Tredje sjukdagen

Veckan började ju halvkul kan man lugnt säga… Men det kanske är lika bra att det bröt ut till slut. Jag har flera personer i min omgivning som har varit smårisiga senaste veckorna. Mest lite märklig känsla i halsen och hängiga. Men problemet är att när jag åker på virus, även något så enkelt som en förkylning man normalt bara blir lite hängig av, så blir jag sjukare i flera dagar. Inte för att jag har dåligt immunförsvar! Jag har fortfarande samma armé som du vad gäller antal soldater. Men mina är liksom debutanter på området. Varje nytt virus beter sig på ett sätt dom inte känner igen än. Men nästa gång kommer jag vara mycket mer motståndskraftig! Trist nog finns det löjligt många sorters förkylningsvirus och influensor att traggla sig genom. Jag känner att det här kan bli en tung höst och vinter, haha!

Jag hade ju 38 grader feber till och från i förra veckan, men inga fler symptom än så. Jag var tvärtom relativt pigg för min höga kroppstemperatur. Det var ju därför jag ställde mig på startlinjen till Stockholm Halvmarathon. Även dagen efter mådde jag bra, sånär som på träningsvärk. Jag var i Hagaparken för att titta på när min sambos 8-åring sprang över mållinjen i Hagaparken på ”Prins Daniels lopp” (japp, han var där! 2 meter ifrån för att hälsa på alla barn och dela ut medaljer). Han har väl inspirerats lite av mig tror jag och är grymt duktig som nybörjarlöpare! Faktum är att han noterade mitt misstag dagen innan och lyssnade på hur man bör göra istället. Därför gick han inte ut för hårt utan sparade på krafterna till andra halvan av loppet och satte sin måltid med en hel minut. Efter det åkte jag och min sambo till hans rara mormor som jag gillar skarpt. Vi blev där lite längre än planerat och var inte hemma förrän sent efter en lång dag. Men jag var som sagt pigg hela dagen utan vare sig feber eller annat.

Det var senare på kvällen som jag sa till min sambo att jag började känna ett pirr i halsen. Sen gick det ganska fort. Innan vi gick och la oss hade jag redan ont i halsen och huvudet. Natten blev verkligen inte kul! Jag kunde knappt sova, slumrade bara in.  Fortsätt läsa Tredje sjukdagen

Annonser

Min starka syster. Antikroppar. Mer brist på järn.

20180730_2122198905656612297408293.jpgÄntligen, förra veckan kom regnet. Som vi har väntat. Inte för att det kommer väcka liv i vår gula döda gräsmatta på innergården, men ändå. Efterlängtat. Och visst såg himlen läcker ut från vår balkong?

Minnessvårigheterna fortsätter. Förutom vardagliga problem som hela tiden uppstår för att mitt korttidsminne inte hänger med så har sjukhusbesöken blivit lidande i veckan. Jag skulle infunnit mig hos arbetsterapeuten i måndags men missade den. Lyckas sedan blanda ihop att jag skulle vara på CAST i förrgår klockan 10:00 med 15:00. Som om inte det var nog så trodde jag att jag skulle träffa en läkare. Nope. Det var en ny antikroppsbehandling som gällde. Bra i och för sig då värdena är så låga.  Så jag fick en ny tid igår klockan 10:00.
”Äsch, det går fort” tänkte jag. ”Klar på en timme så kan jag ta mig ut i fina vädret sen”. Jo tjena. 3 timmars behandling. Jag åkte hemifrån 09:30 och var inte hemma förrän 13:30. Dessutom trött och seg. Men det var skönt att få behandlingen uppe på CAST. Där har dom fina rum med fönster och TV. Dessutom kunde Carina pyssla om mig med kaffe, yoghurt och macka som dom har tillgång till där. Nästa behandling måste jag göra i de andra lokalerna på våning 5. Rum utan fönster, ingen TV och inga mackor. Jag får ju dessutom inte göra den här behandlingen i närheten av fotoferesen så det kommer kräva att jag kommer in än oftare närmaste tiden. Fortsätt läsa Min starka syster. Antikroppar. Mer brist på järn.

Vatten vatten, bara vanligt vatten

Hej igen!

Så dumt, här ifrågasatte jag dig i veckan om du verkligen dricker tillräckligt. Sen sätter sköterskan in några dl dropp åt mig för misstänkt vätskebrist! Haha, det är genom sig själv man känner andra. ”Du tror att du dricker, men det gör du inte. Du klunkar inte, du sippar” bannade mamma mig. Jahopp. Jag får väl skärpa mig då!

”Misstänkt” skrev jag för det var inte konstaterat. Men jag har kanske varit slarvig. Blodtrycket var extra lågt; 96/65, och kärlen var hopsjunkna trots värmen. Medan vätskan droppade in så verkade Linnéa känna kärl. Men att komma in i dom blev en utmaning… kortison ska göra dom skörare, men förmodligen har GVHd:n påverkat där också för hon sa att dom var alldeles hårda. Jag kände det också. Istället för ett ”plopp” och en mjuk inglidning så kände jag ett ”plopp” följt av en seg massa. Linnéa kom in i kärlen med lite tryck, men längre kom hon inte.

Fortsätt läsa Vatten vatten, bara vanligt vatten

Blodcancerförbundet – ”Min historia…” – Vågen som rullar in

http://www.blodcancerforbundet.se/20180726_min_historia_vagen_som_rullar_in

Klicka gärna på länken ovan för att se min allegori om cancern som förstörde mitt liv och min återuppbyggnad.

Blev jättestolt idag när jag surfade in på Blodcancerförbundets hemsida och såg ett av mina tidigare inlägg under spalten ”Nyheter” som ”Min historia”. Det var förra våren som jag skrev det. Jag skickade det till C på kansliet för ett tag sen, mest för att det är ett annorlunda inlägg för att vara jag och för att han kanske ville nyttja det på något sätt. Han tyckte det passade fint under den här kategorin som dom har – dvs ”Min historia”. Lite då och då uppdaterar dom nämligen med olika berättelser skrivna av medlemmar.

Det här inlägget skiljer sig från mina övriga då hela är en enda lång allegori.

Jag är verkligen inte poetisk. Har du läst Kristian Gidlunds blogg? HAN var poet. Jag skriver rått och naket. Inte mycket poesi eller rim alls faktiskt. Mest talspråk. Det är lite det jag blivit känd för.
Jag skriver brev till dig som vill läsa. I mitt huvud sitter jag och pratar med dig vid ett bord, vem du nu är.
Haha, hoppsan, det där lät visst lite poetiskt! Eller hur?

Men vid det här tillfället, en sen kväll vill jag minnas, så fick jag en hel filmsnutt i huvudet. Den handlade om mitt liv som rasade då jag fick cancerbeskedet, hur det rasade en gång till vid återfallet och min långa väg tillbaka.
Jag tänker väldigt ofta i bilder, det är så jag enklast förklarar hur jag känner och tänker.

Så läs det och kom gärna med input! 🙂

En rejäl sommarförkylning?

Förbannat också! Varmaste månaden på 230 år och här ligger jag på soffan sjuk och svettas. Härligt.
180725 Summer cold
Den där lilla känslan i halsen som jag nämnde igår du vet? Well, den eskalerade. Och inte lite! Jag var ändå ganska pigg kring middagstid igår. Sen började halsen kännas lite mer. Och lite mer. Och plötsligt hade jag små rakblad i halsen varje gång jag svalde. Fortsätt läsa En rejäl sommarförkylning?

Vad är det som har dykt upp nu?!

Vad i helskotta är det här?

– Vad har du gjort på vaden? undrade sambon i går morse. Mycket bra fråga. Jag slår mig ofta, det medger jag. Går in i saker, slår huvudet i diverse öppna skåpluckor, snubblar… osv. Detta är inget nytt ”efter-cancer- fenomen”. Jag är född med en olyckskorp på axeln. Det skulle inte förvåna mig och jag lyckades dunka huvudet i någonting under kejsarsnittet när jag föddes.

Men utifrån hur stort och färgglatt det här blåmärket är så bör jag väl minnas när jag slog mig? Eller? Förutom att det är stort och lyser i blått och rött så är det såklart väldigt ömt. Inte när jag går, men när man rör vid och runt det. Jag har mätt båda benens omkrets på samma höjd och det märkta benet är 2 cm större i diameter. Visst kan det kanske vara så att man har två olika tjocklekar (fast det har inte min sambo när vi mätte) så syns det tydligt att det är svullet. Fortsätt läsa Vad är det som har dykt upp nu?!