Föreläsningsdags!

Så nervös.. skulle inte göra ďetta om det inte kändes viktigt. Som patientrepresrntant är jag röst för alla cancerdrabbade i ett försök att förändra och förbättra vård och rehabilitering.

Wish me luck!

Annonser

Försämrad syn. Var ska det sluta?

Hej min vän,
hur mår du idag? Jag är piggare men har fortfarande en del att berätta om senaste tiden som gör att mitt batteri laddar ur snabbare än normalt.

Jag var ju på St Eriks ögonsjukhus för exakt en månad sedan då jag fick prova bandagelinser. Dom har strulat en hel del, varför vet jag inte då dom ska hjälpa – inte stjälpa. Problemet har varit att dom skaver och bråkar efter 2 dagar, fastän jag har haft månadslinser. Det är ju ett slöseri om något.

Försökte fokusera på jobbet och idag gick det bättre med bandagelinserna!

När jag kom tillbaka efter 3 veckor så kände jag dessutom att synen har förvärrats. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det förutom att det svider och jag får huvudvärk och måste kisa även med glasögonen på. Det pratades om att jag kanske kunde få lite skärpa på bandagelinserna men nu konstaterades det att skillnaden inte skulle hjälpa mycket. När synen testades på nytt så varierade den. Varannan blinkning blir den bättre och varannan blir det sämre. Bokstäverna pulserar framför mina ögon och det är ansträngande med längre texter. Jag får ganska jobbigt med meddelanden på mobilen då Messenger inte går att zooma (jag svarar när jag sitter vid en dator), inte heller WhatsApp (svarar när glasögonen är på och inte för trötta för att läsa). Sms fungerar att zooma in men vissa dagar är jag för trött i ögonen för att kunna läsa ändå och svara på längre sms även där. Att lederna i händerna bråkar lite hjälper ju inte.

Apropå dom så vet jag inte om jag berättade vad som sades under senaste besöket hos min rara fysioterapeut? Styrkan i händerna har sjunkit drastiskt och är nere på samma nivå som när jag kom dit för första gången för 2 år sedan. Hur mycket jag än kämpar med övningarna så känns det meningslöst ibland. Så är det att leva med GVHd som går i skov…

Läs mer om problemen och lösningar

Operationen av cellförändringar

Nya Karolinska i Solna

I morse var jag återigen på en behandling med fotoferes. Sedan jag började kombinera kortison och fotoferes igen så har GVHd:n stabiliserat sig igen så nu vågar jag inte tumma på någon av dom. Och även om det är påfrestande så ser sköterskan Henrik till att göra det så smidigt och bekvämt som möjligt. Kreativ är han också. Idag satt nålarna i båda armvecken så pass dumt att jag inte kunde böja dom helt och nå ansiktet.

Och vad händer när man inte får klia? Det kliar! Vad händer när man försöker tänka bort att det kliar? Det kliar ännu mer!

Men Henrik är inte den som ser problemet utan kommer på lösningen. Kombinationen av ett steriliserat skohorn med fyra plastsugrör fasttejpade ytterst och med en bomullstuss längst ut på toppen var en tillräckligt lång kliare som inte riskerade att peta ut ögonen. Måste sett kul ut när jag låg och kliade mig i ansiktet med det förlängda skohornet men jag tog mig genom den 1,5 timme långa behandlingen vilket jag nog inte hade gjort annars.

Fick också ganska viktig information som jag hade glömt bort. Att sola cellerna påverkar tydligen kroppen som en när man normalt solar i solarium (fast i mycket lägre dos förstås, och brun blir man inte) så därför ska man undvika solen i 24 timmar efteråt för att inte få för hög mängd UV-ljus. Speciellt viktigt är det tydligen med solglasögon då ögonen blir extra känsliga. Just det sistnämnda är inga problem, solglasögonen är alltid med mig då jag blivit mer ljuskänslig igen. Än så länge är UV-strålarna låga men under sommaren får jag tänka på det lite extra.

Vidare om operationen

Senaste tiden har varit kämpig.

Nu är det mycket som förändrats. Stort och smått. Roligt och jobbigt. Alla dessa förändringar samtidigt som jag försöker bolla jobb och fritid har tagit hårt på mig och jag har inte varit mer än en halv människa de senaste 2-3 veckorna. Tankarna har studsat som pingpongbollar i huvudet, den ena har inte varit färdig förrän nästa tagit vid. Min förmåga till prioritering har rasat och plötsligt blev tandborstning lika jobbigt som att ta sig till arbetet eller förbereda en föreläsning. Oavsett vad jag tagit mig för senaste tiden så har jag gjort det i stress. Kroppen har reagerat lika starkt när jag gjort något påfrestande som när jag försökt göra något kul och tillfredsställande och det har känts som att jag långsamt har kvävts. Jag blir jagad när jag ser att klockan passerat 16:00 för då vet jag att dagen snart är över och att jag inte har många timmar kvar innan jag är för trött för att fortsätta med det som måste göras.

Min slutgiltiga tanke varje kväll har varit en flyktplan. Var kan jag åka där jag får vara i fred? Vetskapen om att man aldrig kan fly från sina bekymmer stoppade mig inte från att drömma om den då behovet kändes för stort. Visst har vi alla varit där?

Tankarna har gjort mig trött. Tröttheten har gjort allting jobbigt. Ansträngningen att göra saker har gjort mig trött. Ser du den dåliga spiralen?

Idag känner jag mig lite piggare och lite lugnare än på länge, jag tror det kan bero på att en del av de stora förändringarna är passerade och det som återstår där är anpassning vilket är enklare än oron inför vad som komma skall. Men jag vet att jag fortfarande är skör vad gäller stresshantering och jag försöker göra mitt bästa för att reda ut vad det är som jagar mig mest och göra mina prioriteringar en dag som den här när jag resonerar ganska klart.

Läs vad jag varit med om

När ögon bråkar och cancer gör sig påmind.

Nio dagar har gått nu sedan jag skrev senast. Under den tiden har jag haft minst sagt stora problem med mina ögon. Det är en av anledningarna till uteblivna inlägg trots att jag haft dom så gott som klara i huvudet. Att tänka ut vad jag vill förmedla är inte svårt, inte alls. Men det skulle underlätta oerhört om jag kunde få ned det på pränt genom mental överföring.

Något har hänt med synen och jag ser emellanåt suddigt fastän jag har glasögonen på mig. Under besöket hos hornhinnespecialisten förra veckan så fick jag veta att GVHd:n faktiskt är bättre även om ögonen fortfarande är torra och lite såriga.

Varför ser jag då suddigare och ofta får huvudvärk? Det visste hon inte säkert men hon tyckte det var läge att sätta in s.k. bandagelinser nu. Det är en särskild mjuk lins som skyddar ögat mot yttre påverkan så som vind, skräp och infektioner.

Jag fick därför träffa en kontaktlinsspecialist direkt efter det första besöket. Hon förklarade fördelarna med dessa linser och lärde mig hur jag själv skulle sätta in och ta ut dom. Jag var lite orolig för förra gången som vi testade detta så fick jag väldigt ont. Den här gången var ju ögonen inte lika torra och såriga som senast så det gick riktigt bra! Det var dessutom enklare själv än att någon annan skulle dit och pilla. Men eftersom vi inte vet hur det kommer fungera ännu så fick jag linser utan någon styrka. Om ögonen accepterar att det ligger något där så kan jag kanske få med skärpa. Första timmarna gick det bra men samma kväll började det skava och svida. Blodkärlen i ögonen sprack med jämna mellanrum och dagen efter blev det bra mycket värre. Jag såg rödögd och nygråten ut. Inte så kul att gå runt så på jobbet precis! Så trots att jag hade fått linser som kan sitta i en hel månad så var jag tvungen att plocka ut dom efter 36 timmar.
Typiskt.

AJ!
Fortsätt läsa När ögon bråkar och cancer gör sig påmind.

En paus.

Alla behöver det. Man laddar batterierna för att orka ta tag i vad som komma
skall. Oavsett om det är roliga eller tråkiga saker som väntar så behöver vi
energi.

För mig innebär det att komma bort.
Ibland betyder ”bort” bara att stänga in mig i ett rum och sitta helt själv ett
tag. Det ska vara tyst med en bra bok i handen eller en enkel film eller serie
på TV.

För tillfället är den förstnämnda ”The Outsider”
av Stephen King och det sistnämnda ”Scrubs”, ”Modern Family”, ”Desperate Housewives”
eller annan serie som jag ser om för 5:e gången. Alternativt tillfredsställa min
förkärlek för medicin med ”Grey’s anatomy”.
Allt kan varmt rekommenderas för andra med samma behov.

Men ibland är jag så pressad av livet att jag måste bort från stan. När det
är som värst behöver jag fly landet – men det tillåter såklart inte ekonomin
och jag får nöja mig med att fantisera mig i väg. Senaste tiden har jag haft många sjukhusbesök med undersökningar och behandlingar. Jag har en stundande operation som jag oroar mig för, mina ögon blir sämre igen så jag kämpar dagligen med huvudvärk och som grädde på moset är jag inne i ett skov med GVHd så händerna är i konstant kramp och värk. *Suck*
Det som är kul i mitt liv men ändå kräver krafter är jobbet – numer på 50%, ett försök att hålla kroppen igång med träning samt att umgås med nära och kära.
Dessutom är det en stundande flytt på gång om två veckor. Det är roligt att komma till något större och att få inreda men själva flytten är ett stressmoment för mig. Jag har flyttat sex gånger och varenda en har gett mig ångest så till den grad att jag knappt klarat av det själv utan behövt mycket hjälp utifrån. Den här gången möter jag det med försöka att släppa kontrollbehovet en smula och att försöka ha en bättre tidsplan. Hoppas detta ska minska min flyttstress.
Stress har jag nog av nu nämligen.

Fortsätt läsa!

Agerar studieobjekt

Jag ställer upp på varenda studie, varenda chans att bidra till forskning och cancervårdens utveckling, så ofta jag får chansen. Jag vill hjälpa till att göra skillnad. Det är även av egoistiska skäl. Om jag får återfall så vill jag att vården ska ha kommit ännu lite längre. Jag har tillåtit nya mediciner och behandlingar som ännu inte prövats länge, jag hade sköterskor och läkare hemma hos mig i Midsommarkransen från bl.a. Amsterdam och Spanien för att studera Sveriges ASIH (assisterad sjukvård i hemmet) och jag tillåter alltid läkarstudenter att vara med på mina undersökningar och ingrepp. Även när det skulle nypas i brösten för att kolla GVHd, när man ville visa hur samma GVHd såg ut i underlivet och när det skulle köras upp en kamera där man minst av allt vill ha en kamera – återigen för att studera GVHd.

Idag skulle jag vara med då nya sköterskor skulle se hur en fotoferesbehandling går till. Dom ska lära sig de komplexa maskinerna och hur en patient kan reagera. Detta skulle ske på Huddinge och den behandlingen är med Aferesen, stamcellslabb och Hematologen i samspel. Därför tar det allt som allt mellan 5-6 timmar på sjukhuset. Så att jobba är uteslutet den dagen och jag meddelade kollegorna. I morgon ska jag vara på Nya Karolinska i Solna där samma behandling görs i en och samma maskin och bara kräver 2,5 timme av mig.

Fortsätt läsa Agerar studieobjekt