Vardagen som sjukskriven – Sida 2

Morgongnäll på väg till sorgbearbetning

På väg till psykoterapeut och sorgbearbetning efter att ha bråkat med bilen. Är så trött så trött så trött. Men det är ju inget som inte ett par rejäla mörka solglasögon kan fixa!

Vet inte vad det är som gör mig sänkt. Jag sover ju? Ca 7-8 timmar/natt och hinner jag så slumrar jag till på dagen. Ändå… och när jag blir trött så blir jag ledsen. Kommer typ alltid på köpet. Har jag ingen ork för vardagen så har jag ännu mindre ork för alla cancer- relaterade besök. Så egentligen har jag ingen ork alls för just det här när ögonen svider, huvudet är tungt och tårar ligger under ytan. Men det är just precis då man behöver prata som mest.

Dessutom måste jag ta mig till Huddinge (nähä liksom) för ett återbesök hos professor Ljungman. Utvärdering av kroppens tillstånd och mediciner. Jag är förmodligen lika stressad över att behöva flänga överallt och samtidigt bolla hushållet och det sociala livet som alla andra. Men det stör mig att jag ska behöva göra det utan lön. Så pass många år av sjukskrivning att jag sitter på samma lön som när jag var 26 år, något sjukpenningen grundas på och därför är ganska skrattretande, dessutom utan en chans till löneökning.

Äsch, jag är bara grinig nu och ska bespara dig onödigt gnäll 🙂 Precis som jag så har du förmodligen massor av energitjuvar runt dig. Men visst ät det skönt att få gnälla ibland?!

Tack för att du lyssnade.

Natur, infektionen, hajar och avslut

Nu sitter jag till sist på tåget på väg hem. Till Härnösand har jag nått på 50 minuter. Smidigt att åka tåg. Lite drygt bara att det ankommer till Stockholm 21:40, sen blir det tunnelbana hem så jag kliver väl förhoppningsvis innanför dörren 22:10. I morgon ska jag upp och i väg till St Eriks Ögonsjukhus. Antar att det är ett återbesök med kontroll av GVHd. Hade glömt skriva in det i kalendern och fick en påminnelse i förrgår. Även inplanerade besök hos psykoterapeuten på fredag, fotoferes tisdag & onsdag, dietist och fysioterapeut på torsdag och cancerrehabilitering på fredag.
Tillbaka till vardagen direkt med andra ord… Nåja. Orkar inte tänka på det nu.

Har haft fina sköna dagar trots infektionen. Medan smärtlindringen verkat har jag passat på att göra saker. Fortsätt läsa Natur, infektionen, hajar och avslut

Min starka syster. Antikroppar. Mer brist på järn.

Äntligen, förra veckan kom regnet. Som vi har väntat. Inte för att det kommer väcka liv i vår gula döda gräsmatta på innergården, men ändå. Efterlängtat. Och visst såg himlen läcker ut från vår balkong?

Minnessvårigheterna fortsätter. Förutom vardagliga problem som hela tiden uppstår för att mitt korttidsminne inte hänger med så har sjukhusbesöken blivit lidande i veckan. Jag skulle infunnit mig hos arbetsterapeuten i måndags men missade den. Lyckas sedan blanda ihop att jag skulle vara på CAST i förrgår klockan 10:00 med 15:00. Som om inte det var nog så trodde jag att jag skulle träffa en läkare. Nope. Det var en ny antikroppsbehandling som gällde. Bra i och för sig då värdena är så låga. Så jag fick en ny tid igår klockan 10:00.
”Äsch, det går fort” tänkte jag. ”Klar på en timme så kan jag ta mig ut i fina vädret sen”. Jo tjena. 3 timmars behandling. Jag åkte hemifrån 09:30 och var inte hemma förrän 13:30. Dessutom trött och seg. Men det var skönt att få behandlingen uppe på CAST. Där har dom fina rum med fönster och TV. Dessutom kunde Carina pyssla om mig med kaffe, yoghurt och macka som dom har tillgång till där. Nästa behandling måste jag göra i de andra lokalerna på våning 5. Rum utan fönster, ingen TV och inga mackor. Jag får ju dessutom inte göra den här behandlingen i närheten av fotoferesen så det kommer kräva att jag kommer in än oftare närmaste tiden. Fortsätt läsa Min starka syster. Antikroppar. Mer brist på järn.

Blodcancerförbundet – ”Min historia…” – Vågen som rullar in

http://www.blodcancerforbundet.se/20180726_min_historia_vagen_som_rullar_in

Klicka gärna på länken ovan för att se min allegori om cancern som förstörde mitt liv och min återuppbyggnad.

Blev jättestolt idag när jag surfade in på Blodcancerförbundets hemsida och såg ett av mina tidigare inlägg under spalten ”Nyheter” som ”Min historia”. Det var förra våren som jag skrev det. Jag skickade det till C på kansliet för ett tag sen, mest för att det är ett annorlunda inlägg för att vara jag och för att han kanske ville nyttja det på något sätt. Han tyckte det passade fint under den här kategorin som dom har – dvs ”Min historia”. Lite då och då uppdaterar dom nämligen med olika berättelser skrivna av medlemmar.

Det här inlägget skiljer sig från mina övriga då hela är en enda lång allegori.

Jag är verkligen inte poetisk. Har du läst Kristian Gidlunds blogg? HAN var poet. Jag skriver rått och naket. Inte mycket poesi eller rim alls faktiskt. Mest talspråk. Det är lite det jag blivit känd för.
Jag skriver brev till dig som vill läsa. I mitt huvud sitter jag och pratar med dig vid ett bord, vem du nu är.
Haha, hoppsan, det där lät visst lite poetiskt! Eller hur?

Men vid det här tillfället, en sen kväll vill jag minnas, så fick jag en hel filmsnutt i huvudet. Den handlade om mitt liv som rasade då jag fick cancerbeskedet, hur det rasade en gång till vid återfallet och min långa väg tillbaka.
Jag tänker väldigt ofta i bilder, det är så jag enklast förklarar hur jag känner och tänker.

Så läs det och kom gärna med input! 🙂

En rejäl sommarförkylning?

Förbannat också! Varmaste månaden på 230 år och här ligger jag på soffan sjuk och svettas. Härligt.
180725 Summer cold
Den där lilla känslan i halsen som jag nämnde igår du vet? Well, den eskalerade. Och inte lite! Jag var ändå ganska pigg kring middagstid igår. Sen började halsen kännas lite mer. Och lite mer. Och plötsligt hade jag små rakblad i halsen varje gång jag svalde. Fortsätt läsa En rejäl sommarförkylning?

Minikurs om hantering av sorg

Hej! Hur mår du i hettan? Dricker du verkligen tillräckligt med vatten om du rannsakar dig själv?

Jag cyklade hemifrån igår. Trots att jag är trött och hängig, småont i halsen, så behövde jag komma ut. Slåss mot stress just nu som påverkar hela mig. Även fysiskt. Ont i magen och illamående varje dag. När det plingar i telefonen så kniper magen till. Jag går in i saket och gör illa mig, har sönder allt jag tar i och åker vilse var jag än ska. Dessutom har min sambo noterat att jag inte minns vad vi pratat om, att jag upprepar mig – ibland tre gånger – och att jag inte verkar hänga med när vi tittar på nyheterna. När han erkände det här för mig i förrgår på restaurang Koh Pangang blev jag orolig. Visst kan man skratta åt alla såna här knasigheter normalt, men vid en viss gräns bör man ta det på allvar.

Typ som nu. Fortsätt läsa Minikurs om hantering av sorg

Panikångest och Ung Cancer

Vad tiden rusar iväg. Inte bara det att de var över två veckor sedan jag skrev något. Jag har också hunnit fylla 32 år. Ingen märklig siffra egentligen och få skulle nog kalla mig gammal! Men det blir så konstigt när flera år av ens liv gått åt till att vara sjuk.
Aldrig trodde jag väl att jag som 32-åring skulle vara barnlös, steril och i klimakteriet. Med ledvärk och stelopererade ögon. Sjukskriven utan karriär eller vetskapen om vad jag klarar av. Utan den fysik som jag hade jobbat upp under så många år.
Aldrig kunde jag ana att jag fortfarande, 5 år efter återinsjuknande, skulle behöva åka ut och in på behandlingar och cancerrehabilitering.

Nej, inget blev som jag trodde och få saker är som jag vill. Fortsätt läsa Panikångest och Ung Cancer

Ensam på en avdelning

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var lite skönt, men det känns ändå märkligt att vara helt ensam på en avdelning. Knäpptyst förutom tv:n. Har du sett en sån där film (tror det finns flera, bl.a. 28 dagar senare) när huvudpersonen vaknar upp efter en lång tids koma bara för att finna att denne är på ett öde sjukhus? Tomt överallt. Befolkningen är utplånad av virus. Ungefär så känns det. Fast bättre. För sköterskorna sitter ju i rummet bredvid. Men ändå. Fortsätt läsa Ensam på en avdelning

Vad är det som har dykt upp nu?!

Vad i helskotta är det här?

Söndag 1 juli. Upptäckt.

Måndag 2 juli. Mer blått än rött.

– Vad har du gjort på vaden? undrade sambon i går morse. Mycket bra fråga. Jag slår mig ofta, det medger jag. Går in i saker, slår huvudet i diverse öppna skåpluckor, snubblar… osv. Detta är inget nytt ”efter-cancer- fenomen”. Jag är född med en olyckskorp på axeln. Det skulle inte förvåna mig och jag lyckades dunka huvudet i någonting under kejsarsnittet när jag föddes.

Men utifrån hur stort och färgglatt det här blåmärket är så bör jag väl minnas när jag slog mig? Eller? Förutom att det är stort och lyser i blått och rött så är det såklart väldigt ömt. Inte när jag går, men när man rör vid och runt det. Jag har mätt båda benens omkrets på samma höjd och det märkta benet är 2 cm större i diameter. Visst kan det kanske vara så att man har två olika tjocklekar (fast det har inte min sambo när vi mätte) så syns det tydligt att det är svullet. Fortsätt läsa Vad är det som har dykt upp nu?!

Norrland, medicinuppdatering och barn vs djur

Hej igen!

Hur var din midsommar? Min var fin! Kan inte bli annat när jag får spendera den norröver, i Vågsnäs, Örnsköldsvik. Som jag nämnt tidigare bor min far där och nu tog jag med min sambo och mötte upp min lillasyster där. Fem sköna dagar blev det, hälften av dom med fint väder. Jag lyckades klämma in lite träning också, som sig bör. En vända till gymmet och två joggingturer. Att jogga där uppe är fantastiskt på flera sätt. För det första ger det ett lugn i kroppen att springa på nästan bilfria vägar, med tät skog, höga berg och djupt vatten var man än tittar. För det andra är det så väldigt kuperat, nästan inga flacka sträckor alls, så när man kommer hem och springer i Stockholm så är det piece of cake.
Bit av kaka? Jäkla konstigt uttryck det där.

I onsdags, samma kväll som vi kom upp, så möttes vi av en fantastisk regnbåge! Jag har faktiskt aldrig sett något liknande och inga foton kunde göra den rättvis. Färgerna var otroligt starka och klara (ännu mer än på bilden), den sträckte sig över hela himlen och kanske det mest fantastiska var att ena änden på den dök ner i Bäckfjärden, precis utanför vår tomt! Jag vet inte om jag någonsin varit så nära slutet på en regnbåge förut. Om det fanns en kruka med guld på botten av fjärden fick jag aldrig veta. Vattnet var helt enkelt för kallt…
Som om inte det var nog så dök det upp ännu en regnbåge utanför den första. Den var svagare i färgerna men du kan nog skymta den på bilden. Vilket fint välkomnande! Fortsätt läsa Norrland, medicinuppdatering och barn vs djur