriget i min kropp 