Ensam på en avdelning

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var lite skönt, men det känns ändå märkligt att vara helt ensam på en avdelning. Knäpptyst förutom tv:n. Har du sett en sån där film (tror det finns flera, bl.a. 28 dagar senare) när huvudpersonen vaknar upp efter en lång tids koma bara för att finna att denne är på ett öde sjukhus? Tomt överallt. Befolkningen är utplånad av virus. Ungefär så känns det. Fast bättre. För sköterskorna sitter ju i rummet bredvid. Men ändå.

Efter varje gång som cellerna dragits ut så har jag en paus innan de är strålade och medicinerade, redo att få tillbaka. Jag har då valmöjligheten att sitta i ett väntrum eller en restaurang och gäspa i 2 timmar, eller få stanna kvar i en skön säng och titta på TV. Inte så svårt va?

Fotoferesen tar på mig. Jag undrar om det, förutom monocyter, plockas ut energi och ork? Jag blir nämligen helt sänkt under och lite efter processen. Oftast somnar jag under tiden, trots att jag har en metallnål i ena armen och absolut inte får röra den. Sen sover jag ibland efteråt också. Märker knappt när det är klart och sköterskan drar ut nålarna.

Idag blir det en extra lång dag. Emellanåt (en gång i månaden kanske?) så testas systemen. Dom stänger av strömmen och kontrollerar att reservgeneratorerna går i gång. Man vill inte riskera att mina celler hamnar mitt i strömavbrottet och blir dåliga så idag väntade man till efteråt med att preppa dom. Normalt får jag tillbaka mina rustade vänner vid 13. Nu är klockan 14:15 och jag har inte hört att dom är på väg ens… drygt.

Men som sagt, och enligt bilden ovan, så fick jag ligga kvar på CASH till kl 13:30. Sofias änglar, lunch från salladsbaren och Ellen DeGeneres. Lyx att äta i sängen 🙂

103 i blodvärde. Gått ner från 110 för en vecka sen. Men det där ruskigt fula blåmärket är mycket ljusare och jag har ingen feber. Så som den spetspatient jag är så har jag uteslutit alla andra orsaker än klumpighet. Ska bara höra om en läkare här på hematologen håller med. Blodvärdena går ju ner hela tiden ändå.

Hematologmottagningen är för övrigt flyttad under sommaren. Till CAST (Centrum för Allogen StamcellsTransplantation). Här låg jag döende för exakt 5 år sedan. Jag var även här för 4 år sen, även då på väg mot ljuset med en akut blodförgiftning och hade bara timmar kvar att behandlas på. Rätt ner på IVA. Obehagligt kan man lugnt säga.

Det låter som att jag fabulerar och överdriver va? Min personlighet innefattar nog en liten drama queen. Men allt jag nämnt ovan är helt sant och utan överdrift.

Jag har varit lite skör under veckan, gråtit en del. Så är det ibland. Men det kanske inte är så märkligt att ångesten kröp på när jag klev in här för första gången sedan dess. Svetten började bokstavligen rinna inom loppet av någon minut. Lustigt hur kroppen reagerar på fara som inte längre existerar…

Nu har jag iaf fått ett rum där jag sitter i en skön fåtölj och väntar. Ikväll ska jag ta med min kanyl ut på stan och äta med en vän. Sen tillbaka hit i morgon igen.

And life goes on.

Skönt att SnapChat piffar till en när man ser ut som en trött skit.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s