Blodcancerförbundet – ”Min historia…” – Vågen som rullar in

http://www.blodcancerforbundet.se/20180726_min_historia_vagen_som_rullar_in

Klicka gärna på länken ovan för att se min allegori om cancern som förstörde mitt liv och min återuppbyggnad.

Blev jättestolt idag när jag surfade in på Blodcancerförbundets hemsida och såg ett av mina tidigare inlägg under spalten ”Nyheter” som ”Min historia”. Det var förra våren som jag skrev det. Jag skickade det till C på kansliet för ett tag sen, mest för att det är ett annorlunda inlägg för att vara jag och för att han kanske ville nyttja det på något sätt. Han tyckte det passade fint under den här kategorin som dom har – dvs ”Min historia”. Lite då och då uppdaterar dom nämligen med olika berättelser skrivna av medlemmar.

Det här inlägget skiljer sig från mina övriga då hela är en enda lång allegori.

Jag är verkligen inte poetisk. Har du läst Kristian Gidlunds blogg? HAN var poet. Jag skriver rått och naket. Inte mycket poesi eller rim alls faktiskt. Mest talspråk. Det är lite det jag blivit känd för.
Jag skriver brev till dig som vill läsa. I mitt huvud sitter jag och pratar med dig vid ett bord, vem du nu är.
Haha, hoppsan, det där lät visst lite poetiskt! Eller hur?

Men vid det här tillfället, en sen kväll vill jag minnas, så fick jag en hel filmsnutt i huvudet. Den handlade om mitt liv som rasade då jag fick cancerbeskedet, hur det rasade en gång till vid återfallet och min långa väg tillbaka.
Jag tänker väldigt ofta i bilder, det är så jag enklast förklarar hur jag känner och tänker.

Så läs det och kom gärna med input! 🙂

Annonser

Cancerkortet

Hej du,

jag har mycket att berätta, som alltid. Men istället drar tankarna iväg åt ett annat håll.

Jag rensade lite i nattduksbordslådan där allt möjligt skräp hamnar. Där fann jag en utriven sida från en anteckningsbok som jag fyllt med tankar om cancern. Förmodligen har jag någon kväll försökt tömma min säck med ångest mellan tårarna och försöka lyfta mig själv innan läggdags.

Ungefär så här står det i den långa texten med snabbt nerklottrade bokstäver; Fortsätt läsa

Ett alldeles eget domän- namn!

Sådär ja! Bloggen har inte bara flyttat in i bostadshuset kallat WordPress, den har också köpt sin alldeles första lägenhet också!

Du kan fortfarande hitta hit med krigetiminkropp.wordpress.com men jag har också skapat (läs: köpt) ett kortare och ännu mer personligt alternativ:

krigetiminkropp.com

Bra va? 🙂

Domän- namn

Bakåtdateringar

Hej hej,

Måste förklara en sak. Jag vet att de som följer mig har fått notiser om äldre inlägg. Det kan också vara så att du scrollar neråt och ser ett glapp på flera månader. Faktum är att bloggen blivit rörig och många har haft svårt att hitta hit. Det är en del som har hänt och som skapat problem och massa arbete för mig.
Så här ligger det till;

Jag startade min blogg på Blogger.se. Den portalen var bra som nybörjare men den innehöll en hel del buggar och var lite smått ”tacky”. Jag hann ändå med att skriva 448 inlägg innan jag började se åt andra håll.

Lagom till jag börjat fundera på flytt så blev jag kontaktad av Fabian Bolin som driver War on cancer. Den var nyuppstartad och under utveckling och jag såg en potentiell perfekt bostad för Kriget i min kropp. Dessutom samlar den enbart cancerbloggar vilket kändes bättre än att den bor jämt modebloggar. Efter mycket om och men så fick jag hjälp av Fabian att flytta bloggen men med tryggheten att jag kunde exportera den någon annanstans när som helst.

Efter ca 1 år och 200 inlägg så bestämde sig War on cancer för att släppa version 2.0. Jag fick vara med och testa beta- versionen och hade en hel del åsikter om det. Dom hade skalat av nästan allting och jag saknade mycket av det jag vill ha. Ett inläggarkiv så man lätt kan hitta inlägg från en viss månad för 3 år sedan. Ett bildarkiv. Möjlighet att skapa personifierad layout. Taggar och kategorier som man lätt kan hitta specifika ämnen genom. Det och mycket mer fanns inte tillgängligt i nya versionen men jag fick höra att en del skulle läggas till och annat skulle ses över. Det som störde mig mest var att bloggen blev låst för dom som inte startade upp ett konto på War on cancer. Man kan följa de länkar jag lägger upp på Facebook- sidan, men då kommer man bara åt just det inlägget och inga fler. ”Det är kostnadsfritt” var inget som jag tyckte spelade roll då alldeles för många drar sig för att lägga upp nya konton och hellre söker sig till bloggar som man lätt kommer in på. Jag tjatade i ca 2 månader på att dom skulle öppna upp det för alla och svaret blev hela tiden att det är på gång. Till slut insåg jag att det inte var det. Eller så är det de men inte i närmsta framtiden. Jag tappade mer än hälften av alla läsare över en natt.

Besviken bestämde jag mig för att byta bostad igen, nu till WordPress som jag har hört mycket gott om. Men jag kunde inte hitta knappen för export… Faktum var att jag inte hittade särskilt många möjligheter att ändra bloggen alls. Den ser nu bara ut som en opersonlig Facebook- sida. Och faktum är att när jag frågade Fabian hur jag skulle gå till väga så sa han att det inte längre är möjligt att exportera innehållet. War on cancer är nu som en blandning av en portal och ett cancer- community. En mycket mer simpel version av Facebook helt enkelt.

Jag var ställd. Det här var jag inte alls beredd på. Jag har desperat försökt komma på lösningar men bara kommit halvvägs. Alla inläggen från Blogger är exporterade till WordPress. Dvs maj 2013-september 2016. Allt efter det är låst på War on cancer. Beskedet jag har fått därifrån är ”kopiera och klistra in”. 200 stycken. Lättare sagt än gjort… Jag måste gå genom dom en efter en. Varje gång jag ska hitta nästa inlägg så måste jag scrolla många sidor ner vilket tar tid. Sen kopiera texten, ändra format och klistra in på nytt. Efter det måste jag leta upp de foton jag har använt och ladda upp dom igen. Inläggen ska kategoriseras, formateras och efterdateras. Jag har med andra ord ett hästjobb framför mig vilket rimmar dåligt med min brist på energi…

Men bloggen är min bebis och jag tänker inte släppa den. Den ska återställas och putsas upp tills den är ännu finare och mer lättförståelig än innan 🙂 Det kommer bara ta en väldans tid innan allt är på plats. Under tiden skriver jag på som vanligt. Det enda ni kan märka är att de som följer den via mail kanske får uppdateringar från långt tillbaka. Då är det ytterligare ett inlägg som jag har kopierat från War in cancer. När alla är på plats så ska jag stänga ner det kontot för att undvika missförstånd.

Fabian har gjort ett jättejobb och brinner för det här. War on cancer är säkert fantastiskt bra på sitt sätt. Men det är ingen bloggportal i den bemärkelsen och inget som passade mig alls. Och det var synd att det försvann många följare längs med den här stökiga vägen (jag hoppas ni hittar tillbaka) och att jag fick så mycket extra jobb.

Det var det jag ville berätta för nu, god natt!

Bloggstart

Hej hej,

första gången som jag fick beskedet Akut Lymfatisk Leukemi, 20 december 2001, så låste jag praktiskt taget in mig. Jag skämdes av så många anledningar och försökte dölja min sjukdom. Som du kan förstå så var det omöjligt. Om inte för att jag låg på sjukhus så för att jag svällde upp av kortison och tappade håret. Perukerna var fula då men har utvecklats otroligt snabbt så idag är dom mycket finare och det syns knappt att det är en peruk!

Som 15-åring var det här så otroligt påfrestande för psyket att jag föll in i svår depression.

För att minska pressen denna gång så så går jag direkt ut och berättar; Cancern är tillbaka. Först på Facebook, sen vidare. Jag har bestämt mig för att prata öppet om allt som pågår.

Jag har hittills behandlats med cellgifter men dom har inte bitit och jag kroppen kommer att ge upp av de hårda gifterna så en transplantation är nu oundviklig. Föräldrar matchar inte, halvsyskon matchar inte (jag har annars fyra stycken) och helsyskon har 25% chans att matcha. Att gå ut i register finns ingen tid kvar för. Till min enorma lycka så är min lilla fina och fantastiska lillasyster en donatormatch!!

Förberedelserna pågår för fullt och eftersom jag har så många underbara människor runt mig som stöttar och vill veta hur det går, så startar jag min allra första blogg. Här kan jag meddela status hela tiden utan att ta flera samtal och sms varje dag och berätta om samma sak. Det finns ingen energi och ork för det… Tackar gudarna för sociala medier.

Följ mig på min resa tillbaka till livet ännu en gång ❤