Mycket sjukhus för och runt mig nu

Fotoferes igen… som så många gånger förr. Nu är jag på hematologen för cellåtergivning. Men snart slipper jag detta lilla tråkiga gula rum för avdelningarna här görs om och flyttar upp två våningar. Ska bli trevligt att se något nytt efter 5 år! Vore ju faktiskt ganska angenämt med en liten TV eftersom man ibland kan få ligga där ett par timmar. Tror nog att andra hematolog- besökare håller med.Idag kunde jag också för första gången på länge svara att jag mår ganska så bra när både läkare och olika sköterskor frågade mig ☺ Trots HB på 103… Men det har jag vant mig vid. Dessutom gick sticken bra, behandlingen flöt på och cellåtergivningen gick snabbt! En så pass bra behandlingsdag som går. Jag har ett bra team omkring mig.

Sköterskan Klas tog hand om mig på Hematologen och jag fick dessutom träffa två kvinnor från… hmm… Litauen? Lettland? Äsch minns inte, var för trött. Dom var iaf på besök för att observera hur transplantationer går till i Sverige och jag hörde hur Klas på engelska förklarade lite om GVHd och fotoferes. Det är bra att vi delar med oss av kunskap över gränserna. Även när jag fick ASIH (assisterad sjukvård i hemmet) så dök det några gånger upp läkare från bl.a. Schweiz.

Han berättade också för mig att det ska startas upp en grupp/avdelning med ett team som ska inrikta sig på GVHd av olika slag. Det är verkligen fantastiskt! Fram till för några år sedan visste man knappt vad det var, än mindre hur mycket det kan minska livskvalitén. Vidare fanns inga kunskaper eller resurser för att satsa på rehabilitering av det slaget. Så det här är verkligen storslaget för oss drabbade! Jag som själv har bollats runt på olika avdelningar med drabbade ögon, leder och underliv utan att få prata med någon som haft tillräcklig kunskap är väldigt tacksam. Min sjukdom är ju kronisk så med stor sannolikhet kommer jag behöva den här hjälpen i omgångar under hela livet (som man får hoppas innefattar många år).

Trött och sliten

Det som tog mest energi i dag var ändå att min sambo också hamnade på sjukhus – men på andra sidan stan. Han skulle följa med sin egen far som fått feber och andra åkommor under natten. Det slutade med att de hamnade i samma rum, i sängar med 30 cm mellanrum och väntande på varsin doktor. Hur sjukt är inte det? I M’s fall är det något lurt med magen som han har väldigt ont i. I höstas nämnde jag nog att han blev inneliggande i 10 dagar och fick varken äta eller dricka. Någon slags inflammation i tarmen gjorde att han rasade i vikt och låg med smärtor dag ut och dag in. Det vore verkligen överjävligt om samma sak är på gång nu. Vi får se vad som händer och sker.

Jag spenderade ju förra veckan på Umeå Universitetssjukhus med pappa som var inneliggande under 3 dagar för uppföljning och massa undersökningar efter hans shunt- operation. Vad är det för fel på män omkring mig? Smittar mitt oflyt vad gäller sjukdomar? Eller är det någon epidemi av olycka på gång?

Fortsättning följer. Kanske.

180529 Jag & pappa i Umeå
”Oj vad jag älskar min far, evigt tacksam över allt han har gjort för mig när jag varit sjuk som frisk ❤ Krutgubbe, envis som få. #farochdotter #fatheranddaughter #loveforyourparents #specialbond

https://www.instagram.com/hmcb86/

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s