Däckad i märkligt virus (?)

Hej!

Jag har dragit mig undan sedan i onsdags. Inte varit på jobbet, svarat sparsamt på meddelanden och samtal, inte varit utomhus och inte orkat skriva något.

Anledning? Inte för att jag var missnöjd med föreläsningen! Men för att jag samma morgon började må riktigt dåligt. Det började med magont när jag vaknade och fortsatte till illamående. Med tanke på stressen senaste tiden så tänkte jag att det kanske kunde vara magkatarr. Det blev värre och värre. Några minuter innan det var dags för mig att prata så trodde jag att jag skulle kräkas och fick sådan otrolig magknip att jag fick sitta ner under hela mitt föredrag. Ska berätta mer om den delen snart!

Stunden innan de ~45 åhörarna släpptes in i den här tjusiga lokalen för att lyssna på lilla mig. Mascaran under ögat är inte orsakad av tårar utan som vanligt av mina nedrans ögondroppar.

Dagen efter sjukskrev jag mig då illamåendet och magvärken gjorde att jag inte kunde äta. Allt blev värre och värre. I fredags låg jag på soffan hela dagen. Varje gång jag reste mig upp så knep magen till. Varje gång jag försökte äta något så blev det värre. I lördagsförmiddag var magen tyst och lugn så jag trodde det var över. Städdag i området och 300 kr i ”böter” om man inte deltog så det var ju tur att jag var okej. Vågade däremot inte äta någon frukost innan och det var nog tur. Direkt efter lunchen satte det nämligen igång igen… Jag hade verkligen SÅ ONT. Låg i fosterställning och vågade knappt röra mig. Till och med när jag drack vatten så gjorde det ont! Jag har inte ens känt mig hungrig de här dagarna. Illamåendet har gjort att jag tappat aptiten och känslan när tarmarna slår knut på sig själva har dövat allt sug.

Läs mer om monstret i magen
Annonser

Tredje sjukdagen

Veckan började ju halvkul kan man lugnt säga… Men det kanske är lika bra att det bröt ut till slut. Jag har flera personer i min omgivning som har varit smårisiga senaste veckorna. Mest lite märklig känsla i halsen och hängiga. Men problemet är att när jag åker på virus, även något så enkelt som en förkylning man normalt bara blir lite hängig av, så blir jag sjukare i flera dagar. Inte för att jag har dåligt immunförsvar! Jag har fortfarande samma armé som du vad gäller antal soldater. Men mina är liksom debutanter på området. Varje nytt virus beter sig på ett sätt dom inte känner igen än. Men nästa gång kommer jag vara mycket mer motståndskraftig! Trist nog finns det löjligt många sorters förkylningsvirus och influensor att traggla sig genom. Jag känner att det här kan bli en tung höst och vinter, haha!

Jag hade ju 38 grader feber till och från i förra veckan, men inga fler symptom än så. Jag var tvärtom relativt pigg för min höga kroppstemperatur. Det var ju därför jag ställde mig på startlinjen till Stockholm Halvmarathon. Även dagen efter mådde jag bra, sånär som på träningsvärk. Jag var i Hagaparken för att titta på när min sambos 8-åring sprang över mållinjen i Hagaparken på ”Prins Daniels lopp” (japp, han var där! 2 meter ifrån för att hälsa på alla barn och dela ut medaljer). Han har väl inspirerats lite av mig tror jag och är grymt duktig som nybörjarlöpare! Faktum är att han noterade mitt misstag dagen innan och lyssnade på hur man bör göra istället. Därför gick han inte ut för hårt utan sparade på krafterna till andra halvan av loppet och satte sin måltid med en hel minut. Efter det åkte jag och min sambo till hans rara mormor som jag gillar skarpt. Vi blev där lite längre än planerat och var inte hemma förrän sent efter en lång dag. Men jag var som sagt pigg hela dagen utan vare sig feber eller annat.

Det var senare på kvällen som jag sa till min sambo att jag började känna ett pirr i halsen. Sen gick det ganska fort. Innan vi gick och la oss hade jag redan ont i halsen och huvudet. Natten blev verkligen inte kul! Jag kunde knappt sova, slumrade bara in.  Fortsätt läsa Tredje sjukdagen

Inställd behandling. Förbannade infektioner.

Blev tyvärr ingen fotoferes förra veckan. Inställt på tisdagen och därför inställt även onsdagen. Behandlingen måste ske två dagar i rad och och på torsdag var jag till fysioterapeuten och dietisten, i fredags blev det ett besök på Centrum för cancerrehabilitering. Så det fanns inte mer tid över den veckan. Var lite orolig för just det här. Det är så omständligt att flytta om behandlingen.
Anledning till att läkaren ville ställa in var pga de små infektioner som jag drabbats av på senaste tiden. En fotoferesbehandling sänker immunförsvaret och det säger sig självt att det inte är något bra tillfälle för det innan jag är infektionsfri.

Jag är så hängig och trött, snorig och med svag känning i halsen till och från. Luddiga symptom. Jag hade ingen feber i början av veckan men en temperaturförhöjning upp till 37,8 grader. Nu under helgen har jag haft en studsande temp och nått upp till 38 grader vid tre tillfällen. Frysa, svettas, frysa, svettas… hopplöst! Urinvägsinfektionen ville inte ge med sig av sig själv så förra veckan hade jag fortfarande (efter två veckors infektion) ont i magen. Vissa dagar är jag ändå piggare och jag är igång och kan hitta på saker. Men fotoferesbehandlingen sänker som sagt immunförsvaret i upp till ett par veckor så risk finns ju då att jag blir ännu sjukare. Dumt att chansa. Fortsätt läsa Inställd behandling. Förbannade infektioner.

Monstret i magen

Jag har ett virus som låter och pratar. Här är det lätt att tänka ”nu har det slagit slint, alla mediciner har fått henne att börja hallucinera”. Men nej, jag är helt klar i huvudet och ärlig. Fick det bekräftat av läkaren till och med. Han lyssnade på min mage och berättade vad som var ”virusljud”.
Jag har ett monster i magen. För det mesta är det små morrningar som bara jag hör och lägger märke till tack och lov. Folk kan ju annars tro att man har svalt något väldigt olämpligt levande. Eller att jag inte har haft råd att äta på månader och är gränslöst hungrig. Men ibland är det högst genanta vrål…
När jag är bland folk – i mataffären, på tunnelbanan eller ute och promenerar – så brukar jag oskyldigt se mig omkring med minen ”var är hunden?”. När jag är hemma ensam så klappar jag mig på magen och säger ”there there, lipsill”. Det gör tydligen monstret riktigt upprepat och oftast får jag genomlida några minuter av rakblad som passerar hela magen upp och ner. Men jag står ut, för jag vet att han tröttnar till slut. Jag vinner alltid.
Idag lyckades jag ta mig genom löppasset med min löpargrupp. Det var smärtsamt och tungt, men stoltheten och lyckan över att ha gjort det var värt allting och jag kommer att kunna njuta av det i några vilodagar framöver nu. Monstret tyckte inte om min löpning. Han gillar inget som jag gillar. Han gillar inte mig. Jag gillar inte honom. Det är ömsesidigt. Satan i gatan vad ont jag har haft i magen i dag. Men det var värt det, varje steg.
CMV- monstret i magen

Ny vecka, nya tag. Krig att bekämpa. Jag ska tillbaka.