Mötet med cancer. Och en hemlighet

171106 Hemma igen

Ung Cancer- festivalen är slut för i år. Aktiviteterna är lätta att beskriva, inga konstigheter liksom. Men stämningen som genomsyrade  de här två dagarna och känslan som fyller mig nu när jag har kommit hem är så mycket svårare att beskriva. Hur får jag ner det i ord på ett bra sätt? Jag ska försöka. Så här såg dagarna ut för mig;


Helgen inleds väldigt intressant för min del. Efter att jag har skrivit klart på fredagen så tar jag hissen ner från Sky Bar på våning 25 till mitt rum på våning 3. Jag går in i badrummet för att göra mig i ordning och noterar en annorlunda tandborste. Stod den verkligen där när jag kom? Jag ser mig omkring. Jo, alla mina egna attiraljer ligger ju utspridda så som jag lämnat dom, så rätt rum är jag ju uppenbarligen i.

171103 Någon annans väska...

Jag går förvirrad ut till sängen och där ligger en halvöppen resväska och en tröja. På ena nattduksbordet ligger en bok och en vattenflaska. Skulle det vara delade rum? Det hade jag ingen aning om! Känslan är inget vidare. Vem var den här människan? Har dom placerat personer på måfå så att det lika gärna kan vara en man som kommer in? Jag försöker gissa mig till det utifrån sakerna jag ser men det är inte solklart och jag vill ju inte rota runt direkt!
Så om du, min käre rumskamrat, läser detta i efterhand så kan jag lova att jag inte rörde något!

Jag gör mig i ordning och går ner till middagen efter att ha möblerat om. Innan jag lämnar rummet så ser jag till att  de två sängarna står i varsin ände av rummet istället för ihop och emellan dom placerade jag ett litet bord.

Middagen är väldigt trevlig. Vi välkomnas varmt i en mysigt upplyst lokal där orden ”Fuck Cancer” syns lite överallt. Hittills har jag inte stött på något ansikte jag känner igen och detta år vet jag inte ens vilka som ska närvara. För saken är den att cancervärlden är som ett mindre samhälle. Man träffas inom olika föreningar och organisationer, man samtalar och tar del av erfarenheter via olika Facebook- grupper. Jag och Blodcancerförbundet har ju startat en egen ”Stödgrupp för ALL – Akut Lymfatisk Leukemi”. Så man har ett hum om många av namnen och ansikten. Bordsplaceringarna är redan satta och jag kan läsa mig till att bord 10 är mitt. Jag slår mig ner med sex andra personer – var och en med sin egen relation till cancer. Under festivalens gång  skulle jag komma att stöta på många fler cancerformer.
Bröstcancer…
Livmoderhalscancer…
Olika sorters blodcancer…

Trots varierade former av fienden, och även fastän striderna är individuella, så är vi enade. Det är svårt att förklara hur jag med mina leukemiceller kan känna mig nära en person med en tumör.
De yttrar sig inte på samma sätt.
Behandlingarna ser inte likadana ut.
Prognoserna är helt olika.
Våra erfarenheter skiljer sig åt.
MEN, vi alla känner cancern på ett eller annat sätt. Jag vet inte vilka dessa 200 personer är, men vi är alla på plats av samma anledning. Därför känns det lite som att kliva in i ett rum med massa bekanta. Vi är alla där för att söka erkännande, gemenskap och tröst.

Mannen till höger om mig, J med en hjärntumör, har problem med minnet sedan tumören strålades bort. Han går runt med en bilddagbok i mobilen som han visar mig mellan förrätt och varmrätt. På så vis kan han lätt se vad han åt till lunch igår, vem han träffade för två veckor sedan eller vad han fick i födelsedagspresent. En sån skulle egentligen varenda en av oss behöva, inte minst jag. I stället för en bilddagbok så går jag runt med kola i huvudet och minne som en superliten guldfisk.

Den unga kvinnan till vänster om mig förlorade sin mamma förra året i tarmcancer som snabbt spred sig. Från besked till att hon somnade in tog det en månad… Jag kan inte ens föreställa mig den smärtan och tomheten. Hon berättar om sin nära och varma relation till mamman. Hur hon hade sett upp till henne, att hon hade varit hennes stora förebild och om den enorma saknaden som värker inom henne. Medan hon pratar knyter sig min mage och jag börjar längta ohyggligt mycket efter min mamma och efter att berätta hur mycket jag älskar henne. Men jag håller tillbaka en tår och lyssnar på hennes gripande historia.

Ämnet till trots så är det inga krystade samtal som förs vid bordet – nej, nej. När man presenterar sig här så gör man det med kopplingen till cancer. ”Hej, Hanna heter jag, akut lymfatisk leukemi”. ”Hej jag heter Maria, syster till Tom som har testikelcancer”, osv. Det är helt naturligt. Det är få saker som sägs här som chockar.



En gång klev jag in på en liten hemmafest med några få gäster. Jag kände ingen och blev lite nervös. Och du ska veta att när den här kvinnan blir nevös så hoppar det både grodor, paddor och annat ur munnen. Prata först och eventuellt tänka sen. Så också denna gång. En kvinna som jag hälsade på sa ”vad fin du är i håret”. Jag hade då ganska nyligen fått tillbaka mitt hår och färgat det så det var mörkt och kort. Ganska coolt faktiskt. Men istället för att nöja mig med ett ”tack, vad snällt” så ramlade den här meningen ur min mun;

”Tack, jag fick cancer och tappade håret så jag har inte riktigt vant mig vid det här korta än men jag börjar väl acceptera det nu”. Hela meningen rullar ur mig snabbare än du kan säga orden ”social inkompetens”.
Tystnad.
Kvinnan framför mig vred lite obekvämt på sig och beklagade. Men det var egentligen inget beklagande jag ville ha, det var bara att småsnacka lite! För mig är cancer- prat vardagsmat och jag tänker inte alltid på hur det tas emot. Jag blev tillrättavisad av min lillasyster lite senare som generad hade hört allt.  ”Du kanske inte ska använda cancern som en ice-breaker…”.



Men här, på tillställningen i Malmö, är precis den här typen av snack helt naturlig och inget konstigt. Diskussioner om behandlingar, berättelser om komplikationer och pratet om döden varieras med beröm av den goda maten och ”är du snäll och skickar saltet?”. Jag har svårt att se någon som inte befinner sig i ”vår värld” vara bekväm där.

När maten är uppäten och klockan närmar sig 22-tiden så bestämmer jag mig för att droppa av. Den absurda tröttheten som äter upp mig sedan tre veckor tillbaka tar inte ledigt direkt och jag inser att om jag ska orka en dag med föreläsningar och work shop så krävs ett tidigt sömntåg. Innan jag kilar upp så frågar jag en i personalen om det finns ett enkelrum som jag kan få. Men just för natten är alla rummen bokade, möjligtvis kanske någon ska checka ut i morgon. Okej, jobbigt, men inget att göra något åt. Jag åker trött och nervös upp till min våning. Jag öppnar långsamt dörren men finner att rummet fortfarande är tomt. Jag sätter mig på sängkanten utan att veta hur jag ska göra. Om det kliver in en person som jag absolut inte kan somna trygg med, ska jag sova i korridoren? Och hur länge ska jag behöva vänta för att veta? Jag vågar inte direkt sätta på mig pyjamas och lägga mig för jag har ju ingen aning om vem jag vaknar upp med! Så jag slår på TV:n.

En halvtimme senare klickar det till i låset och dörren går upp. Ett trevligt och glatt ”hej!” hörs och in kliver en kvinna i min ålder. Det visar sig vara en av de personer som satt vid mitt bord under middagen, rakt mitt emot. Vilken lättnad! Den här personen har jag ju redan hälsat på, och hon verkade väldigt snäll och trevlig. Under middagen uppfattade jag att hon också förlorade sin mamma förra året, i lungcancer. På sex månader gick det om jag inte minns fel. Cancern är skoningslös.

M visar sig vara en väldigt fin rumskamrat. Vi för en liten konversation innan vi släcker lampan, båda är helt slut. Jag somnar ovaggad och sover tungt hela natten.


Jag vaknar av att klockan ringer. Inte bara min utan M’s larm går naturligtvis också. Hon är redan uppe och ombytt för att gå på ett, i mina ögon alldeles för tidigt, yogapass. Själv behöver jag ligga kvar en stund och slår på TV4 Nyhetsmorgon. Sen blir det en snabb frukost innan jag skyndar iväg på dagens första block.171105 Sorgebearbetning anledningar

Det jag har valt att delta på är ”Sorgebearbetning” med Susanne Nilsson. Hon driver Spirio sorgcenter och har själv varit med många hemska händelser och burit på stor sorg under väldans massa år. Det hon nämnde mest var sin mamma som nyligen gick bort i cancer, men förtydligade att det inte alls behöver vara ett dödsfall som är orsaken till sorg. Tvärtom finns det massor man kan vara med om som leder till det. Jag inser dystert att jag kan kryssa för så gott som alla hennes exempel och att det kanske inte är så konstigt att den sorg jag bär på nu är en tung klump som uttrycker sig i både bitterhet och ångest…

Vidare pratar hon om frågor man ofta har kring sin sorg, så som hur länge kan jag sörja?” och ”kommer jag någonsin bli glad igen?. Mycket svåra frågor att svara på. Alla är ju olika och måste ta sin egen tid. Jag är en långsörjare. Jag behöver det, men risken finns att man fastnar i sorgekvicksanden (mitt eget tjusiga påhittade ord). Sjunker allt djupare och sitter till slut fast i svår depression som man inte lyckas ta sig ur.
Sen finns det personer som ”stoppar undan” sin sorg direkt.  Eller försöker åtminstone. Det kan fungera ett tag, eller till och med vara nödvändigt för att t.ex. orka hantera ett dödsbo efter en förlust. Men ärligt talat, hur stark du än är så kommer det förr eller senare i kapp. Det kan dröja flera år men plötsligt kommer vågen och den har växt sig större medan du försökt trycka undan den. En dag om 20 år börjar du gråta hejdlöst över något du trodde att du knappt mindes längre. Hjärnan glömmer inte (bortsett från vid Alzheimer och sånt, om man nu ska märka ord).



1986 Jag och Elsa
Jag själv som liten (t.h.) med min trogna följeslagare Elsa

Nu till det som jag i rubriken kallar för en hemlighet. Håll i dig, det här är jobbigt för mig att ens tänka på. Själva händelsen har jag nämnt förut, säkert flera gånger. Men detaljerna runt det är det inte alla som känner till. Det är ett exempel på en sorg som bitit sig fast extra hårt i mig, trots att man kan tycka att jag varit med om värre saker. Att bli barnlös är svårt i sig att hantera, men för mig har det inneburit en hel del hårda slag som lämnat mig ärrad och ännu liggande på marken.

Jag har drömt om barn sen jag var i tidiga tonåren. Jag jobbade mycket med små barn som barnflicka och bestämde mig redan då för att jag ville bli en ung mamma. Det är ju dock inte en sak man bara kan bestämma sådär såklart. Det krävs en karl också, eller åtminstone spermier. Ren biologi. Och helst ska man kanske inte ta första bästa, det kanske är bra att ta reda på vem han är, även om det är en spermadonator, och inte bara tänka ”han är snygg, jag är snygg = snygg bebis”. Vill man leka mamma, pappa, barn så bör det finnas lite kärlek med i leken. Kärleken fann jag, men den höll aldrig tillräckligt länge för att ringa storken och beställa hem en vagga. Jag är kanske inte så lätt att leva med?.. Jag erkänner det. Sen kom första cancern.
Käftsmäll 1

2,5 år med cellgifter utan att ens kunna tänka ordet ”barn”. Sen kom nästa fråga; var jag steril nu? Jag var rädd för det, även om läkarna sa att jag var så pass ung och outvecklad som 15-åring att kroppen bör ha klarat gifterna den utsattes för. Jag fortsatte livet och sökandet efter ”den rätta”. (Eller det man inte bör säga av moral; en avelshingst). När jag trodde att loppet var kört, 25 år gammal, fick jag ett plus på mitt graviditetstest. ”Jepp” svarade barnmorskan. Ironiskt nog stod jag utanför ett förhållande. Trots det så var min önskan så stark att jag bestämde mig för att ta hand om barnet själv, efter många om och men. Det här kanske var det enda barn jag skulle få… Men på väg in i vecka 11 hände det. En mörk kväll ensam i lägenheten föll fostret ut.
Käftsmäll 2

Hur det gick till, eller hur jag i chocktillståndet hanterade det, vill jag inte gå in på. Men detaljerna kring det ärrade mig.

Efter att den värsta chocken lagt sig så var det enda positiva att jag visste att jag kunde få barn åtminstone. Barnmorskan berättade till min stora lättnad att det var fostret det varit fel på, inte mig. Det här var i maj 2012. 10 månader senare, barnet skulle ha varit 1 år, kom återfallet.
Käftsmäll 3

Jag var döende och cellgiftsbehandlingen blev akut. Jag var så extremt sjuk att mina ägg inte hann plockas ut och frysas ner innan det var försent. Livmodern somnade in i koma…
Käftsmäll 4

Men! Det fann fortfarande hopp enligt gynekologen. Man har sett att menstruationen kan komma igång inom ett par år och äggstockarna kan vakna. Det gjorde inte mina… 4 år och 8 månader senare är dom tvärdöda med högriskcellförändringar som måste opereras med laser. Kanske ryker hela livmodern i vår.
Käftsmäll 5 och eventuellt 6

Jag kanske inte vidare behöver förklara varför min sterilitet har gjort så fruktansvärt ont? Vissa dagar hugger det mig i magen. Jag kan fortfarande, 5 år senare, gråta över ett barn som aldrig blev. Jag kommer helt enkelt inte över det…
Missfall



Är jag fast i träsket? Japp! Kommer jag komma vidare? Kanske. Men inte utan hjälp. På Centrum för cancerrehabilitering kan dom hjälpa till. Sen har Ung Cancer psykologpartners som man kan söka rehabiliteringsstipendium till.

Vidare berättar Susanne om björntjänster (om du inte läste inlägget igår och om var ordet ”björntjänst” kommer ifrån så gör det, urkul!) Du vet, när man som utomstående försöker säga något snällt och tröstande men det blir fel… T.ex. ”det blir bättre snart”. Det är en god tanke men det enda man tänker som svar är ”…hur kan du vara så säker på det?” och ”vad hjälper det mig här och nu?”. Det finns fler saker man per automatik säger när någon är ledsen, men det blir inte rätt alla gånger.

171105 Sorgebearbetning saker att inte säga
Säg inte…

Jag utvecklade ju den här delen rätt mycket igår så det räcker liksom så. Och jag vill igen understryka hur otroligt tacksam jag är av varje försök att trösta mig genom alla svåra år, även om det inte blivit helt rätt alla gånger. Så länge hjärtat är på rätt plats.

När föreläsningen är slut så ser jag många berörda ansikten. Så även jag, då så många punkter har träffat mig. Jag inser mest att jag har så himla mycket att bearbeta.

Nästa föreläsning på mitt egenskapade program är egentligen den om ”Sex, relationer och cancer”, något väldigt viktigt att prata om eftersom det är ett ämne som många inte vågar ta upp. Allra helst inte unga vuxna. Men anledningen till att jag hade valt den var egentligen för att andra föreläsningar var fullbokade. Med mina vändor ut och in på psykakuten med svår ångest och alla år av s.k. ”happy- pills” så kände jag att ”Psykisk (o)hälsa” stod mig mycket närmare. Och se, jag har tur för en gångs skull! Jag kilar nämligen förbi en kille ur personalen och frågar i förbifarten om jag kan byta och det visar sig att det går bra för alla har inte dykt upp!


 

Jag måste sluta för nu. Det finns så mycket att berätta och min ork räcker inte hela vägen. Just det här jag har skrivit ovan har tagit mig några dagar… Och det är inte för att jag har svårt att hitta orden. Du känner ju mig vid det här laget, jag har svårt att sluta skriva! Men så extrem är min fatigue nu. Jag sover 3-4 ggr/dygn. Totalt mellan 11-15 timmar. Onormalt och jättedrygt. Rådet jag hunnit få på mitt första besök inför behandlingen på Centrum för cancerrehabilitering är ”en timme i taget” och ”gör inte för mycket under en och samma dag”. Så jag försöker leva så fram till återbesöket om en vecka.

Hej då för nu och ha en fin kväll!

171113 Be strong

 

Om massa mediciner, rehab och arbete

170706 Övik #1
Pappas tomt i Vågsnäs. Bäckfjärden och bergen ❤

Har spenderat några sköna dagar i Örnsköldsvik mellan torsdag och söndag. I första hand åkte jag upp för att se till så att min nyopererade pappa hade det han behövde när han kom hem från sjukhuset. I andra hand åkte jag dit för en mini- semester med mini- familjen. Det var så skönt att komma iväg några dagar. Bara vetskapen om att jag egentligen skulle legat på behandling då, men istället satt och njöt i sensommarvärmen med utsikt över fjärden och bergen, var härligt nog! Behandlingarna är istället uppskjutna till torsdag och fredag. Jag måste ju medge att jag saknar min pappa enormt mellan gångerna vi ses… …men det vet du redan pappa ❤

170706 Övik #3
Bäckfjärden i Vågsnäs/Örnsköldsvik

Jag har vänner där också, men tyvärr är det svårt att hinna ses när jag är där så få dagar och vill hinna spendera så mycket tid som möjligt med min käre far. Men de gånger jag har lite mer tid där så försöker vi hitta på något. Med riktiga vänner spelar det ingen roll hur lång tid det går mellan man ses, man tar bara vid där man slutade och vänskapen förblir lika stark ändå. Och om du som läser aldrig någonsin besökt Höga Kusten så är det hög tid nu! Det finns ingen annan plats som ger mig det lugnet och den fristaden från allt runtomkring.

Jag upptäckte dessvärre i lördags kväll att det saknades mediciner i min dosett… Jag doserar varannan vecka – i två stora veckodosetter – och då upptäcker jag ofta att någon medicin är på väg att ta slut. Ibland mitt i dosett #1 eller #2. Jag brukar vara snabb att se efter så jag har fler recept/uttag, beställa via nätet och komplettera snabbt medan jag kommer ihåg. Och jag vet att jag beställde och hämtade ut innan vi skulle åka iväg. Men någonstans på vägen försvann det sista steget. Jag önskar att jag kunde skylla på cytohjärna… Men det här är snarare bara SHS; ”stressad-hjärna-syndrom”. Jag vet alltså inte hur många av dagarna under veckan som jag har saknat immunhämmande mediciner. Noterade inte vilka fler som saknades eftersom det är Adport som är viktigast. Utan dom eskalerar GVHd:n. Jag har dessutom en relativt hög dos, 3 mg/dag, så det blir snabbt påtagligt. Jag får ta och be sköterskorna att kolla min koncentration nästa gång. Jag är en sån klant…

170904 KnådaDen som jag omedelbart märkte saknades var Oxycontin (morfin). Några kvällar framför Game of thrones senaste veckan så har jag duktigt tränat händerna med degen som arbetsterapeuten gav mig . Det är tre olika övningar som jag gör till händerna inte orkar mer, då jag blir alldeles öm och tappar all kraft. I lördagskväll gav jag mig på den igen, men trots att jag använde den mjukare av de två degarna så fick jag snabbt ont och fick sluta. Senorna i armarna, framförallt vänster, krampade. Min sambo hjälpte till att trycka försiktigt och massera i ett försök att få muskler och senor att slappna av. Morgonen efter var jag fortfarande öm, men jag kopplade det såklart till träningen kvällen innan. Det som var konstigt var att det inte försvann med morgonens mediciner som det brukar göra. Tvärtom eskalerade det medan vi satt i bilen på väg tillbaka till Stockholm. Jag vilade dom i knäet, masserade försiktigt de ömma fingrarna och försökte koncentrera mig på ljudboken som nu var ”Den senila skalbaggens tröst”. Hört den? Jag fångades ganska snabbt och hann tyvärr inte lyssna klart på den under resan så det blir till att köpa den. Men efter en stund tog värken över och jag bad Mathias stanna bilen så jag kunde hämta värktablett från bakluckan. DÅ först slog det mig att morfinet också har saknats i dosetten . Det kan inte ha varit alltför många dagar för jag märker snabbt när det missats, men ändå tillräckligt många timmar. Typiskt. Men tack och lov hade jag några reserv i innerfickan på väskan så en liten stund senare var de ömmande fingrarna och händerna mer rörliga igen.

170904 Piller
Mina mediciner för två veckor

Min medicinlista har förresten krympt något. Det var länge sen nu som jag skrev något om vilka mediciner jag tar och under den tiden så har några tillkommit och några försvunnit. Jag har räknat det till att jag har 13 olika mediciner som jag måste ta regelbundet och jag har  12 mediciner som jag tar regelbundet men vid behov. De styr jag själv. Det mesta jag får är i förebyggande syfte, sånt som ska skydda magen, levern och mot infektioner. Jag har receptbelagt tillskott på mineraler och vitaminer som inte min kropp klarar av att producera tillräckligt av själv, som D-vitamin, magnesium och kalcium. Sen har jag de som är mot GVH, t.ex. kortison och Adport. Jag får hormonet Indivina. Jag har smärtstillande mediciner. Jag har  diverse olika psykofarmaka för att lindra depression, ångest och sömnbesvär. Sen är det såklart allt som gäller ögonen också. Så även om det har minskat något så kan jag ju konstatera att det är en bit kvar tills jag kan fira ”nere på lägsta möjliga medicin- nivå”- dagen. Vad skulle jag berätta mer nu då… Det är ju en del tankar som har fladdrat förbi mig de här dagarna.  Men det är just det, allt fladdrar. Tankarna fladdrar. Jag fladdrar. Jo, jag blev uppringd av Centrum för cancerrehailitering idag. Den rara sköterska och kontaktperson som har tilldelats mig där har pratat med min psykosociala sköterska på hematologen samt (med min tillåtelse) läst genom mina journaler och sett över mina närmaste besök på sjukhuset. Efter att ha lagt ihop allt så tyckte hon att mitt liv innehåller lite för mycket jobbiga måsten (så sant så) och eftersom hon inte vill röra till för mig ännu mer så föreslog hon att jag skulle höra av mig när det passar lite bättre. Men det finns ingen bättre tid. Eller jag kan i alla fall inte vänta på den! Det kan dröja veckor, månader eller år innan mina behandlingar och besök trappas ner. Det är NU jag behöver rehab för att orka kämpa vidare. Visst, jag mår mycket bättre mentalt, men det finns så mycket att bearbeta innan jag kan koncentrera mig på en hyfsat vanlig vardag. Kort sagt; jag behöver hjälp och jag behöver den nu. Det här förklarade jag för henne. Jag får mycket hjälp från olika håll, men ingen översiktlig med fokus på allt som rör cancern. Olika personer hjälper mig med olika delar. Men jag behöver hjälp med bitterheten, energilösheten, svårigheten att komma tillbaka till jobbet, den periodvisa onormala förvirringen, fysiken… det mesta helt enkelt. Det som är så fint med Centrum för cancerrehabilitering är att dom har individuella program beroende på vilka områden man behöver hjälp med.
170904 Centryum för cancerrehab
Hittade en lista med några exempel på vad dom kan hjälpa till med; ”Problem efter cancerbehandling:

  • Trötthet
  • Svårigheter att koncentrera sig
  • Sömnproblem
  • Problem att fungera i vardagen på grund av rörelsehinder
  • Smärtor och värk
  • Relationsproblem
  • Oro, rädsla, nedstämdhet
  • Sexuella problem
  • Tarm- och avföringsproblem
  • Gap- och sväljsvårigheter

Det här är vanliga problem som många cancerberörda kan känna igen sig i. Men det finns hjälp att få. ” Inklistrat från <http://rehabcancer.se/for-dig-som-patient/stod-och-radgivning/>


När jag började darra lite på rösten, mest av att riva upp jobbiga saker, så behövde jag inte förklara mer. Hon sa att hon skulle ta detta en vända till med sina kollegor och att jag kunde nämna för den psykosociala sköterskan på hematologen att jag önskade hjälp där. Hon lovade varmt att hon inte skulle glömma bort mig och att hon kommer ringa igen den 22 september. Jag hoppas på att få komma dit på bedömning så snart det går. Arbete ja. Imorgon har jag uppföljningsmöte med chefen. Vi har regelbunden kontakt och medan jag kämpar för att bli friskare så kämpar han för att hitta en lämplig tjänst att börja arbetsträna eller jobba 25% på. Kanske är något på gång, jag måste bara ta reda på om jag är redo. Jag vill otroligt gärna tillbaka till jobbet. Jag längtar faktiskt! Och det är kanske som rena kinesiskan för dig som är arbetstrött. Speciellt så här en måndag. Men det är så. Problemet är ju att varje gång jag har hoppat på tåget så har jag ramlat av i farten med en rejäl smäll. Och varje gång har jag blivit liggande platt med sår och brutna ben som behöver läka. Jag hoppar på för snabba tåg för fort. Är du med? Så frågan är; är det här rätt tåg? Vi får väl se.

Kämpa på med svårigheterna i din vardag och njut av varje stund där emellan!

Hej då på ett tag

Nu åker jag på en välbehövlig semester. För även en sjukskriven behöver semester, tro t eller ej. Du som har läst lite mer av min blogg vet precis vad jag menar. Och att fly landet år ju faktiskt det bästa, för såvida jag inte blir riktigt sjuk och måste fara hem igen så kommer jag under en vecka vara så långt bort från sjukhuset att ingen kommer ringa in mig. Varför man nu skulle vilja det. Men bara känslan är skön!

Det blir en vecka på en liten ö nära Gran Canaria, närmare bestämt Fuerteventura. Jag ska göra allt för att varva ner och koppla bort sjukdom, mediciner och sjukhus för när jag kommer hem är det direkt på det igen. Landar nästa tisdagseftermiddag, kl 07:00 morgonen därpå ska jag infinna mig på St Eriks ögonsjukhus för operation av vänster öga. Förhoppningsvis vaknar jag med en klarare syn. Torsdagen och fredagen spenderas på CASH för att få fotoferes behandling.

Men bort med det nu för nu kopplar ner systemet.

Kram på dig och hej på ett tag!

170717 Karta Fuerteventura
(Lite suddig bild nedan, urklipp från Google maps. Men du får ett hum)

Google Maps – Fuerteventura

Kanske vänder det?.. Vågar jag hoppas? Vågar jag?

Jag tycker som sagt att jag mest är bitter och grinig. Deprimerad på det också… Inte skitkul att umgås med tror jag. Får mest dåliga besked som jag såklart delar med mig av och kanske bara framstår som tragisk. Är det så? Det här är ju förvisso en blogg om cancer så ämnet är ju inte så värst skoj (däremot intressant) så det kanske är okej? Däremot vill jag dela med mig av små positiva pärlor när jag kan.

För några dagar sedan fick jag en ny medicin som är relativt ny på marknaden, minns du? Skrev om det sist vill jag minnas. Den ska vara väldigt effektiv med snabb effekt. Jag skrev i förra inlägget att jag bör känna mig lite mer upplyft innan måndag (enligt läkaren) och jag tror att det stämmer…
Peppar, peppar – ta i trä och allt sånt).

Igår kväll umgicks jag med min lillasyster a.k.a donator och det var otroligt rogivande. God mat, bra serie (”Black mirror” – har du inte sett den så ge den en chans!) och mycket gott att äta. På det en hel del kära minnen, flams och skratt. God natts sömn och skön morgon. Det är sånt som jag har haft svårt att njuta av senaste tiden. Allt det där, även att klä på mig och borsta håret på morgonen, har varit så jobbigt.
Gör något du brukar må bra av”, är ett vanligt råd när man är nedstämd. Men om allt sån är dött? Vad gör man då? Det är då man är djupt ner i det svart hålet och det är då man behöver läkemedel som drar en upp. Man behöver vara mottaglig för att kunna gå i terapi och ta hand om det som har tagit bort glädjen, vad det än må vara.

Plötsligt njöt jag av det, plötsligt fann jag något som liknade ett lugn. Under dagen som har varit så har ögonen varit snälla mot mig. Förmodligen gjorde en god natts sömn mycket (vilka störda drömmar jag hade!) och jag har varit duktig med droppar. Att inte ha så jäkla ont hela tiden är något som ger tillbaka lite energi.

Efter det har jag tagit en jogging- tur, något jag också har saknat glädjen i. Jag är svag, så svag att jag inte kan göra en enda armhävning. Jag skojar inte. Men jag jobbar på det när jag har lite tork. Kändes bra att lyckas med ett pass för imorgon ska jag göra något stort. Första dagen på en kurs för att ta dykarcertifikat. Något galet som min sambo kom på och tyckte var lämplig som födelsedagspresent. För på lördag fyller jag år. Inte transplantations- år utan födelseår. 31. Wow, jag var 27 år när jag fick återfall.

Hur som helst är det med skräckblandad förtjusning. Jag har drömt om det här i väldigt många år. Jag är ett vattendjur (dessutom född som kräfta – som ironiskt nog är cancer på latin..!) och jag bodde praktiskt taget under vattnet när jag var liten enligt min mamma. Men är jag redo rent fysiskt? Och kommer ögonen klara det? Jag ska i alla fall ge det ett försök. Måndag & tisdag. Lördag och söndag ute i den öppna skärgården. Håll tummarna att  kroppen orkar, jag behöver det här för min självkänsla.

Våga!

170709 Löpning'