Vad tiden rusar iväg. Inte bara det att de var över två veckor sedan jag skrev något. Jag har också hunnit fylla 32 år. Ingen märklig siffra egentligen och få skulle nog kalla mig gammal! Men det blir så konstigt när flera år av ens liv gått åt till att vara sjuk.
Aldrig trodde jag väl att jag som 32-åring skulle vara barnlös, steril och i klimakteriet. Med ledvärk och stelopererade ögon. Sjukskriven utan karriär eller vetskapen om vad jag klarar av. Utan den fysik som jag hade jobbat upp under så många år.
Aldrig kunde jag ana att jag fortfarande, 5 år efter återinsjuknande, skulle behöva åka ut och in på behandlingar och cancerrehabilitering.
Nej, inget blev som jag trodde och få saker är som jag vill. Fortsätt läsa Panikångest och Ung Cancer
Jag har valt den här organisationen eftersom deras arbete betyder otroligt mycket för mig. Dom har stöttat mig under min cancerbehandling och -rehabilitering med stipendium för mediciner, sjukhusomkostnader, bindvävsbehandling som inte vården betalade, psykolog och även en spadag när jag behövt det som mest. Jag hade fått ta många lån för att varje månad ha råd med mediciner som inte går på högkostnadsskyddet, egenkostnad innan högkostnadsskydd och frikort, behandlingar som inte betalas av vården, psykologsamtal då jag inte trivts med vårdens utvalda, parkeringsavgift på sjukhuset, 100 kr för varje dag jag har legat inne (där pratar vi många tusen kronor vid det här laget), hyra och andra kostnader för lägenheten, mat på sjukhuset, avgift för sjukresor och mycket mer. Du förstår nog att det inte är billigt att vara sjuk. Inte ens i Sverige.
Kriget i min kropp 