Cancerkortet

Hej du,

jag har mycket att berätta, som alltid. Men istället drar tankarna iväg åt ett annat håll.

Jag rensade lite i nattduksbordslådan där allt möjligt skräp hamnar. Där fann jag en utriven sida från en anteckningsbok som jag fyllt med tankar om cancern. Förmodligen har jag någon kväll försökt tömma min säck med ångest mellan tårarna och försöka lyfta mig själv innan läggdags.

Ungefär så här står det i den långa texten med snabbt nerklottrade bokstäver;

Jag tar kontroll. Cancern och efterkomplikationerna är en del av den jag är och hur jag har hamnat där jag är idag. Andra kanske vill att jag ska ”lämna det bakom mig” (hur man nu gör det?) men jag vill inte det. Jag är stolt över vad jag har gått genom. Om jag och alla andra ska sluta prata om det som har hänt mig, och det som fortfarande pågår, så är många år av mitt liv ”bortkastade” och kvar står en kvinna som är 31 år och inte lyckats med särskilt mycket i sitt liv.

Då skulle jag sitta här hemma tom.
Utan jobb, för det kunde jag inte behålla och klarar ännu inte av att sätta igång igen. Och när det väl sker så är det från ruta ett.
Utan en ny chans att få barn, för behandlingarna har gjort mig steril.
Min kropp känns mer eller mindre mest bara till besvär. Den gör ont, är obekväm och kommer hela tiden med obehagliga överraskningar och nya motgångar.

Om jag inte får ha det s.k. cancerkortet (jämför med ”Ni slipper ut ur fängelse”- kortet i Monopol) så känns det som jag är just ingenting, och min kropp blir bara ett hatobjekt för mig i stället för någon som har krigat och vunnit gång på gång.

Jag vill såklart inte vara den bittra sjuklingen och fastna i det! Jag vill vara den imponerande starka överlevaren, framförallt i mina egna ögon. Kanske någon som ger hopp och inspirerar.

Därför varken får eller vill jag glömma och gå vidare. Jag ska försöka använda all den erfarenhet jag har i ryggsäcken, samt allt det som fortfarande sker och som lär mig nya saker, till att informera och stötta. Via Blodcancerförbundets samarbete. Med att föreläsa någon gång i bland. Och framförallt min blogg såklart. Någon bok om cancerhantering i framtiden kanske, om jag någonsin lyckas spara mina små sjukpenningsslantar till alla de tusen som krävs för att trycka.

Det är inget ”riktigt” jobb i mina ögon och kommer heller inte tillfredsställa mitt behov av att vara en del av arbetslivet, med en plats att åka till varje dag där det väntar arbetskollegor och uppgifter bortom min vardag.
Det är snarare en lång och hård utbildning, kanske en av dom absolut tuffaste? Och det är en värdefull kunskap och insikt jag har fått och får som skapat den jag är och som kan användas för att vända helvetiska år till något användbart. Eller vad tror du?

Nog med torsdagsfilosofi. Imorgon är det fredag, äntligen fredag, och då har jag varit rejält förkyld i en vecka ganska exakt. Rösten är i alla fall tillbaka igen, tjoho! Däremot låter det som att jag har rökt flera paket om dagen i en sisådär 10-15 år.

En promenad efter maten gör mig nog gott, det är ju äntligen vår ❤

Du kanske inte tänker på mitt ena skeva öga, eller de mindre ärren på min hals efter olika slangar och det stora ärret på bröstkorgen efter port-a-cathen som blev inopererad under första cancerbehandlingen.
Men jag ser dom. Och jag tänker på dom.
Ibland mer och ibland mindre.
Ibland med sorg över hemska minnen och trauman.
Ibland med styrka och stolthet över erfarenheter och vunna kamper.
Min kropp är en karta över mitt livs alla vändpunkter.