Natur, infektionen, hajar och avslut

Nu sitter jag till sist på tåget på väg hem. Till Härnösand har jag nått på 50 minuter. Smidigt att åka tåg. Lite drygt bara att det ankommer till Stockholm 21:40, sen blir det tunnelbana hem så jag kliver väl förhoppningsvis innanför dörren 22:10. I morgon ska jag upp och i väg till St Eriks Ögonsjukhus. Antar att det är ett återbesök med kontroll av GVHd. Hade glömt skriva in det i kalendern och fick en påminnelse i förrgår. Även inplanerade besök hos psykoterapeuten på fredag, fotoferes tisdag & onsdag, dietist och fysioterapeut på torsdag och cancerrehabilitering på fredag.
Tillbaka till vardagen direkt med andra ord… Nåja. Orkar inte tänka på det nu.

Har haft fina sköna dagar trots infektionen. Medan smärtlindringen verkat har jag passat på att göra saker. Kan tillägga att jag ringt läkare och fått remiss till gynekolog för att ta reda på varför jag får återkommande infektioner så ofta. Och hinns det med ska jag lämna bakterieprov i morgon. Har inte alls samma smärta nu som jag har haft andra dagar! Inte ens behövt ta någon smärtstillande. Men känslan av att behöva tömma blåsan stup i kvarten är kvar. Tur att jag sitter nära toalett på tåget…

När värken hade släppt i lördags så blev jag upphämtade av en god vän sen ca 15 (!) år tillbaka. Vi körde till en nationalpark i närheten av där pappa bor. Det fanns massor av sköna naturstigar att välja bland, men då jag ju inte var helt hundra och han påstod sig vara trött (eller så var det för att jag inte skulle känna mig som ett ankare…) så valde vi en kortare sträcka upp till berget än vi normalt skulle gjort. Visserligen var det 1,3 km uppåt så det räckte gott och väl!
Genom en tät tallskog vandrade vi till vi kom till en tjärn, Ögeltjärn. Fick lära mig att man förr kallade den ”Ögeltjenna” vilket betyder ”Igeltjärn”. Den är tydligen full med blodiglar… Usch. Blev inget dopp där inte.

Vidare klättrade vi oss uppåt mot toppen. Jag och Tom med lite möda och hunden Fenja skuttandes som om det vore enklaste terrängen i världen. Belöningen var en fantastisk utsikt! Vi såg ut mot Östersjön och alla de öar som jag lärt känna som barn. Flera av dom besökte vi med båten när jag var yngre. Rönnskär, Genesön, Ulvön… Åh vad jag saknar dom tiderna! Båten är såld men man kan såklart ta sig ut med en av de större båtarna. Det blir bara aldrig av.
Där stod vi och njöt en bra stund och slog oss sen ner med medhavd kaffe och bullar (tack snälla Tom för den excellenta onyttiga lunchen, haha!).

Det var så skönt att komma ut i naturen, och Höga Kusten är helt underbar. Höga berg och djupa dalar.
Tystnaden. Stillheten. Lugnet.
Det gör så mycket för själen. Jag hade gärna stannat bra många fler timmar men då vi kom i väg ganska sent så blev det snabbt middagsdags. Nästa gång mår jag förhoppningsvis bättre så man kan ta en heldag.

Kvällen var avkopplande. Återigen i tv- soffan med min far. Till min stora förtjusning så var det en dokumentär på tv om ett av mina favoritdjur… hajar! Vithajar, tigerhajar och rävhajar höll oss underhållna en timme. Så mäktiga respektingivande urtidsvarelser. Jag skulle ge mycket för att få dyka med dom. Jag får alltid mothugg när jag berättar det för folk. Alla svar jag har fått kan sammanfattas i en mening; ”har du tappat det totalt?!”. Men nej! Jag är inte så särskilt tappad. Jag har sett på så många dokumentärer i mina dagar där man dyker med alla sorter, inklusive vithaj och till och med den farligaste av dom alla – Bull shark (tjurhaj). Det är inte särskilt riskfyllt med dom snällare arterna och det är görbart med de mest aggressiva. Men man måste vara utbildad och kunna hajars beteende. Då pratar jag alltså inte om att dyka i bur utan med lina.
Det står på min bucket list och inget du säger kan få mig att sudda den punkten. Hellre dör jag av att ha mättat en haj i stället för plågorna av cellgifter och cancer, så det så.

Har jag nämnt var min fascination för dom startade? När jag fick cancerbesked 2001 så råkade jag snubbla över information om att hajar är de enda djur som kan stöta bort cancertumörer. Immunförsvaret är så fantastiskt starkt! I flera år har människor tuggat på hajbrosk i en förhoppning om att skydda sig mot cancer. Det är helt jä*la galet att döda djur för en anledning som det inte ens finns grund för. Naturligtvis är det inte där hemligheten finns. Jag har sett flera dokumentärer där dom försökt ta reda på vad det är som gör att hajar inte dör i cancer. Kanske finns svaret på botemedel för människa där? Men det finns inte tillräckligt med pengar eller underlag för att göra någon omfattande research och gåtan är ännu olöst.
Har ännu bara hittat en annan person med samma förälskelse till hajar som mig. Men om du skulle vara nyfiken ändå på just det här så skrev jag ett lite kortare inlägg enbart om hajar och cancer 2014. Följ bara länken:
Om hajar och cancer

I en förhoppning om att skydda mig själv så tatuerade jag in en revhaj (japp ”rev”, inte räv) på höften. Uppenbarligen gav den mig inte mycket skydd mot ett återfall… Men det gör inget, jag älskar min haj ändå!

Dagen efter, dvs igår, mådde jag faktiskt lite bättre. Ingen smärta eller sveda men känningar och lite extra vändor för blåstömning. Då jag har anmält mig till Midnattsloppet på lördag så kände jag att jag behövde komma ut på en till tur med löparskorna. Och det gick så oväntat bra! Jag var starkare än jag trodde och lyckades springa enligt det som stod på schema. Detta trots att naturen i Domsjö är galet mycket mer kuperad än i Stockholm! Där pratar vi backe upp och backe ner. Faktum är att väldigt få sträckor är raka. Om du ser skärmbilden här till höger så kan du se att det är ganska höga och långa backar som vi pratar om också. När jag kikar på banprofilerna från Stockholm så brukar höjdskillnaderna vara 30 m jämfört med 70 m.

Middag med pappa och fika hos min farbrors fru avrundade kvällen. Sov dock inget vidare. Inte enbart för toabesök var tredje timme utan också för att en koloni getingar tydligen bestämt sig för att flytta in under vårt tak. Jag har inte hört mycket av dom på nätterna tidigare men någon rackare måste ha krupit längre in under taket i natt och fastnat rakt ovanför min säng. Hela natten hörde jag ett ilsket surrande utan att kunna göra något åt det. Inte den vanligaste orsaken till sömnlöshet direkt, haha. Det är Norrland det.Har avrundat dagarna i Vågsnäs med en lugn morgon, packandes framför tv:n och en kräft- lunch som pappa bjöd på. Första för mig i år! Får se om det blir några fler, sambon äter inget som har andats.

Som jag inledde inlägget så har jag en del rehabiliterade möten den här veckan och nästa. Ingen rast eller ro. Men i morgon ska jag ringa upp min chef och se om vi kan få till en jobbstart i slutet på september/början av oktober. Smyga igång på 25%. Det vore skönt att få komma ut bland folk och se andra väggar än de hemma och på sjukhuset.

Må gott och ha en skön kväll!

Tack pappa för fina dagar ❤