Ett inlägg om smärta och snäckan.

När jag skrev sist så satt jag på tåget mot Ö-vik och nu har jag varit här i två sköna dagar hittills. Dessvärre slog olyckan till igen i lördags morse och har kommit att förstöra ungefär hälften av min vistelse…

Vaknade och skulle ner på toan i andra stugan för att tömma blåsan. Kort därpå blev jag tvungen att gå ner igen och då kom oron. Mycket riktigt. Så snart jag sagt till lillasyster att jag har känningar av urinvägsinfektion så drog det igång. Tillsammans med konstant känsla av att urinblåsan är helt full och måste tömmas omgående så fick jag smärta i underlivet och nedre delen av magen. Jag började med att ta en Ipren och två Alvedon på Emelies inrådan. Jag väntade och väntade men smärtan fortsatte och jag sprang mellan stugorna titt som tätt. Helt i onödan då bara enstaka droppar kom och varje droppe sved. Emelie hämtade glas efter glas med vatten men föreställ dig att dricka samtidigt som det känns som att du ska kissa på dig. Det känns inte helt naturligt direkt. Ändå är det detta som 1177 skriver är det enda man kan göra. Dricka massor, ta smärtlindring, vänta.

Jag kunde inte resa mig ur soffan, så ont gjorde det utan att överdriva. Vred och vände på på mig medan jag verkligen försökte fokusera på tv4 nyhetsmorgon. Jag tog min morgonmedicindos som innehåller morfin och väntade. Ingen skillnad. Jag tog en till morfintablett, och väntade.

20180812_1140508436161787817770888.jpg

Av erfarenhet brukar det kännas bättre när av en värmekudde på magen eller mellan benen. I brist på detta la jag mig med med mina södra regioner mot el- kaminen som vi har här. Med ett vackert sken kan man justera värmen i två lägen. Det lindrade faktiskt! Åtminstone så länge som jag låg still och absolut inte reste mig upp…
Pappa kom in och såg mig ligga där i en hög och grina illa. Han kilade ut igen och kom snart tillbaka med den gamla elektriska värmedynan som jag så ofta såg om mammas axlar när jag var barn. Underbart! Värme från två håll.

Så här låg jag. Stilla, sippande på vatten men utan att kunna äta frukost. Ville inte missa första ”semesterdagen” och de sista timmarna med min syster som skulle resa några timmar senare. Därför tog jag beslutet att, rätt eller fel, hämta en tredje morfintablett.
”Inte bra, inte bra. Morfin ska man hålla sig borta ifrån. Varför tog du inte en till Alvedon?” kanske du tänker. Du har delvis rätt.
Morfin är kraftigt beroendeframkallande. Men för en som dagligen under så lång tid fått det i depåer tre gånger om dagen så är det ingen fara. Jag blir inte längre hög och får kickarna på det sättet. Det som gjorde att jag tog det i stället var:
1. Jag hade redan tagit Alvedon under morgonen.
2. Alvedon orsakar svåra påfrestningar för levern och bör undvikas i möjligaste mån. I så fall är Ipren snällare.
3. Morfin påverkar hjärnan, men är väldigt snäll mot kroppen och organen.
Därför.

Ändå fick jag ligga kvar framför kaminen ytterligare någon timme innan jag vågade resa mig upp. LÄTTNAD! Ingen smärta och ingen känsla av att behöva tömma blåsan trots att jag drack massa vatten. Dags att passa på att ta vara på resten av dagen.


Först på listan var en promenad med min lillasyster/cellmate i det lugna sköna Vågsnäs.

När hon hade hoppat in i bilen för sin avfärd mot Hufvudstaden så tog beslutet att fullfölja träningsschemat och snöra på mina Asics. Det kan inte göra infektionen värre i alla fall. Kanske till och med är bra att få igång kroppen?
Jag har fått lära mig att det bara finns två saker som man ska låta bli att träna med; feber och halsont. Sedan är det en viss sjukdom, minns inte vilken, som kan bli värre av det. Alla andra fysiska problem kan tvärtom bli bättre av måttlig träning. Förkylning, värk i leder och muskler etc.
Utan feber och med koll på pulsen med hjälp av Garmin så drog jag iväg. Och det gick bra! Att ha smärtlindring i kroppen i form av depå är faktiskt riktigt behjälpligt.


En anledning till att det kändes så viktigt att springa för mig var detta:

I fredags var det ett år sedan journalisten Kim Wall torterades och mördades av monstret Peter Madsen. Till minne av henne och för att samla in pengar till hennes minnesfond, så anordnades det ett lopp. ”Spring för Kim”. Det har blivit uppmärksammat världen över som ”Run for Kim”.
Detta lopp gick i fredags och trots att jag varken hade pengar eller tid för att delta så ville jag springa. Det kändes viktigt.
Varför har just detta fall berört mig mer än många andra?
Jag har följt nyheterna sedan dagen hon försvann. I början bara av ren nyfikenhet. Långsamt blev det mer personligt. En dag såg jag GW Persson prata om henne på Nyhetsmorgon. Jag kunde inte slita mig trots att den grova detaljerade informationen aldrig kommer försvinna ur mina tankar. Hur mycket har du hört om detta fall? Jag tänker inte skriva om ens en bråkdel av det jag fick veta. Det är för grovt och vidrigt. Men i korta drag så torterades hon under timmar, med fokus på underlivet. Olika verktyg var inblandade. Jag mår illa och får kväljningar bara av att skriva ut det.

Själv har jag haft mycket smärta i underlivet sedan transplantationen. Ett extremt intimt och personligt problem. Jag lämnar ut mig nu och önskar att du läser detta med respekt och inte pratar vidare om detta cancerproblem kopplat till mig som person. Mitt sexliv ska hållas utanför.Tack.

Det började med GVHd. Inget östrogen, tunna slemhinnor och en kronisk inflammation. Det pratas aldrig öppet om denna komplikation så få förstår inte varför de plötsligt smärtar i underlivet efter en cancerbehandling. Man vågar kanske inte ens söka vård, speciellt inte unga. Men jag gjorde det ett år efter transplantationen, hos min privata gynekolog. Tack och lov hade hon sett detta tidigare och satte genast in lokalt kortison och östrogen. Inflammationen försvann och jag blev långsamt bättre.
Det värsta är att inflammationen orsakar en sammanväxning. Hinner det gå för långt innan det upptäcks kanske man aldrig kan ha sex igen. DÄRFÖR MÅSTE KOMPLIKATIONEN LYFTAS! https://www.cancerfonden.se/om-cancer/sex-och-cancer
Jag hade inte gått så långt innan jag sökte vård tack och lov så jag fick order om att töja med olika verktyg för att bli bra igen. Det var en smärtsam process som jag dessutom skämdes över av någon anledning. Var dessutom singel så jag kunde behålla det för mig själv. Ändå kan det tilläggas att hon sa ”har man en partner så är det bättre för underlivet att ha sex för att töja än att använda olika stora stavar. Men är man singel är det dessvärre enda sättet”.
Jag får fortfarande kortison en gång i veckan så inflammationen har inte synts sedan dess.

Nästa problem uppstod i samband med cellförändringar. Bortplockad livmodertapp, kontinuerliga biopsier och operation med laser har skapat ärrbildning. Det är svårt och tar väldigt lång tid att få elastiskt igen. Jag får fortsätta med olika medel för att inte behöva känna mig som en för trång oskuld varje gång jag har sex och jag hanterar det bra. Därför påverkar det mig med andra ord inte mycket på annat sätt än vid gynekologbesök…

Att ha sex är ett medgivande och en lust (bör vara i alla fall). Knoppen och kroppen är villig och redo. Det är dom dock inte då man mot sin vilja ska hoppa upp i en stol med benen särade mot taket och en främling ska undersöka med en strålkastarlampa och sina verktyg… Ändå går det oftast bra då gynekologer för det mesta är varsamma och omtänksamma. Men trots att dr. Elfgren är oerhört förstående och försiktig så gör det ondare nu än någonsin. Sedan operationen har varje besök känts som ett övergrepp. Värst var det senast. Cellproverna var tvungna att tas för att se så operationen hade fungerat så hon gjorde bara det som hon var nödvändigt. Men när hon kom längst upp med det s.k. ”skohornet” så skrek jag högt. Smärtan gjorde att jag spände och knep ihop. Naturligtvis blev upplevelsen bara värre av det.

Det var som att all medvetenhet försvann och jag började stortjuta och kvida att hon måste sluta, sluta, sluta! Ta bort det! Hon gjorde allt så snabbt hon bara kunde och var klar på bara några sekunder. Men det räckte för att jag fysiskt skulle känna mig våldtagen och trasig i underlivet. En fruktansvärd känsla. Minnet är starkt och när jag påminns så krampar jag omedvetet där nere. Att jag nu inom kort måste tillbaka, och dessutom gå dit med bara några månaders mellanrum under lång, lång, tid ger mig lite lätt panik. Men det måste göras. Stackars snäckan…

Du kan kanske förstå varför jag reagerar som jag gör med Kim. Det jag upplevde, gånger hundra, var det hon utsattes för. När jag hör hennes namn så ilar det och krampar i mig. Det som händer mig är i en steril lugn miljö, med en varsam kvinna, med enda anledningen att motverka livmoderhalscancer. Hennes sista timmar vill jag inte ens tänka på.
En man.
Ett monster.
En varelse som gick igång på att trasa sönder kvinnor.
Jag hörde att han har misshandlats i fängelset. Rätt eller fel men jag hoppas han är sönderslagen.

I lördags sprang jag, för min skull, med henne i tankarna.

Läs här: Spring för Kim/Run for Kim (länken öppnas i nytt fönster).

(Obs! Min situation är högst ovanlig. Gynekologbesök är alltid obekväma och obehagliga, men gör väldigt sällan ont. Komplikationerna som kan uppstå av könssjukdomar, torra slemhinnor, HPV-virus, svamp och annat gör att vi måste dit regelbundet. Hoppa inte över besöken för allt i världen!)


Det som skapade små problem när jag joggade var knäna som i bland bråkar. Då hjälper det att stanna och stretcha lite. Normalt brukar jag bli irriterad av det men med den här utsikten så var det verkligen inga problem att stanna en stund!
20180811_1808461190022426714593230.jpg
Sträckan och tiden var helt oväsentlig. Naturen, lugnet, tystnaden, tillfredsställande i själen och kontakten med kropp och rörelse var det som gav mig endorfiner och adrenalin nog att lindra all form av smärt. Mental och kroppslig 🖤

Längre ner finns en filmsnutt på en joggande kvinna. Moi.
Jag har även lagt in den låt om löpning som jag känner mest med när det gäller detta. Se gärna Timbaktus video. Raderna ovanför är delar ur texten som jag verkligen gillar!

20180811_2116181314892158656077223.jpg

Kvällen avslutades i tv- soffan framför Bourne Supremacy i sällskap av min far och en skål med fruktsallad toppad av cashewnötter och mörk choklad. Yum!

Må gott min vän så ses vi snart igen!

 

 


Här springer jag och mår bra!


Timbaktu – ”Spring!”

”Det finns ingen genväg bara en väg / spring spring till det känns i din benväv / till alla som någonsin gått fel väg / dom som bär på vikten av en hel värld / spring för inget som lever står still / spring jag vet att du vet vad du vill /”

…”/ jag låter fan ingenting komma i vägen nånsin / visst jag springer över världen kompis / springer till det bara blodiga stumpar / hjärtat driver det passionen som pumpar / målet är mitt / jag ska vinna det över mej själv /

”…”sand under foten hela kroppen skriker andas / huggen i bröstet just där livets skit har samlats / allt negativt förvandlas vassa egg har vandrats / jag vill ta mej framåt, fuck det jag vill vara snabbast / varje meter e en svårvunnen seger / kramp i låret så jag vet att jag lever/ spring som det va din enda frälsning / spring som det va din enda räddning /

”…”/ istället för att bränna en bil / mina skor ska bränna en mil / o sen ska jag bränna en till / ja sen ska jag bränna en till / spring!

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s