Dag +54: Fakta om transplantationen

Vad skönt det är att läsa gårdagens kommentarer om att det inte bara är jag som har så sjuka tankar, tack för att ni delade med er 🙂 Jag skrattar gott när jag läser om era och jag känner igen mig. Dock får jag sällan dåligt samvete eller skäms för ”det är ju ändå bara tankar”. Hoppas inte att det gör  mig till ett psyko! Men det är ändå oftast bara mig själv jag fantiserar sjukt om, inte om andra.

Jag spenderade hela kvällen idag med donatorn, tillika mitt hjärta Emelie. Vi har pratat, ätit, pratat, vattnat blommor, pratat, åkt bil, pratat… Ja, vi fick en del sagt kan man säga, men vi kände ändå inte att vi hade tömt förrådet när klockan till sist tvingade oss att skiljas åt. Är det inte underbart?

Det har slagit oss att vi inte har berättat riktigt hur själva skördandet av stamcellerna gick till. Emelie skrev ju ett inlägg om när hon hade tagit sista sprutan och att hon hade ont i kroppen då. Det var ett bra tecken på att hon hade producerat många stamceller som hade tagit sig ur hennes ryggmärg och ut i blodkärlen! På torsdagen den 30 maj var det sedan dags för skördning som man kallar det. Hon fick åka in ganska tidigt på morgonen och leddes in i ett speciellt rum för donatorer. Alex var med vid hennes sida som stöd och det kändes väldigt bra eftersom jag själv inte kunde vara med hela tiden.

Jag fick tillåtelse att gå ner till henne vid 11- tiden, men eftersom att jag var så extremt infektionskänslig just då så var jag tvungen att bära munskydd… Mötte en liten pojke i hissen som inte kunde låta bli att stirra på mig, jag måste ha sett märklig ut! När jag kom ner till transplantationsrummet så låg min lillasyster på en säng med båda armar utsträckta från kroppen och uppkopplad i slangar och elektroder. Det stod en apparat där som mätte hennes hjärtrytm och lungkapacitet och en annan stor maskin som såg ut som en jättestor tvättmaskin, eller centrifug.

”Centrifugen”

Det var så mycket slangar överallt och Emelie förklarade för mig hur det fungerade. Ur hennes högra arm pumpades det ut blod, det gick vidare in i centrifugen där stamcellerna sorterades ut från resterande blodkroppar, sedan gick blodet tillbaka in i henne igen genom vänster arm. Det som är så bra med den här tekniken är att donatorn inte får någon märkbar blodförlust som man kan få vid en benmärgstransplantation! Dessutom är en benmärgstransplantation mycket mer smärtsam… Men även om det inte gör mycket ondare än att lämna blod när man donerar stamceller så var det riktigt jobbigt att se min lillasyster så kopplad i slangar. Jag kunde plötsligt förstå lite av hur dåligt hon måste må när jag ligger kopplad i dropp. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka, både för att det var jobbigt att se henne så och för att det hela  kändes så enormt stort! Jag kunde se de celler som förhoppningsvis skulle rädda mitt liv pumpas ut ur henne och samlas i en påse bredvid. Ofattbart vad man kan göra i dagens samhälle och hur långt man har kommit i cancerforskningen!

Vi pratade skämtsamt med de nya cellerna och berättade att dom snart skulle få en ny bostad, men att det fanns fiender där som dom behövde slåss mot först. Så vi peppade dom bäst vi kunde medan dom samlades upp i påsen. Hade cellerna kommit från en okänd människa så hade jag nog inte känt riktigt likadant för tack vare att dom kom från min egen lillasyster, som jag avgudar mer än allt annat på jorden, så kändes det som ren kärlek som pumpades ut ur henne.

Hon fick inte röra armarna och kunde inte resa sig upp så Alex fick stå till tjänst när det kliade på näsan eller när hon ville ha något att äta och dricka av det som bjöds på. Om hon hade behövt gå på toa (tack och lov behövde hon inte det) så hade hon fått göra det på ett bäcken. I extrema fall kan man pausa en skördning, men man gör det inte gärna. Tydligen brukar en sådan här procedur i snitt ta 2 dagar á 5 timmar åt gången. I värsta fall kan det ta 3 dagar. Min lillasyster var färdig på 4 timmar eftersom hon hade producerat mer stamceller än vad jag egentligen behövde. Haha, dom blev till och med tvungna att kassera en del! Underbart.

Jag hade fått mina mediciner och gjort mina kontroller under förmiddagen så när Emelie var klar med doneringen så träffades vi upp och tog en fika, sen gick vi ut en sväng i solen. Vi njöt av vad Emelie precis hade gjort och vad jag snart skulle gå genom. Det går inte ens att sätta i ord hur stort det var för oss båda och jag kände ren och skär lycka just då. Jag och Emelie gungade en liten stund och jag njöt uppriktigt av livets möjligheter just då, trots att jag fortfarande var rädd att det här inte skulle fungera.

Nya stamceller!

Samma eftermiddag, när jag kom tillbaka till mitt rum, så kom en läkare in till mig och sa ”om du vill ha din transplantation idag medan cellerna är färska så är vi redo”. OM jag var! Jag har nog aldrig varit så redo för något i hela mitt liv! Läkaren frågade om jag var nervös eftersom något sådant här oftast kan kännas så stort och dramatiskt. Men jag var inte det minsta orolig. Mycket tack vare att jag hade fått tillgång till en blogg skriven av en stark kvinna som går genom liknande saker som jag, men hon ligger cirka 50 dagar före mig. Därför kunde jag läsa om hur hennes transplantation gick till långt innan det var dags för min och jag förstod att det var väldigt smärtfritt och odramatiskt. Det är ungefär så jag hoppas att min blogg kan komma att användas i framtiden, jag har bara inte bestämt mig för hur jag vill ge ut den än bara.

Emelies kärleksfulla stamceller kopplades in i dropp och under de 30 minuter som det tog för dom att rinna in i min kropp så tänkte jag varma tankar åt dom och försökte mentalt att förbereda kroppen på att ta emot dom vänligt. När jag får blodtransfusioner så brukar jag bli varm och må illa och så reagerade jag även av det här, men det var extremt lite. Tydligen är det extremt ovanligt att man får någon reaktion. Jag kände ren lycka när det var klart och på något vis kände jag mig som en ny människa.

Dagen efter, fredagen den 31 maj, när jag egentligen skulle ha fått min transplantation, så låg jag ute i gröngräset med mamma. Vi hade köpt läsk, glass och godis, vi pratade om allt mellan himmel och jord i timmar och njöt till fullo av att jag hade fått nya celler och att vi hade fått ytterligare en chans att vinna kriget. Så en stamcellstransplantation är sammanfattat en otroligt odramatisk procedur för att vara ett så extremt livsnödvändigt ingrepp. Ni som är fullt friska, läs gärna mer på http://www.tobiasregistret.se/ och anmäl er för att kunna rädda någons liv.