Hälsa & välbefinnande

Hej på dig!

Hoppas att du lyckades spela upp den lilla videosnutt som jag la upp i ett eget inlägg igår natt. Jag tycker att det ger energi bara av att titta på klippet, föreställ dig då känslan i magen när jag gick där.

Haft en bra helg annars? Umgåtts med nära? Ätit god mat? Hämtat energi?

Angående det sistnämnda så är det inget jag har kvar av nu. Inte för att helgens presentation på temadagen tog allt jag hade, men senaste veckorna har krävt mer viljestyrka av mig än på väldigt länge. Och trots en utdragen förkylning med varierande feber och halsont så har jag utmanat kroppen hårdare än vanligt. Märkligt nog har det inte blivit något rejält bakslag med skyhög feber. Förkylningen har inte trappats ner heller för den delen. Min kropp är precis lika bra-dålig som för tre veckor sen då jag först vaknade med feber. Märkligt det här.

Men jag har varit sänkt, minst sagt. Efter att temadagen i lördags var slut, sådär vid 15:30, så åkte jag och pappa hem till stugan igen. Han gjorde våfflor till mig för en bra prestation. Så rart! Våfflor med hjortronsylt (Norrlands guld) och grädde. Jag kände mig som barn igen. Tack pappa.
Men kvällen blev kort.

Vi såg en film, Equalizer (2014) som jag absolut kan rekommendera! Equalizer 2 går tydligen på bio nu så den kanske man borde gå och se. (Om du har WordPress- konto så kan du gärna kommentera nedan.) Men det var knappt så jag höll mig vaken trots de tre (!) koppar kaffe jag fick i mig under tiden. Så klockan 21 kramade jag pappa god natt och gick över till min stuga. Natten var klar och ute i Vågsnäs finns inga gatlysen så det enda skenet kommer från fönstren. Jag stannade upp mellan stugorna och kollade på alla miljoner stjärnor några sekunder i den nollgradiga kylan. Det finns dessutom inte någon närbelägen trafikerad väg så det blir så väldigt tyst där. Meditativt.

Jag tror att jag kämpade mig vaken till 22 med boken Min fantastiska väninna (Neapelkvartetten #1) men sen måste jag somnat utan att märka det.
Jag sov tungt i gott och väl 11 (!) timmar men var ändå trött när jag vaknade i söndags.

Jag var hängig men vädret var helt fantastiskt så jag kunde bara inte sitta inne en hel dag. Strålande sol som värmde lite, friska kyliga vindar, klarblå himmel och en natur som sprakade i olika färger. Så min vän sen 15 år tillbaka hämtade upp mig och vi tog oss ut i den fantastiska naturen som finns åt alla väderstreck här uppe. Gå några meter åt något håll så står du i skog. Promenad med hunden Fenja och paus för medhavd kaffe och bulle (tack Tom!). Jag njöt av solen, färgerna och framförallt…

Tystnaden. Förutom våra röster och Fenjas nosande och små ljud då och då så hördes bara vinden. Jag har alltid älskat skog och vatten så det här var något jag verkligen behövde för att börja återhämta mig mentalt. Filmsnutten såg du förhoppningsvis och jag bjuder på några foton här.

På Instagram fick jag frågor om var vi befann oss och ärligt talat är vi inte säkra. Eller alltså, klart vi vet var vi var rent geografiskt men inte vad friluftsområdet eller sjön hette. Vi hade gissat på Hörnsjön men det stämmer inte… På Google Maps har sjön inget namn. Mystiskt?

När jag kom hem så kände jag ett lugn i kroppen. Åt middag med pappa men gick upp till min stuga tidigt. Trots tröttheten så kunde jag inte sova under natten. Jag vet inte varför. Kl 3 tog jag insomningstablett och spenderade 6 timmar med att glida ut och in ur en slummer. Onödigt tillagt så var jag inte direkt pigg dagen därpå.

I förrgår var det starten på en ny vecka, men för mig fortsatte behandlingen av själen. Ganska stor kontrast mellan en behandling på sjukhus och en på soffan i en liten sommarstuga med utsikt över berg och hav! Jag har haft sådan himla tur med vädret och dagligen kunnat vara ute och fått en dos av solen. Jag visste att jag hade en del att göra. Jag skulle ha åkt till apoteket, ringt chefen angående arbetsåtergång, svarat på några mail, uppdaterat bloggen, betalat fakturor… massa sånt. Hade till och med en lista över det som jag hade tänkt uträtta.

Men det gick bara inte. Jag öppnade datorn… och stängde den. Jag öppnade den igen och kollade i mailen men svarade inte på något. Jag öppnade bloggen och skrev tre meningar… sen stängde jag den.
Så här höll det på under dagen. Inte mycket blev gjort. Jag somnade dessutom på eftermiddagen, hängig och lite febrig. 1,5 timme ”power nap” blev det. Men jag tog mig åtminstone ut på en skön promenad i kvarteret med pappa och jag pratade med chefen, även om det var för att han ringde och inte jag. Lyckades också få fixat ett nytt läkarintyg. Det var den dagen. Boken utläst!
Näst på tur är ”Sluta aldrig gå” som tydligen ska vara riktigt bra. Läst den? Jag påbörjade den men fokus skiftade hela tiden mellan boken och den fina utsikten från fönstret.

Så var det till slut den sista dagen. Jag skulle med tåget kl 16:07 så jag hann ändå en del. Är ju konstant trött men ville utnyttja sista timmarna så jag var trots det uppe relativt tidigt. Fick mig en lång promenad i solen, var ute i 1,5 timme (!). Men jag märkte inte ens att tiden gick för jag var så inne i avsnitt från Creepypodden. Märkte att jag hade gått länge först när fötterna var alldeles trötta och jag hade skav. Men sedan skulle jag ju spendera 5 timmar på tåg så det var skönt med frisk luft och blodcirkulation.

Det känns alltid som att jag har för få dagar när jag är i stugan. Jag blir lugn av stillheten och att inte behöva anpassa mig efter något. Inget annat att göra än att lyssna på sig själv. Bra för mig som ofta bråkar med min kropp och försöker sluta fred. Dessutom är det såklart väldigt jobbigt att lämna pappa. Jag är ledsen för att han flyttade 50 mil bort, men jag vet också att han inte var lycklig i Stockholm. Stressen här i storstan tärde på honom. Själv tycker jag att Örnsköldsvik och Stockholm ger mig det bästa från två världar och vill inte vara utan någon av platserna.

Dags att sova här, ny dag i morgon.