Min 5-års dag!

Den här dagen har jag väntat på med både entusiasm och vånda. Det är så många minnen som rasar över mig, både bra och dåliga. Det är som att jag kastas tillbaka i tiden. Ironiskt nog befann jag mig i samma rum idag som jag gjorde då vilket förstärkte upplevelsen än mer. Jag bad därför min lillasyster, tillika donator, att göra mig sällskap på vår årsdag.

Den 30 maj 2013 kördes jag i rullstol och med munskydd ner till CASH (Centrum för Aferes- och Stamcellshantering) för jag hade fått tillåtelse att åka ner två våningar och säga hej till min syster. Jag var sjuk, väldigt sjuk, och mitt liv hängde på en skör tråd. Jag var beroende av den person som var en donatormatch med mig och som nu låg i en säng uppkopplad med massa slangar. Jag var full av cellgifter och helkroppsstrålad. Nertryckt till existensminimum och redo för att få en ny chans.
När jag såg min älskade lillasyster värkte det i hjärtat.
Där låg hon och såg så utsatt ut, min syster som jag alltid försökt skydda från allt ont. Nu hängde en annan människas liv på henne och det kändes inte schysst! Skulle jag överleva transplantationen? Och hur skulle min syster må om hennes celler inte mäktade slå ut cancern?

Det var överväldigande.

Stamcellerna som skulle kriga i min kropp fick jag samma kväll. Emelie hade överproducerat vilket gjorde att hon slapp ligga fler timmar och dagar för att skördas så jag fick frågan om jag var redo. Klart jag var!! Under två timmar droppade dom sen långsamt in i mitt blodsystem för att hitta sin plats och börja kämpa.

Läs om mitt inlägg den dagen (öppnas i nytt fönster):
Dag 7: Sista strålningen & transplantation!

Kampen har ju varit lång och det jag kämpar med i dag är komplikationer. Knäppt nog så är det komplikationer som man vill ha en viss mängd av. Om jag inte hade haft GVHd så hade skyddet mot återfall inte varit lika stort. Att jag har det kämpigt med bl.a. ögon och leder är ju för att Emelies celler fortfarande är så otroligt starka! Dom angriper både onda och goda celler – GVHd är en autoimmun sjukdom. Så jag får ju inte trycka tillbaka dom helt. Bara få dom under kontroll.

Därför låg jag idag inne.
Samma avdelning. Samma lokal. Samma maskin.
Min behandling – fotoferes – innebär precis samma process som Emelie gick igenom för exakt 5 år sedan. Skillnaden är vilka celler som man avlägsnar. I hennes fall var det stamceller, i mitt fall är det s.k. monocyter som är en typ av vita blodkroppar.
Den där maskinen är så häftig! Det går att ”centrifugera” ut vilken typ av cell som helst. Monocyterna behandlas sen med medicin och UV-strålning för att sedan ges tillbaka till mig 2 timmar senare.

Det kändes så konstigt att vara där igen och jag är glad över att Emelie var med. Vi flamsade och skrattade, sippade på kaffe, hon kliade mig på hakan eftersom jag inte kunde röra armarna. Viktigast för mig var nog ändå att vi pratade en massa om det vi har varit med om. Vad som hände de där dagarna, hur vi hade upplevt det, vilka tankar och känslor som fanns både då och nu. Vi försöker greppa det som har hänt… men det går inte. Det är för stort. Som när man tänker på rymden. Till slut blir man yr.

Hon plockade fram foton från den dagen. Det var så många! Tydligen hade hennes sambo dokumenterat en hel del. Ett jättebra sätt att bearbeta allt på. Jag skulle vilja visa alla för de är så känslostarka men jag nöjer mig med de här som säger så mycket:

1. Jag står cancersjuk böjd över min lillasyster som donerar nytt liv. Jag var undernärd, hade varken ögonbryn eller ögonfransar (därför ville jag heller inte fotas på nära håll) och under peruken var jag helt skallig.
2. Påsen med cellerna såg väldigt obetydlig ut för att betyda så mycket! De droppade långsamt in under en timme. Var det allt? Jag som förväntade mig en jätteprocedur!
3. Idag låg jag på samma plats som hon gjorde, nu är det hon som står bredvid och vi har lyckats övervinna cancern.Efter att jag lämnat från mig mina celler så kom min sambo förbi. Samma kille som jag träffade för första gången på min 2-års dag. Vi åt en lunch tillsammans alla tre och det var så skönt att skratta och tänka på lite annat. Hela dagen flöt på mycket lättare än den hade gjort utan dom.

Imorgon kommer det bli en emotionellt ännu bättre dag! Det är egentligen den dagen jag vill fira och skåla på för det är min +1. Som transplanterad räknar man sin nya ålder i antal dagar efter transplantationen. Det här var min första. Första dagen i mitt nya liv! Jag vaknade med de nya krigarna i kroppen och trots att resan skulle bli jättelång så var ändå första steget taget.
Dag +1: Dagen efter transplantation

Älskade syster, vad skulle jag gjort och varit utan dig?! ❤