Snopet avslut på löparvändan

Hej igen!

Nu är det vår och det är aldrig så skönt med en löparvända. Gör det inte till någon big deal. Snöra på dig skorna och ta dig ut på en mysig vända i solen, i din egen takt och utan press på distans. Lyssna på fåglarna, peppig musik eller en bra ljudbok.
Du kommer aldrig ångra att du tog dig ut när du kommer hem, lovar.

Om du är mer som jag och behöver ett mål för att hitta motivation så anmäler du dig till lopp. Det finns ett enormt urval av sträckor, platser och olika teman. Själv är jag anmäld till 12 (!) lopp i år. Några har jag anmält mig till själv, resten betalar jobbet som en form av friskvårdsbidrag. Det första är i morgon och det är Sthlm Trail. Aldrig sprungit trail men någon gång ska vara den första!

Därför har jag varit tvungen att hålla igång löpningen senaste tiden och tog mig ut på en vända i söndags också. Jag ångrar den inte även om den slutade både abrupt och osmakligt. Siktade på ett längre pass och hade energin till det dessutom. Kändes så himla bra när jag drog iväg! Lunkade i solen och varierade Creepy podden med energigivande musik. Men efter ca 12 km började jag må illa…

Ånej… det här har hänt förut och brukar inte ge med sig. Fasiken…

Mycket riktigt. Den här gången eskalerade det dessutom snabbare än vanligt. Bara 10-15 minuter senare så stod jag på alla fyra i diket och kräktes. Uäck. DET har däremot inte hänt förut. Inte i den omfattningen i alla fall. Fyra gånger, sen kunde jag äntligen ringa min sambo som fick hämta upp mig i Älsvjö.

Vad hände?!

Förutom att jag verkligen tycker att det är hemskt att kräkas (inte för att jag tror att det finns någon som finner det roligt) så hade jag dessutom under en stor del av vändan sprungit med ångest. Anledningen var PTSd som slog mig i ansiktet. Det kan hända ibland eftersom löpning har blivit en form av meditation då jag springer och bearbetar saker som hänt eller planerar för framtiden. Den här gången började det med tankar kring hur gärna jag önskar att jag kunde bli gravid. Vidare till det faktum att jag vid den här tiden år 2013 var döende, utan att veta att Emelie var en matchande donator. Jag borde ju njuta av livet, det gjorde jag ju långt efter att transplantationen var gjord! Varför inte nu? Jag kände mig otacksam och tom. Sedan rasade det mer och mer över mig. Illamåendet tog sedan över fokusen men ångesten kom tillbaka medan jag väntade på sambon.

Är jag sjuk igen? Men det är ju ologiskt för alla värden är bra. Är det en GVHd i tarmarna? Återigen ologiskt. Är jag allvarligt sjuk i något annat nu? Men jag mår ju bra för övrigt!

Sådär höll det på. Jag ringde mamma i väntan på Mathias för att bli distraherad och få ur mig de irrationella tankarna. Precis som jag trodde så plockade hon bort oro och påminde mig om hur stressad jag varit senaste tiden och att professor Ljungman inte uteslutit magkatarr som man ju kan kräkas av. Sant så sant.
Senare på kvällen kunde jag äta middag utan illamående igen, så någon magsjuka var det ju inte!


Jag blir mer och mer oroad över att jag är inne i en ond stresspiral igen. Jag mår ju bra förövrigt, blodproverna visar inget annat än att jag har låga järnnivåer fortfarande (fortsätter därför med Niferex). När jag jagade upp mig under Valborg av en massa saker som jag hade fått för mig var suuuperviktiga så snurrade det till svartnade och jag tappade balansen. Tack och lov stod jag redan framåtböjd och fallet blev inte så långt. Efteråt snurrade hela världen och det var inte förrän ett glas vatten och en stund i sittande läge som den stannade. Sen var jag igång igen. Jag har haft fortsatt illamående, stundvis ont i magen och emellanåt huvudvärk. Visst är det de mest vanliga stressymptomen? Du måste ju ha känt av dom minst en gång i livet också? Jag fattar inte varför jag inte bara kan stanna upp. Sätta mig i tystnad utan att slå på tv:n och ta djupa andetag, lägga mig och läsa en stund utan att rusa upp för att kolla till tvätt och annat, påbörja aktiviteter som jag klarar av att slutföra tack vare att jag har fokus på en sak i taget. Sånt som är så viktigt!

Bildresultat för stress
Känner du igen dig?

Alla känner nog till skillnaden mellan god och ond stress, tecken samt eventuella konsekvenser. En sådan dålig stress resulterade ju i att jag blev deprimerad, kraschade och blev heltidssjukskriven för 2,5 år sedan. Det får inte hända en gång till och måste tas omhand i tid, jag vet ju det! Särskilt skadligt är det för personer som redan har dålig hälsa (eller nedsatt immunförsvar) då risken är stor att man bli ännu sämre eller dra på sig fler saker eftersom kroppen bli mindre motståndskraftig under långvarig stress. Läkarna varnade mig för det när jag var under behandling. Det skrämmer mig. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag stressade mig till ett nytt återfall…

Jag var hos psykoterapeuten igår efter jobbet. Ironiskt nog höll jag på med en arbetsuppgift som jag inte ville belasta någon annan med, trots att jag hade en tid hos henne 13:00. Jag messade och informerade henne. Jag skyndade mig men fick inse mig slagen, lämna över uppgiften och kom 20 minuter sent efter att ha sprungit mig svettig.

Bildresultat för stress

Är det stress som vi ska prata om idag?

Jo det kan nog vara bra…

Jag fick testa en övning som kändes jättefånig, men jag är beredd att prova allt! Detta gick ut på att personifiera stressen.

Först skulle jag berätta för den hur illa den gör mig. Att jag bönar och ber den att lämna mig ifred.
Sen bytte jag stol och tog över rollen som herr Stress. Jag skulle sätta mig in i den rösten jag hör i huvudet och försöka förklara för mig själv varför jag är på, tjatar och klankar ner. Att det kanske inte bara beror på elakhet utan att ge mig kontroll och effektivitet i vardagen. Få saker gjorda helt enkelt. Det här var det svåraste och jag satt tyst en stund innan jag kunder svara.
Byte av stol igen och en respons på det jag fått veta (av mig själv knasigt nog). Att tanken är god men skadar mig i den omfattning som är nu.

Det låter så dumt, jag ser ju det när jag läser det jag skriver! Bear with me. Det fungerade på ett plan. Jag tvingades se min sjuka sida av att hela tiden prestera från en helt annan vinkel. Att det inte är en dålig egenskap i lagom mängd. Jag fick tänka till som om jag gav råd till en vän. Normalt är det svårt att leva som man lär, men om det mer handlar om att ”omfamna och tycka synd” om sina problem snarare än att hata dom så är det lättare att agera än att fäkta och fly.
SÅ FLUMMIGT! Men om du är i samma situation som jag och har tappat kontrollen så snälla prova.

Jag återkommer om detta har någon som helst effekt för mig.

Det här får räcka för idag. Jag ska försöka ha en lugn fredagskväll då jag är löjligt trött och illamående (stress eller av själva tröttheten är oklart!). Ser fram emot loppet i morgon förmiddag, wish me luck!

Visst var det knasigt väder i går? Regn följdes av sol som följdes av hagel.
Sen började det om igen.

En tanke på “Snopet avslut på löparvändan”

  1. Låter väldigt intressant med övningen. Psyket spelar spratt med oss, och det är ju vettigt att verkligen tala allvar med sig själv som man skulle göra med en kompis. Och tvingas lyssna och vara seriös för att psykologen sitter bredvid och iakttar. Hoppas det funkar!
    Kram

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s