Däckad i märkligt virus (?)

Hej!

Jag har dragit mig undan sedan i onsdags. Inte varit på jobbet, svarat sparsamt på meddelanden och samtal, inte varit utomhus och inte orkat skriva något.

Anledning? Inte för att jag var missnöjd med föreläsningen! Men för att jag samma morgon började må riktigt dåligt. Det började med magont när jag vaknade och fortsatte till illamående. Med tanke på stressen senaste tiden så tänkte jag att det kanske kunde vara magkatarr. Det blev värre och värre. Några minuter innan det var dags för mig att prata så trodde jag att jag skulle kräkas och fick sådan otrolig magknip att jag fick sitta ner under hela mitt föredrag. Ska berätta mer om den delen snart!

Stunden innan de ~45 åhörarna släpptes in i den här tjusiga lokalen för att lyssna på lilla mig. Mascaran under ögat är inte orsakad av tårar utan som vanligt av mina nedrans ögondroppar.

Dagen efter sjukskrev jag mig då illamåendet och magvärken gjorde att jag inte kunde äta. Allt blev värre och värre. I fredags låg jag på soffan hela dagen. Varje gång jag reste mig upp så knep magen till. Varje gång jag försökte äta något så blev det värre. I lördagsförmiddag var magen tyst och lugn så jag trodde det var över. Städdag i området och 300 kr i ”böter” om man inte deltog så det var ju tur att jag var okej. Vågade däremot inte äta någon frukost innan och det var nog tur. Direkt efter lunchen satte det nämligen igång igen… Jag hade verkligen SÅ ONT. Låg i fosterställning och vågade knappt röra mig. Till och med när jag drack vatten så gjorde det ont! Jag har inte ens känt mig hungrig de här dagarna. Illamåendet har gjort att jag tappat aptiten och känslan när tarmarna slår knut på sig själva har dövat allt sug.

Läs mer om monstret i magen
Annonser

Monstret i magen

Jag har ett virus som låter och pratar. Här är det lätt att tänka ”nu har det slagit slint, alla mediciner har fått henne att börja hallucinera”. Men nej, jag är helt klar i huvudet och ärlig. Fick det bekräftat av läkaren till och med. Han lyssnade på min mage och berättade vad som var ”virusljud”.
Jag har ett monster i magen. För det mesta är det små morrningar som bara jag hör och lägger märke till tack och lov. Folk kan ju annars tro att man har svalt något väldigt olämpligt levande. Eller att jag inte har haft råd att äta på månader och är gränslöst hungrig. Men ibland är det högst genanta vrål…
När jag är bland folk – i mataffären, på tunnelbanan eller ute och promenerar – så brukar jag oskyldigt se mig omkring med minen ”var är hunden?”. När jag är hemma ensam så klappar jag mig på magen och säger ”there there, lipsill”. Det gör tydligen monstret riktigt upprepat och oftast får jag genomlida några minuter av rakblad som passerar hela magen upp och ner. Men jag står ut, för jag vet att han tröttnar till slut. Jag vinner alltid.
Idag lyckades jag ta mig genom löppasset med min löpargrupp. Det var smärtsamt och tungt, men stoltheten och lyckan över att ha gjort det var värt allting och jag kommer att kunna njuta av det i några vilodagar framöver nu. Monstret tyckte inte om min löpning. Han gillar inget som jag gillar. Han gillar inte mig. Jag gillar inte honom. Det är ömsesidigt. Satan i gatan vad ont jag har haft i magen i dag. Men det var värt det, varje steg.
CMV- monstret i magen

Ny vecka, nya tag. Krig att bekämpa. Jag ska tillbaka.