Nu är det mycket som förändrats. Stort och smått. Roligt och jobbigt. Alla dessa förändringar samtidigt som jag försöker bolla jobb och fritid har tagit hårt på mig och jag har inte varit mer än en halv människa de senaste 2-3 veckorna. Tankarna har studsat som pingpongbollar i huvudet, den ena har inte varit färdig förrän nästa tagit vid. Min förmåga till prioritering har rasat och plötsligt blev tandborstning lika jobbigt som att ta sig till arbetet eller förbereda en föreläsning. Oavsett vad jag tagit mig för senaste tiden så har jag gjort det i stress. Kroppen har reagerat lika starkt när jag gjort något påfrestande som när jag försökt göra något kul och tillfredsställande och det har känts som att jag långsamt har kvävts. Jag blir jagad när jag ser att klockan passerat 16:00 för då vet jag att dagen snart är över och att jag inte har många timmar kvar innan jag är för trött för att fortsätta med det som måste göras.
Min slutgiltiga tanke varje kväll har varit en flyktplan. Var kan jag åka där jag får vara i fred? Vetskapen om att man aldrig kan fly från sina bekymmer stoppade mig inte från att drömma om den då behovet kändes för stort. Visst har vi alla varit där?
Tankarna har gjort mig trött. Tröttheten har gjort allting jobbigt. Ansträngningen att göra saker har gjort mig trött. Ser du den dåliga spiralen?
Idag känner jag mig lite piggare och lite lugnare än på länge, jag tror det kan bero på att en del av de stora förändringarna är passerade och det som återstår där är anpassning vilket är enklare än oron inför vad som komma skall. Men jag vet att jag fortfarande är skör vad gäller stresshantering och jag försöker göra mitt bästa för att reda ut vad det är som jagar mig mest och göra mina prioriteringar en dag som den här när jag resonerar ganska klart.
Privat har den största förändringen varit att flytta och det är något som jag inte hanterar bra alls. Det har jag aldrig gjort trots att jag har flyttat 6 ggr i mitt liv och borde vara van. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men redan när jag får reda på att jag ska flytta så bildas en klump i magen trots att jag längtar efter det nya och bara vill ut från det gamla. Men det känns otryggt att packa ihop allt i lådor, det känns otryggt att andra ska hantera mina saker som kanske kommer bort eller går sönder och det känns lika otryggt att komma in i ett nytt och än så länge opersonligt hem medan alla ägodelar fortfarande ligger i lådor. Jag har alltid varit hemkär. Men det är nästan destruktivt stort och den enda anledningar jag kan tänka mig är orsak är den att jag lever ett otryggt liv och hemmet blir den plats där jag är trygg och kan hämta andan när allt utanför blir för mycket att hantera. Motsatsen är dom som är trygga i sig själva och är hemma där hatten hänger.
Ett hem för mig är inte fyra väggar. Det är inte heller alla mina prylar. Det är kombinationen att ha mina saker innanför fyra väggar på ett sätt så att jag känner igen det. Är jag knäpp eller finns det någon annan som känner likadant?..
Därför kan min ångest under en flytt, som blir väldigt svår och okontrollerbar, pågå i flera veckor. Jag försökte hantera det här på ett annorlunda sätt den här gången, både genom tankar och praktiskt, men jag kan inte påstå att det gjorde så mycket skillnad… I en månad har det känts som att jag inte haft något hem eller någonstans att samla kraft på. Hela min reservtank tömdes. Jag har nog aldrig rasat så mycket under en flyttperiod men det beror på att jag förutom detta har utsatts för enorm otrygghet utöver det vanliga och därför famlat i mörker efter något att hålla mig i.
Hur som helst så är flytten äntligen klar och det som känns viktigast för mig är på plats. Både det som är nytt och nödvändigt men också några få saker som följt med mig ända sedan jag flyttade hemifrån. Dom är små och obetydliga ting för andra men för mig är dom pricken över i:et i mitt hem – vad det än må vara. Igenkänningsfaktorn.
Så nu har jag äntligen ett hem där jag kan få samla energi och komma ner i varv! Det har nog bidragit lite till att jag för första gången på veckor kan applicera ordet ”pigg” och ”normalt trött” på mitt mående igen.
Ovan är två saker som följt med mig sen jag flyttade hemifrån för sisådär 13 år sen.
Det första är en ljuskrona som jag tyckte väldigt mycket om och som jag kände värme av i min allra första lägenhet.
Det andra är en ranka som jag först köpte utan någon annan anledning än att den var fin. Men den växte i sån rasande fart att den tillslut hade klättrat upp längs hela väggen och fortsatt runt hela min långa gardinstång och den blev min favorit. Dessvärre blev den förstörd i flytten och jag fick klippa ner den. När jag skulle flytta för tredje gången så fick jag tips att ta skott. Jag följde rådet och lyckades få två små plant- bebisar att växa. TUR! Mamma Planta blev lite väl hårdhänt behandlad i den flytten också och dog . Försök frakta en 5 meter lång planta utan att den blir lidande… Efter det har jag tagit skott med jämna mellanrum för att vara på den säkra sidan även om dom är beundransvärt tåliga. Och här ser du en avkomling av min allra första ranka!
De stora otrygga händelser som inte kunde kommit i sämre läge? Det ska jag dela med mig av till dig. Privata angelägenheter hör till vardagen och dom kan du själv räkna ut och relatera till. Men de här andra som är direkt cancer- kopplade kanske är något nytt och bra att känna till (speciellt för de av mina bloggläsande vänner som är inne i samma fight som jag, om än med olika fiender). Men var och en är ganska omfattande så jag ska se vad jag får plats med här och nu för att undvika att mina blogginlägg blir romaner.
Om man bortser från mindre jobbiga saker som började stressen så var den första större de cellprovsvar från livmodern & slidväggen som jag skrev om för några inlägg sedan. Den typen av cellprover kan ta 6-8 veckor att få svar på, till skillnad från de akut i ex benmärgen som kommer inom 24 timmar). 6-8 veckor är en evighet när man väntar på ett besked som i värsta fall kommer vända upp och ner på allt. Min största rädsla är inte att dö utan att behöva kastas ner i det svart hålet som behandlingen kan innebära. Jag vet liksom inte om jag kommer orka resa mig ännu en gång…
Risken var att dom skulle visa annat än ”lätta cellförändringar” och att jag skulle tvingas göra något ny jobbig undersökning eller något smärtsamt ingrepp innan jag hunnit samla mig sedan förra gången. Det har hängt över mig som ett mörkt moln.
Men för en vecka sedan fick jag äntligen svaren! Det har hittats tre typer av HPV-virus varav ett visade den sortens cellförändring som kan utvecklas till cancer och det var tack och lov bara ”lätt cellförändring”! SÅ SKÖNT!
Det innebär att jag fortfarande är i riskzon och behöver fortsätta med kontrollerna vilket inte var annat än väntat (eftersom jag får immunhämmande mediciner), men den positiva nyheten är att jag inte behöver göra några nya knipsningar på 9 månader! Äntligen får snäckan vila från vassa verktyg och jag kan lägga tankarna kring elaka cellförändringar på hyllan fram till december ❤
Visst är det knäppt hur allt är relativt? Skulle jag säga till en fullt frisk kvinna att hon har cellförändringar i underlivet som kan utvecklas till cancer men att dom just nu är lätta och inte behöver kollas förrän om 9 månader igen, så skulle hon nog inte se det som något att skåla för. Kanske skulle man snarare se det som en jättedålig nyhet och oroa sig för att det ska växa under alla dessa månader. För mig var det här det mest positiva som hänt hos gynekologen på flera år.
Nej nu tror jag att jag får bryta här. Både för att ögonen svider igen och det kan bli för mycket text och information på en gång för dig.
Det jag kan berätta mer om nästa gång är den grej som hade att vänta som verkligen gav mig ångest flera veckor innan. Det gällde ytterligare en operation av nyupptäckta cellförändringar som man ännu inte vet status på…
Vidare har jag fått försämrad syn som dom inte kan ge något bra svar på än. Jag har varit hos ögonläkaren och fått både bra och dålig info samt ännu något som ska avhjälpa.
Mer som har blivit jobbigt igen var att en viss väldigt betydelsefull medicin för mig tog slut på alla apotek och biverkningar visade sig ganska omgående.
Där är de största bekymren som stressat skiten ur mig, mitt under en flytt och förändring vad gäller jobbet. Sen finns lite annat bakom det som är hanterbara var och en för sig men som har blivit tunga som en klump.
Inte konstigt att jag mått så dåligt va? Tack och lov har jag fint stöd i form av familj och en psykoterapeut som jag känner stort förtroende och stöd för. Det är sällsynt ska du veta.
Må gott och ta hand om dig! Du kan bli sjuk av stress, jag är levande bevis då det hänt flera gånger. Immunförsvaret sänks kraftigt. Speciellt sömn kan ställa till det rejält när man har fått för lite under en längre tid. Ha det i bakhuvudet och hitta din energikälla!
Kriget i min kropp 
Heja Dig🍀🍀🍀💐
GillaGillad av 1 person