Min starka syster. Antikroppar. Mer brist på järn.

20180730_2122198905656612297408293.jpgÄntligen, förra veckan kom regnet. Som vi har väntat. Inte för att det kommer väcka liv i vår gula döda gräsmatta på innergården, men ändå. Efterlängtat. Och visst såg himlen läcker ut från vår balkong?

Minnessvårigheterna fortsätter. Förutom vardagliga problem som hela tiden uppstår för att mitt korttidsminne inte hänger med så har sjukhusbesöken blivit lidande i veckan. Jag skulle infunnit mig hos arbetsterapeuten i måndags men missade den. Lyckas sedan blanda ihop att jag skulle vara på CAST i förrgår klockan 10:00 med 15:00. Som om inte det var nog så trodde jag att jag skulle träffa en läkare. Nope. Det var en ny antikroppsbehandling som gällde. Bra i och för sig då värdena är så låga.  Så jag fick en ny tid igår klockan 10:00.
”Äsch, det går fort” tänkte jag. ”Klar på en timme så kan jag ta mig ut i fina vädret sen”. Jo tjena. 3 timmars behandling. Jag åkte hemifrån 09:30 och var inte hemma förrän 13:30. Dessutom trött och seg. Men det var skönt att få behandlingen uppe på CAST. Där har dom fina rum med fönster och TV. Dessutom kunde Carina pyssla om mig med kaffe, yoghurt och macka som dom har tillgång till där. Nästa behandling måste jag göra i de andra lokalerna på våning 5. Rum utan fönster, ingen TV och inga mackor. Jag får ju dessutom inte göra den här behandlingen i närheten av fotoferesen så det kommer kräva att jag kommer in än oftare närmaste tiden. Fortsätt läsa Min starka syster. Antikroppar. Mer brist på järn.

Mer infusioner

Förutom fotoferes som gick bra idag (tack vare dig Sara!) så blev det ytterligare en infusion. Ännu en påse med järn. Och jag som trodde det var över? Speciellt med tanke på mitt nya Hb-värde- rekord! 118! 😀 Jag kan helt ärligt inte minnas när jag hade så högt senast. Nedersta gränsen för en kvinna i min ålder är 117. Och moster, jag vet att du läser det här. Du är skyldig mig en flaska bubbel nu.. 😉

Men det är ju alltid bra med lite extra järn förstås. Hur min koncentration av immunhämmande ser ut får jag nog veta imorgon. Är lite nyfiken med tanke på hur mycket vi mixtrat senaste tiden och att GVHd är värre… speciellt ögonen svider. Och när sköterskorna ska sätta kanyl så är det som att trycka en nål genom gummi i min inflammerade hårda bindväv. Huva.

Måste också be lite om ursäkt, även om jag vet att dessa fina personer som tar hand om mig har full förståelse. Men jag skäms (obefogat) över att jag inte kan hålla mig vaken. Sara på aferesen, Klas på hematologen och psykosociala sköterskan Jeanette fick inte ett så socialt sällskap av mig idag. Jag blandade sömn med att nicka till och min lilla vakna tid såg jag i kors. Förmodligen kan vi förvänta oss samma tillstånd i morgon, men jag ska göra mitt bästa och gå och lägga mig redan nu  (22:05).

God natt